Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bernhardt, Sarah - Bernheim, Ernst - Berni, Francesco - Bernicia - Bernina, Berninaalperna - Bernini, Giovanni Lorenzo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
79
Bernheim—Bernini
80
Kollporträtt av Sarah Bernhardt:
»Phèdre», »Adrienne Lecouvreur» (1887) och hertigen av Reichstadt i »L’aiglon» (1902).
Nya världen, företrädesvis England och
Amerika, som hon besökte ett dussin gånger och
där hon förtjänade millioner, och av henne
själv ledda teatrar i Paris (bl. a.
Porte-Saint-Martinteatern 1883, Renaissanceteatern 1893
och Théätre Sarah-Bernhardt 1899). Bland B:s
roller från 1880-talet må antecknas
»Frou-Frou», »Fédora», »Théodora», »Tosca», »Jeanne
d’Arc» och »Cléopätre», från 1890-talet »Izeyl»,
»Gismonda», »La princesse lointaine», »La
dame aux camélias», »La samaritaine» och
»Magda» (Sudermanns »Hemmet»), från
1900-talet »Hamlet», »L’aiglon», »Théroigne de
Méricourt», »La sorcière», »Sainte Thérèse»,
»Madame X» och »La reine Elisabeth». 1915
måste B. underkasta sig en operation, som
kostade henne ena benet, men uppträdde redan
1916 som »Athalie». Sverige besökte hon 1883,
då hon spelade bl. a. »Fédora» och »Valérie»,
och 1902 (»Tosca», »La dame aux camélias»,
»Hamlet», »Frou-Frou», »L’aiglon» och
»Phèdre»). B. var också författarinna och som
skulp-tris mera än dilettant. B. ingick 1882
äktenskap med skådespelaren Jacques Damala (d.
1889). — »Den gudomliga Sarah» med den
smärta gestalten, den fina, nervösa, exotiska
profilen och den underbara stämman höll
under mer än ett halvt sekel världen fången i
nyfiken beundran. Temperament och geni,
bundna och burna av en fulländad teknik, en
talkonst utan vank, den ädlaste plastiska
behärskning, en arbetskraft och energi, som inga
gränser kände, voro hennes vapen. Med dem
införlivade hon visserligen ganska snart
reklamens hela arsenal — sov en lång tid i sin
egen likkista o. s. v. —, tekniken övergick väl
småningom till hypervirtuositet, men ännu på
ålderdomen kunde hon hålla åskådaren gripen
av den hänsynslösa realismen i någon
dödsscen eller det storvulna patos hon kunde
förläna sina klassiska hjältinnor. Se biogr. av
Huret (1889) och sir G. Arthur (1923) samt
hennes självbiografi (1907). — B:s porträtt
återges på plansch vid sp. 76. G. K-g.
Bernheim [-halm], Ernst, tysk historiker
(f. 1850), sedan 1889 ord. professor i
Greifs-wald. Bland B:s skrifter märkas »Zur
Ge-schichte des Wormser Konkordats» (1876) och
den högt skattade metodologiska handboken
»Lehrbuch der historischen Methode» (1889;
3:e uppl. 1902). B. har även verkat som
ur-kundsutgivare.
Be’rni, Francesco, ital. skald (1497—
1535). Odlade främst burlesken och detta med
sådan framgång, att denna diktart i Italien
efter honom blev kallad be r n esk, »poesia
bernesca». Mest bekant är dock hans
omarbetning (1541) av Bojardos »Orlando
innamo-rato», vars språk han polerat med ändringar
i Ariostos stil.
Bernlcia, se Northumberland.
Bernlna, Berninaalperna, bergsparti
i Alperna på gränsen mellan Schweiz
(Grau-bünden) och Italien, n. ö. om Lago di Como;
når i Piz B. 4,052 m ö. h. över B.-passet
(2,330 m) går landsväg och, sedan 1910, en
elektrisk bergbana, förbindande övre
Enga-din med Val Tellina. Se bild å sp. 81.
BernFni, Giovanni Lorenzo,
bildhuggare och arkitekt, den romerska barockens
ledande konstnär (1598—1680). Redan i
tjugu-årsåldern utförde han marmorstatyer (»David»
i Villa Borghese 1619, »Pluto rövar
Proser-pina» omkr. 1622; se pl. vid art. Barock).
1629 blev B. ledare för arbetet på Peterskyrkan
(se d. o.). Han utförde marmorbyster
(Bellar-min, Scipione Borghese) och statyer (Urban
VIII) med dittills osedd livfullhet,
restaurerade antika skulpturverk och arbetade som
arkitekt. 1633 fullbordade han Peterskyrkans
altarciborium, som med sina fyra spiral v ridna
kolonner tycks statt i våldsam rörelse uppåt
och därigenom lyckas undgå att se för
oansenligt ut under den väldiga kupolen; 1628—
47 arbetade han på Urban VIII:s
gravmonument, som genom det dramatiska samspelet
mellan figurerna (bl. a. ett skelett) och den
måleriska grupperingen i en absidial nisch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
