- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Tredje upplagan. 3. Bergklint - Bromelius /
277-278

(1923) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bilddyrkan - Bilderdijk, Willem - Bildhuggarkonst - Bildmikroskop - Bildning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

277

Bilderdijk—Bildning

278

i spetsen utgöra den sista stora reaktionen
mot b.; luterdomen har enligt Luthers
föredöme betraktat bilderna såsom adiafora, under
det att kalvinismen med sträng konsekvens
bibehållit bildlöshetens princip. Litt.: A. F.
K. Schwarzlose, »Der Bilderstreit» (1890); Hirn,
»Det heliga skrinet» (1909); Lehmann,
»Religionsvetenskapen», I (1914). E. B-m.

BiTderdijk [-déik], W i 11 e m, holländsk
skald (1756—1831). Utvecklade en mångsidig
författarverksamhet i klassicistisk anda med
Boileau och Pope som förebilder. B:s
»Dicht-werke» utgåvos samlade 1856—59. Han skrev
även sitt fäderneslands historia (utg. 1832—53).

Bildhuggarkonst, se Skulptur.
Bildmikroskop, se Mikroskop.

Bildning (ty. Bildung), social och pedagogisk
term, brukad i Sverige från 1790-talet, ett av
uppfostrans mål, »själsförmögenheternas
allsidiga och harmoniska utveckling» samt
»sedernas förfining», hyfsning etc. I vardagligt
språkbruk (vanl. social betydelse) liktydig med
förvärv av förfinade seder, en intressesfär
utöver den blott privatekonomiska el. trängsta
yrkesmässiga jämte rester av kunskaper från
högre skolor; även sällskaplig antaglighet i
antydda sociala klasser. — I pedagogisk
betydelse trol. tidigast hos Herder och
Pesta-lozzi (1760-talet); grundsynpunkten finns dock
redan hos Holberg (i Erasmus Montanus) och
Rousseau för att beteckna ett
uppfostrings-ideal: den naturliga, allsidigt, organiskt, fritt
och ändamålsenligt och i överensstämmelse
med »såväl anlag som miljö» ideala
beskaffenhet, som utvecklar sig hos kulturindividen,
för vilken »intet mänskligt är främmande».
Uppfostran har enl. denna uppfattning tre
uppgifter: 1) utbildning och övning av
individens »förmögenheter» för personligt liv och
arbete, s. k. formal bildning; 2) att
göra individen meddelaktig av nationella
socialt traditionellt bestämda kulturvärden,
realbildning, samt 3) att giva individen
personligt och socialt värdefulla mål för hans
handlande, personlighetsbildning. —
Ur psykologisk synpunkt är b. (närmast)
förmågan att sammanfatta, överskåda och
utnyttja såväl kunskaper och färdigheter som
personlig erfarenhet, jämte därmed förenad
omdömesförmåga rörande allmänna
kulturspörsmål, i fackangelägenheter och personliga
situationer. B. är förmågan att assimilera och
i levande samhälls-, yrkes- och personligt liv
bruka kunskaper, färdigheter, sätt och seder;
b:s art beror därför dels på anlag, dels på
yrke och levnadsställning. Organisationen av
skolväsendet avser att standardisera (genom
bl. a. examensbestämmelser) bestämda typer
av b. (klassisk, nationell, humanistisk,
fackbildning etc.). Skolväsendet och den sociala
traditionen tillskriva ofta vissa kunskaper,
färdigheter och erfarenheter egenvärde, medan
pedagogisk forskning städse betonar b:s
personliga karaktär, dess behov av utveckling i
frihet, dess beroende av individuella anlag

samt faran av ytligheten att låta b. betyda
tvångsmässigt bestämd, död kunskap eller
färdighet. Ordet halvbildning brukas ofta
agitatoriskt om lägre kunskapsmått och
därmed stundom förenad överskattning av
ele-mentarkunskaper och bristande uppfattning
av högre kulturuppgifter. Psykologiskt är
*halvbildning däremot liktydig med blott
mekaniskt upptaget, icke personligen tillägnat
mindre eller större vetande; med sådan pläga
följa fåfänga, »bildningshögfärd»,
»kulturvidskepelse», ofördragsamhet och dogmatism.

Olika klasser och yrken uppvisa olika typer
eller former av b., t. ex. fackbildning,
allmänbildning. De olika formerna differentieras i
olika bildningsanstalter (skolor) och inom dem
på olika linjer. Ofta identifieras b. med
allmänbildning, särsk. högre sådan. Medan
b. betecknar målet för såväl det intellektuella
livets som känslo- och viljelivets formning,
hänför sig allmänbildningen nästan
uteslutande i gängse språkbruk till kunskapslivet.
Såsom lägre allmänbildning betecknas
utbildning av för alla samhällsindivider socialt
behövliga tekniska kulturfärdigheter, såsom
läsning, skrivning, räkning, förmåga att
skriftligt och muntligt uttrycka sig,
elementära umgängesseder, personlig hygien o. dyl.
Såsom högre allmänbildning betecknas målet
i sådan uppfostringsverksamhet, i vilken
tonvikten mindre lägges på individernas
förvärv av sådana färdigheter, att deras
bestående allmänmänskliga behov kunna på bättre
sätt tillfredsställas, än fastmera på att skapa
högre och bättre behov (t. ex.
allmänmänsklig välvilja, osjälvisk glädje över
andliga värden, arbetsglädje, personlig moralitet
och skönhet), varjämte denna högre
allmänbildning i växande utsträckning bestämmes
av vissa kunskapers antagna behövlighet som
grundval för den vidare utbildningen till
äm-betsmannaanställningar och för utövning av
s. k. fria yrken. Den lägre allmänbildningen
blir därför huvudsakligen mål för
folkskolornas uppfostran, den högre allmänbildningen
för läroverkens, varför den senare särskilt
kommer att avse behärskandet av allmänna
intellektuella hjälpmedel, som möjliggöra
med-delaktighet i västerländsk kultur, ss.
främmande (levande och döda) språk, matematik
och historia; litteratur, konst, vetenskap och
»humaniora» samt någon kunskap om de
metoder, som inom sagda kulturverksamheter äro
gängse. Den högre allmänbildningen antager
i den pedagogiska diskussionen starkt
skiftande betydelser, som kunna åskådliggöras
med följande huvudtyper: 1) en viss grupp av
kunskaper och intellektuella vanor jämte
behärskandet av sällskapliga umgängesseder,
som särskilt karakterisera från omedelbart
produktivt (tekniskt och ekonomiskt) arbete
fria individer; denna b., vars innehåll i
växande utsträckning, förutom av skolor och
familje-tradition, bestäms av dagspressen, utgör ofta
ett huvudsakligen konventionellt socialt pryd-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun May 18 02:37:27 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfdc/0177.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free