Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berzelius, Jöns Jacob
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
109
Berzelius
110
så sent som 1837 kunde han bestå sig en egen
vetenskaplig assistent.
Underbart nog medhann B. under tiden 1807
—1818, som betecknar höjdpunkten av hans
skaparkraft, vid sidan av
atomviktsbestäm-ningarna även de mest grundläggande arbeten
på andra områden av kemien. För sina
»Föreläsningar i djurkemien» (2 dir, 1806—08)
utförde han analyser av talrika animaliska
ämnen, såsom blod, mjölk, galla m. m., vilka äro
grundläggande för den fysiologiska kemien.
Senare (1813) påvisade han, att de bestämda
kemiska proportionerna gällde även för de
organiska föreningarna, och lade därvid grunden
för den organiska elementaranalysen; för en
rad organiska syror uppställde han de första
organiska atomformlerna, som i regeln visat
sig vara väsentligen riktiga. Därmed föll en
skiljemur mellan den organiska och oorganiska
kemien. — 1812 uppdrog B. grunddragen till
sin berömda elektrokemiska teori, som tidtals
betraktats som hans största verk. Enligt
denna var den kemiska frändskapen av
elektrisk natur. Grundämnena ordnades efter sin
elektriska laddning i en serie, som började med
det mest negativa, syret, och slutade med de
nyupptäckta alkalimetallerna som de mest
positiva; ett negativt ämne kunde sålunda bli
positivt gentemot ett mera negativt, t. ex.
svavel i svavelsyra. Varje förening bestode av
en positivt och en negativt laddad del, t. ex.
kolsyrad kalciumoxid q CO2) • u^an en
sådan motsättning kunde en kemisk förening
ej komma till stånd. Från denna grund
uppbyggde B. med sträng konsekvens sitt
»dualistiska» system, vilket han från 1830 även
sökte tillämpa på organiska föreningar. Här
stötte han dock på svårigheter, som han ej
kunde övervinna och som med tiden bragte
hela teorien på fall. Dess grundtanke om
frändskapens elektriska natur har i nyare
tider åter kommit till heders, men B:s
dualistiska system har nu blott historiskt intresse.
— I nära anslutning till denna lära
utvidgade och reformerade B. de kemiska
benämningarna. Större delen av hans terminologi
användes ännu i dag (t. ex. oxidul, oxid,
superoxid — under ... syrlighet, syrlighet, syra
etc.), medan hans namn för syresalterna (t. ex.
kolsyrad kalciumoxid) övergivits tills, m. hans
dualism. I samband härmed skapade B. det
ännu i dag allmänt gällande kemiska
teckenspråket. — Vidare utförde han talrika
mineralanalyser, varvid han upptäckte grundämnena
selen (1818) och torium (1829), samt uppställde
ett alldeles nytt, på kemiska grunder fotat
mineralsystem (1814), som väckte stor
uppmärksamhet. Sina undersökningar utgav B.,
då det mötte svårigheter att få dem tryckta
i Vetenskapsakademiens skrifter, även sedan
han blivit ledamot, på Hisingers och egen
bekostnad under titeln »Afhandlingar i fysik,
kemi och mineralogi» (6 dir, 1806—18). En
sådan samling torde vara utan like i något
lands litteratur, och likväl innehåller den
endast en del av vad B. under denna tid
producerade.
Sedan B. 1819 tillträtt sitt ämbete som
Vetenskapsakademiens sekreterare, ägnade han
sig alltmer åt ren författarverksamhet, främst
åt sin stora »Lärbok i kemien» (6 dir, 1808—
30; 2:a uppl. av del 1—2 1817—22; i övers.
17 uppl. på 5 språk), samt åt de förebildliga
»Årsberättelser om framstegen i fysik och kemi»
1821—39, följda av likartade för kemi och
mineralogi 1840—47, som han avgav på
akademiens högtidsdag. Vid sidan härav bedrev
han dock ända till sina sista år experimentell
forskning och utförde även efter 1820 många
viktiga undersökningar; bl. a. uppställde han
det i våra dagar åter upptagna
katalysbegreppet. Ett för B. som forskare utmärkande
drag var hans utpräglade konservatism, som
ej tillät honom att erkänna och upptaga något
nytt, förrän dess överlägsenhet över det gamla
blivit till fullo ådagalagd.
Talrika lärjungar arbetade, särskilt under
1820-talet, på B :s laboratorium: bland svenskar
J. A. Arfwedson, som härvid upptäckte
grundämnet litium, N. G. Sefström, som bl. a.
upptäckte vanadium, K. G. Mosander m. fl.,
bland utlänningar med tiden så berömda
kemister som Mitscherlich, G. och H. Rose samt
Wöhler. Under flera längre utländska resor
(till England 1812; till Paris 1818—19; till
Karlsbad 1822, då han sammanträffade med
Goethe och med honom diskuterade geologiska
frågor; till Paris 1835) fick B. tillfälle att
träda i personlig beröring med
naturforskningens stormän utomlands och underhöll med
dem en omfattande korrespondens.
Såsom sekreterare i Vetenskapsakademien
(se d. o.) inleder B. en ny period i dess
historia och kan sägas ha för andra gången
grundlagt den efter en tid av nedgång. Från tiden
omkr. 1820 daterar sig även den begynnande
nydaningen av det under akademiens vård
ställda Naturhistoriska riksmuseet, vid vilken
B. lade verksam hand. I Stockholms
vetenskapliga värld var B. medelpunkten. — Som
ledamot av den stora undervisningskommittén
1825—28 arbetade han dels för att bereda
större plats åt naturvetenskaperna på
skolschemat, dels för Karolinska institutets
jämställdhet med universiteten. Det senare
kravet hade ingen framgång och inledde en skarp
antagonism mellan B. och Israel Hwasser, en
motsättning, som i grunden låg djupare, i det
empirikern B. för Hwasser och hans
naturfilosofiska skola framstod som
»materialisternas hövding». — Under koleraåret 1834
verkade B. oförskräckt och nitiskt som ordf, i
Adolf Fredriks församlings sundhetsnämnd. I
motsats till Hwasser förfäktade han
sjukdomens smittsamhet från person till person.
B:s staty, modellerad av K. G. Qvarnström,
avtäcktes 10 år efter hans död i den efter
honom uppkallade Berzelii park i Stockholm.
Femtio år efter hans död firade Vet.-akad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
