Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bilboké - Bild - Bildande konst - Bilddyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
275
Bilboké—Bilddyrkan
276
Bilboké, leksak, som består av en skål med
skaft och en därvid på ett snöre fäst kula.
Denna kastas upp i luften och infångas i
skålen eller på skaftets spets.
Bild, på optisk väg i kameran framställd
avbildning (i regel negativ, d. v. s.
originalets ljusa delar motsvaras av mörka
partier) eller kopia därav (positiv bild,
originalets ljusförhållanden återställda). Härvid
förekomma olika bildformat — små,
såsom 4X6,5, 6X9 (visit), medelstora, såsom 8X11
och 9X12, större, såsom I2XI6V2 (kabinett),
13X18 och 18X24. Ett objektiv tecknar ut
ett visst bildfält totalt, då man blott ser
till, att en avbildning åstadkommes, effektivt,
då endast området för en tillfredsställande
bild räknas. Bildfältet uppmätes genom
bildvinkeln. Se vidare Fotografi och F
o-tografiska objektiv. Odts.
Bildande konst, den konst, som framställer
synliga objekt, d. v. s. byggnads-,
bildhuggar-och målarkonst.
Relikvariestatyett i Conques, Frankrike. Den äldsta
bevarade medeltida kultbilden.
Bilddyrkan bottnar i den primitiva
föreställningen, att vissa föremål, fetischer,
amuletter, talismaner, äro fyllda av en magisk
kraft, »makten», eller besjälade av andeväsen
och demoner. Från dessa skilja sig
gudabilderna och idolerna därigenom, att de
konstnärligt bearbetas för att även i det yttre vara
en avbildning av ifrågavarande andeväsen
eller gudom. I många polyteistiska religioner,
t- ex. den egyptiska eller den hinduistiska,
uppfattar man gudabilden såsom gudens
kropp, så att den påklädes, matas, föres
omkring i procession på gatorna för att få
förströelse o. s. v. På högre stadier, t. ex. i den
katolska religionen med dess helgon- och ma-
riabilder, ha bilderna närmast den praktiska
uppgiften att rikta tankarna koncentrerade
på madonnan eller helgonet ifråga. I den
vulgära folkfromheten har denna dogmatiska
uppfattning ej alltid kunnat göra sig
gällande, utan dyrkan riktar sig ofta direkt på
madonna- eller helgonbilden, som man
understundom tillskriver undergörande krafter.
Rent religionshistoriskt sett betecknar b.
ett stort framsteg i den religiösa
utvecklingen. Gudabilderna ha bidragit att personifiera
gudomarna och dels av demonernas namnlösa,
gestaltlösa, opersonliga skara bilda levande,
konkreta gudagestalter, dels också lösgöra
naturgudomarna från deras ursprungliga
naturunderlag och utbilda dem till rena
personligheter, varigenom det blivit möjligt att
förläna dem en etisk karaktär. Sålunda står
den av bilddyrkan genomvävda mahayanska
buddismen på ett, religiöst sett, vida högre
plan än den bildlösa shintoismen i Japan.
En fördjupad uppfattning av den andliga
verkligheten måste dock föra till en protest mot
avbildandet av gudomen. Judendomen är den
första religion, som från religiös synpunkt
förkastat b. Dess grunduppfattning togs i arv
av kristendomen och muhammedanismen. Ju
mera kristendomen dock assimilerades med
den hellenistiska kulturvärlden, desto mera
trängde benägenhet för b. med all därmed
följande vidskepelse in i kyrkan. Den stora
reaktionen mot b. kom på 700-talet, måhända
under inflytande av den kraftigt framryckande
muhammedanismen med dess stränga
fördömande av all bildkult. Några år efter det att
kalifen Jezid II år 723 utfärdat förbud för
de kristna kyrkorna i sitt rike att använda
bilder, utkom ett edikt av den bysantinske
kejsaren Leo, vari påbjöds, att alla bilder
skulle avlägsnas ur kyrkorna. Hans son
Konstantin V Kopronymos sammankallade en
riks-synod i Konstantinopel 754, där b. förklarades
för avguderi och ett satans påfund i strid mot
bibel och förnuft. Striden mellan bildvänner
(»ikonoduler») och bildstormare
(»ikonoklas-ter») fortgick med växlande häftighet, tills
kejsarinnan Teodora å en synod i Konstantinopel
843 fick till stånd en sanktion av b. med
anatema över alla bildstormare. Se vidare
östromerska riket.
I romersk-katolska kyrkan fick
bildstorman-det aldrig fast fot. Påvarna Gregorius II och
Gregorius III fördömde kejsar Leos edikt, och
denna avvisande hållning mot bildstormarna
bekräftades å en frankisk synod i Frankfurt
a. M. 794 och en rikssynod i Paris 824. Här
sökte man intaga en medlande ståndpunkt
mellan bildstormarnas fanatism och
bildvännernas vidskepliga dyrkan: bildernas uppgift
vore att försköna kyrkorna, undervisa folket
och hålla helgonens minne levande. Bruket av
statyetter av vederbörande helgon som
relikgömmor gjorde dessa statyetter till verkliga
kultbilder och föremål för dyrkan.
Reformationens bildstormare med Karlstadt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
