Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bikt - Biktbarn - Biktbok, Botbok - Biktens insegel - Biktfader - Biktoffer el. Biktpenningar - Biktregister - Biktsedel - Biktstol
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
271
Biktbarn—Biktstol
272
göra till fyllest. Blott en prästvigd kunde
mottaga b. och utdela absolution. Prästen fick
rätt att efter utgivna biktformulär
utfråga den biktande, och b. blev kyrkans
kanske starkaste grepp om människosjälarna men
å andra sidan det kanske mörkaste bladet i
hennes historia. Dessa uppfattningar och
förhållanden upprätthöllos under medeltiden,
stadfästes av Tridentinska mötet (1545—63)
och gälla väsentligen än i dag inom den
romerska kyrkan. — Den ortodoxa kyrkan har
småningom tillägnat sig samma åskådning av
b., ehuru i något modifierad form, särskilt i
fråga om kravet på öronbikt. — Redan i sin
skrift »Von der Beichte», skriven på
Wart-burg, förkastade Luther bikttvånget och boten
som sakrament. I vissa upplagor av hans lilla
katekes förekommer en avdelning om b. Den
finns icke i någon form i avtrycken av den
första editionen i bokform (1529). I en
senare uppl. s. å. påträffa vi såsom en näst
sista avdelning »Eine kurze Weise zu
beich-ten», som dock starkt avviker från den i 1531
års och följande uppl. förekommande. B.
betecknas dock icke här som sakrament, vilket
däremot sker i »De captivitate babylonica»,
liksom av Melanchthon i »Apologien». För
Luther är b:s tyngdpunkt absolutionen. I den
äldsta kända svenska uppl. av lilla katekesen (1567)
finns mellan sakramenten en avdelning »Huru
man må lära vngt folck scriffta sigh», vilken
kvarstår där eller, i senare editioner, näst
efter altarets sakrament, tills den med
införandet av Lindbloms katekes försvinner ur
svenska upplagor av Luthers lilla katekes. I
princip erkänner protestantismen ingen annan
syndabekännelse som nödvändig än den, som
en kristen dagligen och stundligen frambär
inför Gud. Syndernas bekännande inför nästan
kan dock ofta vara nyttigt och nödvändigt.
I luterska kyrkans symboliska böcker förordas
b. som ett medel att trösta bekymrade
samveten. Särskilt A. von Harnack betonar
värdet av ett allmännare återupptagande av
denna gamla kyrkliga sed som ett led i det
allmänna prästadömets uppgifter, medan han
däremot varnar mot öronbikten för präst (»das
Schlimmste von dem Schlimmen»). I början
kvarstod privatbikten allmänt inom de
luterska kyrkosamfunden men utträngdes senare
alltmer av den allmänna syndabekännelsen.
De reformerta bestredo i regel från början
nödvändigheten av den förra men bibehöllo
en allmän syndabekännelse såsom förberedelse
till nattvardsbegåendet. I senaste tid har —
ej minst i katoliserande kretsar inom den
luterska kyrkan — intresse vaknat för
återupplivande av privatbikt inför präst. Sveriges
kyrkolag stadgar i kap. 6 om skriftermål och
avlösning och i kap. 7 om hemligt skriftermål.
I »Handbok för svenska kyrkan» handlar kap.
6 om enskild skrift och avlösning. — Litt.:
A. v. Harnack, »Dogmengeschichte» I—III
(1886—90; många uppl.); densamme, »Was
wir von der römischen Kirche lernen und nicht
lernen sollen» (1891); G. Aulén,
»Dogmhisto-ria» (1917). Jfr även Avlösning,
Skriftermål och Syndabekännelse. A. G-w.
Biktbarn, se Biktfader.
Biktbok, B o t b o k, en bok, som innehåller
förteckning på de olika slagen av synder och
mot dem svarande straff. Med sådana böcker
har den katolska kyrkan avsett att för den
biktande underlätta självkännedomen och att
ge biktfadern en handledning vid
botövningarnas bestämmande. Jfr Bikt.
Biktens insegel (lat. sigi’llum confessiöms),
förpliktelsen för präst att ovillkorligen
hemlighålla vad som under bikt anförtros, ett
utav kyrkan av ålder erkänt och i den
kanoniska rätten stadgat krav. Brott häremot
straffas enligt denna med avsättning och
livslång förvisning till kloster. Luther hade
samma uppfattning av biktfaderns absoluta
tystnadsplikt. I vissa länder kräva de borgerliga
lagarna undantag från tystnadsplikten, då det
gäller en staten hotande fara eller att
förebygga de skadliga följderna av en förbrytelse.
Enligt svensk lag om straff för ämbetsbrott
av präst 8 mars 1889, § 2, varder präst avsatt,
om han i fråga om hemligt skriftermål röjer
vad honom enligt kyrkolagen (kap. 7: 2) icke
är tillåtet att uppenbara. A. G-w.
Biktfader, den som mottager, och
biktbarn, den som avlägger bikt. Inom den
katolska kyrkan är församlingsprästen ordinarie
b. Dock är det tillåtet att till sin b. utse
annan präst, som härtill för visst distrikt
godkänts av biskopen. Tiggarmunkarna ägde förr
dylikt privilegium. Se f. ö. B i k t. A. G-w.
Biktoffer el. Biktpenningar, urspr.
frivillig, sedermera genom bruket fastställd
avgift, som den biktande erlägger åt
biktfadern. Inom katolska kyrkan har ofta
yrkats, att denna avgift, även kallad
påskpenningar, skulle borttagas; den
förekommer dock stundom ännu. I reformerta
kyrkan är den förbjuden. Inom den luterska
torde den numera ha försvunnit. (A. G-w.)
Biktregister, inom katolska kyrkan av
prästerna förd förteckning på dem, som
biktat sig, och dem, som uraktlåtit det.
Biktsedel, ett av prästen
givet intyg om att man
biktat.
Biktstol, en för biktens
hållande särskilt inrättad
plats i katolska kyrkor.
Består av två avdelningar,
en för den biktande och
en för prästen. Dessa
avdelningar äro åtskilda
genom en vägg, på vilken
befinner sig ett så anordnat
galler, att biktfader och
biktbarn väl kunna höra
men ej se varandra.
Sådana b. tillkommo
sannolikt först efter
Tridentinska mötet 1545—63.
Biktstol av i nutida
katolska kyrkor
bruklig typ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
