- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Tredje upplagan. 3. Bergklint - Bromelius /
103-104

(1923) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berwald, Christian August - Berwald, Franz Adolf

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

103

Berwald, F. A.

104

linist i hovkapellet, 1832 andre och 1834 förste
konsertmästare. 1863 kallades han till
inspektor för Konservatoriet och nedlade där en
synnerligen betydande verksamhet. Som
kompositör framträdde B. mindre; däremot var han
en av de mest anlitade krafterna vid
huvudstadens många kammarmusiksoaréer. T. N.

Berwald, Franz Adolf, musiker (1796—
1868), bror till Chr. A. B. Anställdes 1812
som violinist i hovkapellet och beklädde denna
plats till 1818 samt 1820—23; var sedan
altviolinist intill 1828, då han flyttade till
Berlin. Då B. där ej vann önskad framgång som
kompositör, lämnade han tills vidare musiken
och förestod 1835—41 ett ortopediskt
gymnastikinstitut. 1841 flyttade han till Wien
för att helt ägna sig åt kompositorisk
verksamhet men återvände 1842 till Sverige, där
han stannade till 1846, hela tiden sysselsatt
med tonverk. Efter några år av resor (1846
i Paris, 1847—49 i Wien) slog B. sig
definitivt ned i Sverige. Då han emellertid ej erhöll
någon plats som musikledare, upptog han ånyo
praktisk verksamhet och var 1850—58
disponent för Sandö glasbruk i Ångermanland.
Under vintrarna bodde han dock i
huvudstaden och tog livlig del L musiklivet; bl. a.
skrev han flera kritiska uppsatser i
Aftonbladet. 1867 kallades han till lärare i
komposition vid Konservatoriet. Som led. av
koralkommittén redigerade han de sista åren av
sitt liv n:r 1—59 i Hæffners koralbok. — Som
kompositör framträdde B. företrädesvis
under tre perioder av sitt liv: 1817—28; 1840—
49; 1850—60. Den första tidens produktion
är synnerligen rik på verk inom orkester- och
kammarmusiken. 10 jan. 1818 uppträdde B.
första gången å egen konsert. Då gåvos
bl. a. en septett, en fantasi och en
dubbelkonsert. Dessa torde alla ha komponerats året
förut. De följande åren uppfördes flera andra
verk, bl. a. en symfoni (komponerad 1820), en
violinkonsert (s. å.), orkestervariationer,
violinvariationer, pianokvartett, violinsonat m. fl.
Även skrev han vid denna tid flera solosånger.
1819 utgav han en musiktidning, Musikalisk
journal, och året därpå Journal de musique,
båda med flera bidrag av honom själv. Från
de följande åren, 1821—28, omtalas blott
några tillfällighetskantater (1821, 1823 och
1828), en tonmålning, »Slaget vid Leipzig»
(1828), en serenad (1825) och en fagottkonsert
(1827) samt en opera, »Gustaf Wasa», vilken
dock i viss mån synes ha varit beroende av
Naumanns opera. Under Berlinvistelsen
sysselsatte sig B. de båda första åren (1829—30)
mest med operor, och ej mindre än fyra verk
omtalas såsom helt eller delvis avslutade:
»Cecilia», »Isabella», »Leonida» och
»Förrädaren». Det sistnämnda inlämnades till Kungl.
teatern i Stockholm men uppfördes ej. 1835
—-40 torde B. ej ha komponerat något. Då
han i Wien ånyo började skriva, ville han ej
längre godkänna sina ungdomsverk. En del
förstördes, en del omarbetades och sattes in

i de nya verken (så t. ex. delar av operorna).
Redan första året i Wien skrev han sin opera
»Estrella di Soria», vilken uppfördes först
1862 (Kungl. teatern i Stockholm). Den
prisades då allmänt såsom ett mycket gott och
gediget verk men förmådde ej hålla sig uppe
på scenen. I Wien uppfördes de tre
orkesterverken »Elflek», »Humoristiskt capriccio» och
»Minnen af norska fjällen». Dessa gåvo ett
fullödigt bevis på B:s eminenta förmåga som
kompositör för stor orkester. En symfoni
(sé-rieuse) avslutades även denna vinter (1841—
42). I Sverige mottogos hans nya verk med
respektfull hövlighet men förmådde ej tränga
igenom. Tvenne försök för scenen, »Jag går
i kloster» och »Modehandlerskan», vilka
uppfördes å Kungl. teatern, måste omedelbart
nedläggas. I övrigt komponerade B. under dessa
år i hemlandet intill 1846 tre symfonier:
capricieuse 1843 (förlorad), singulière och Ess
dur, båda 1845, orkestermålningen
»Bajader-festen» (1842), flera körverk (kantaterna
»Nordiska fantasibilder» och »Gustaf II Adolfs
seger och död vid Lützen»). Under reseåren
1846—49 fullbordades bl. a. körverket »En
landtlig förlofningsfest» (1847). Efter sin
återkomst skrev B. mestadels blott kammarmusik
(kvartetter, pianokvintetter, pianotrior, en
violoncell- och en violinsonat m. m.). På
1860-talet arbetade han på en ny opera,
»Drottningen af Golconda», vilken dock ej
uppfördes. I övrigt tillkom blott en del
tillfällighetsverk (däribland för utställningen
1866). — Som kompositör tillhör B. Sveriges
allra yppersta såväl med avseende på stilens
pregnans som verkens gedigna innehåll. Han
sluter sig ej till någon viss skola, ehuru han
står närmast nyromantikerna med Berlioz och
Liszt. Dock har han som kritiker på
1850-talet tagit bestämt avstånd från Wagner.
Även Berlioz’ verk torde han blott litet ha
känt. B:s främsta insats ligger inom
symfonien och kammarmusiken, där han skapat
verk, vilka kunna räknas som de yppersta,
vilka då skrevos i Europa. Mindre
framträdande är han som vokalkompositör, och i sina
operor förmår han endast i enstaka partier
gestalta fullt dramatiskt verkningsfullt. Även
i dessa visar han dock sällsynt gedigen
formbehandling. Många av hans småsånger ha
en mjuk, ädel melodik, som ej sällan anslår
folklig tongivning. B:s verk ha på
1900-talet, främst genom Aulins och Marteaus
bemödanden, upplevat en renässans, och flera
verk, vilka förut blott varit tillgängliga i
manuskript, ha de senaste åren befordrats till
trycket. 1909 grundades Franz
Berwald-stiftelsen för bekantgörandet av hans verk.
— Flera studier ha skrivits över B.
Grundligast bland alla är O. Morales’ i Sv. biogr.
lexikon, IV (1923); därnäst kommer A.
Hill-mans »Fr. B.» (1920). Smärre studier äro: av
Ad. Lindgren i »Musikaliska studier» (1896),
T. Norlind i »Allm. musiklexikon» (1913). Om
släkten B. se i övrigt O. Morales, »B. Förfä-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Jul 17 16:12:34 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfdc/0082.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free