Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bielke, Nils (1644—1716) - Bielke, Nils (1706—65) - Bielke, Nils Adam (1724—92) - Bielke, Nils Turesson (d. 1364)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
251
Bielke, N____Bielke, N. T.
252
till häst och kämpade 1676 med utmärkelse
i slagen vid Halmstad och Lund, där han
genom sin tapperhet vann Karl XI :s varma
tacksamhet och vänskap. Han förde vid
Landskrona som
generalmajor högra flygelns
andra linje och
ådaga-lade framstående
duglighet vid
rekryteringen av svenska hären
mellan fälttågen. 1679
—82 vistades B. som
svenskt sändebud vid
den av honom högt
beundrade Ludvig XIV :s
hov. Missnöjd med
högadelns fall och den
stora reduktionen, gick
han sedan i kejserlig tjänst och vann rykte i
kriget mot turkarna i Ungern 1684—87; han
var med om Budapests intagande, tog lysande
del i slaget vid Mohäcs och lönades för sina
tjänster med värdigheterna av kejserlig
fältmarskalklöjtnant och tysk riksgreve. Svenskt
kungl. råd, general och greve 1687, blev han s. å.
generalguvernör i Pommern, vars förvaltning
därefter i tio års tid var hans huvudsyssla;
på B:s lott föll bl. a. det föga välkomna
göro-målet med reduktionens genomförande i
landet. 1690 utnämndes han till fältmarskalk.
Diplomatiska uppdrag och egna böjelser förde
B. in i utrikespolitiken; han förnyade
försvarsförbundet med Brandenburg 1696, och
tills, m. meningsfränder i Stockholm —
Lind-schöld, Wrede, Gyldenstolpe — sökte han i
det pågående europeiska kriget göra sitt
inflytande gällande till Frankrikes förmån.
Härigenom kom han i avgjord motsats till
kanslipresidenten Bengt Oxenstierna, och Karl XI
själv röjde under sina senare levnadsår ett
tydligt misstroende. Efter Karl XII:s
myndighetsförklaring invecklades B. i en vidlyftig
statsprocess (1698—1705), där han såg sig
anklagad både för sin styrelse i Pommern och
för sin diplomatiska och politiska verksamhet.
Åtskilliga av anklagelserna kunde
vederläggas, men i vissa fall blev B. överbevisad om
egennytta och självrådighet. För olydnad mot
konungen i mecklenburgska och
brandenburg-ska underhandlingar och för sina hemliga
förbindelser med Frankrike dömdes han slutligen
förlustig liv och gods men benådades till livet
och fick med vissa inskränkningar tillåtelse
att vistas var han ville inom Sveriges gränser,
medan hans gods och förmögenhet till god del
stannade i hustruns, sönernas och mågens
händer. — B. var i flera hänseenden en av
storhetstidens mest lysande personligheter,
framstående som krigare, ehuru han aldrig fick
tillfälle att föra något högt självständigt
befäl, en fulländad hovman och dugande jämväl
i förvaltningsvärv; man har ej heller skäl att
tvivla på att han i sina politiska strävanden
leddes av ärlig övertygelse om verklig
överensstämmelse mellan Sveriges och Frankrikes
intressen. Det kan dock ej nekas, att han
ofta nog självsvåldigt motarbetade sin egen
regering och att hans utländska förbindelser
stundom rörde sig på landsförräderiets gräns.
— Litt.: P. Sondén, »N. B. och det svenska
kavalleriet 1674—79» (1883); flera arbeten av
O. Malmström (»N. B. och kriget mot
turkarna», 1895; »N. B. såsom generalguvernör i
Pommern», 1896; »Högmålsprocessen mot N.
B.», 1899); G. Wittrock, »Förräderipunkten i
N. B:s process 1704—1705» och »N. B:s
underhandling i Brandenburg 1696» (i
Karolinska förbundets årsbok 1917—18). G. W-k.
Bielke, Nils, greve, romersk senator (1706
—65), sonson till fältmarskalken Nils B. Var
under sin skoltid i Paris 1719—22 föremål för
katolsk påverkan, övergick i Rom 1731 till
katolska läran, blev 1735 kammarherre hos
påven och 1737 romersk senator (en hög
rangplats med några domaråligganden och stor
representationsskyldighet). Resande svenskar,
framför allt konstnärer, bemöttes av honom
med stor välvilja. Han var svåger till K. G.
Tessin och underhöll med denne en intressant,
i Riksarkivet förvarad brevväxling, i vilken
— liksom i breven till hans i Sverige bosatta
hustru, Hedvig Sack (1708—60), — hans
impulsiva, nervöst känsliga lynnesart klart
framträder. Med åren blev han alltmer mjältsjuk
och nyckfull. Han ligger begraven i Santa
Birgittas kyrka i Rom. Jfr Sigrid Leijonhufvud,
»Ur svenska herrgårdsarkiv» (1902). V. S-g.
Bielke, Nils Ad a*m, greve, hovman o.
ämbetsman (1724—92), son till Ture Gabriel
B. Kammarherre hos Adolf Fredrik och
Lovisa Ulrika sedan 1744, från 1748 kavaljer
och 1752—56
underguvernör för kronprins
Gustav, omfattades B.
med synnerlig välvilja
av hovet, vars politiska
åsikter han delade.
1761-69 var han
landshövding i Nyköpings
län och som sådan
nitiskt verksam för
jordbrukets främjande. B.
blev 1769 riksråd,
avsattes av mössorna i
maj 1772 men återfick
ämbetet efter statsvälvningen s. å. 1782 blev
han därjämte president i Bergskollegium; han
nedlade 1789 sina ämbeten. B. var en nobel
och fint bildad man. Hovman ända ut i
fingerspetsarna — han var en lång tid
överstemarskalk —, ansågs han som en auktoritet i allt,
som rörde hovetikett och fint vett. Han var
dessutom en stor konstkännare och gjorde sitt
vackra Sturefors till en prydnad för landet.
Som ämbetsman var B. duglig och
samvetsgrann men ansågs såsom riksråd vara alltför
undfallande för konungens vilja. Led. av
Vet.-akad. 1774. L. S.*
Bielke, NilsTuresson, riksråd (d. 1364),
son till den i släktöversikten (sp. 248) nämnde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
