Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biskop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
363
Biskop
364
skilt till de otrogna muhammedanerna, vigdes
prelater inom kyrkan för att erinra om
hennes anspråk på det förlorade (epi’scopi in
partibus infidéliumj. Denna beteckning
avskaffades dock 1882 och ersattes av den allmänna
epi’scopus tituläris. Till denna grupp höra ock
de vigbiskopar, som stundom sättas vid
sidan av någon diecesbiskop till dennes hjälp,
vanligen utan jurisdiktion.
En b. inom romersk-katolska
kyrkan måste vara av äkta börd, minst 30 år
gammal och utmärkt för lärdom och sedlig
vandel. Han »tövar inom sitt stift: 1)
läro-ämbetet som autentiskt vittne om Kristi lära
och väktare över denna läras förkunnelse i
sitt stift (där han meddelar fullmakt för varje
utövning av läroämbetet); 2) jura o’rdinis,
d. v. s. alla de rättigheter, som medfölja
prästvigning, och dessutom de genom hans
invigning erhållna särrättigheterna att ordinera,
konfirmera, tillaga smörjelsen, inviga abboter
etc.; 3) jura jurisdictiönis, d. v. s. hela
regeringsmakten över stiftet och dess kyrkogods
inom den allmänna rättens gränser,
disciplinärmyndigheten över klerus’ medlemmar,
inrättande eller upphävande av lägre kyrkliga
ämbeten och deras tillsättande, kontroll över
undervisningsväsendet samt doms- och
dispensrätt i kyrkliga mål; 4) jura sta’tus et
digni-tätis, d. v. s. rätten till vissa hedersbetygelser
och hedersplatser. En b:s förpliktelser ligga
inneslutna i det ovannämnda; han skall ock
residera inom stiftet, hålla visitationer, insända
rapporter till Rom och vart 3:e (resp. 4—10 :e)
år resa dit (visita’tio liminum apostolörum).
I regel väljes b. av domkapitlet, varpå påven
prövar och stadfäster valet och en ärkebiskop
eller annan påvlig fullmäktig inviger. Statens
ställning vid katolsk biskopstillsättning kan
vara rätt olika, beroende av
överenskommelser med påvedömet.
Inom den grekisk-ortodoxa kyrkan
är b:s regeringsmakt betydligt mindre än
inom den katolska; den växlar något inom
de självständiga (autokefala) kyrkor, vari den
ortodoxa världen är uppdelad. För den senast
bildade autokefala ortodoxa kyrkan, den
finländska, regleras b:s tillsättning och
uppgifter genom »Förordning angående
grekiskkatolska kyrkosamfundet i Finland» nov. 1918.
Inom den kalvinska (reformerta)
världen är biskopsämbetet avskaffat, om man
ei dit vill räkna metodist-episkopalkyrkan (se
d. o.). Inom den anglikanska kyrkan
bibehölls vid reformationen biskopsämbetet
med nästan hela sin myndighet och betoningen
av successio apostolica; den anglikanska
kyrkan är alltjämt utpräglad biskopskyrka (se
Engelska kyrkan). Den luterska
reformationen avsåg ej att avskaffa
biskops-institutionen, men i Tyskland försvunno
biskoparna, och deras regeringsmakt
överflyttades på landsfursten som »summus episcopus»,
deras rent andliga rättigheter i inskränkt
grad på superintendenterna. Osnabrück och
Lybeck fortforo ända till 1863 att ha
furstbiskopar, som dock ej förrättade en b:s
prästerliga åligganden. Superintendenten över
det forna hertigdömet Nassau bär från 1818
titeln b. Hos »bömiska bröderna» och genom
invigning från dem hos herrnhutarna
fortlever b.-ämbetet. Efter världskriget har i
den nya riksförfattningen med dess
omgestaltning av förhållandet mellan stat och kyrka i
Tyskland biskopsämbetet, ej utan blick
på Sveriges kyrka, återupptagits i några
tyska stater, såsom Sachsen (där den kände
teologen Ihmels blivit dess förste b.),
Braun-schweig och Mecklenburg; för Preussens
evangeliska kyrka har biskopsförfattningen hittills
avböjts. I Danmark avsattes alla b. 1536, och
superintendenter förordnades för alla stiften.
Biskopsnamnet upptogs likväl snart på nytt.
Biskoparna tillsattes uteslutande av
konungen, och deras kyrkliga styrelsemakt blev
mycket inskränkt. En början till större
kyrklig självständighet har nu skett, bl. a. genom
den nya förordningen om biskopsval (tillämpad
första gången 1922), liksom då till de
förutvarande sju stiften lades två nya (Roskilde
och Haderslev; se vidare Danmark,
kyrkliga förhållanden). Island har blivit en
självständig lutersk kyrka med en b. och två
ordinationsbiskopar. I Norge, som behöll
den kyrkliga ordningen från den danska tiden,
har också kyrkans medbestämmanderätt vid
biskopstillsättning ökats genom den nya lagen
om menighetsråd (1920), liksom även här ett
nytt stift (Stavanger) 1924 lagts till de sex
förutvarande (se vidare Norge, kyrkliga
förhållanden). Finland behöll vid skilsmässan
från Sverige biskopsämbetet och
bestämmelserna därom från 1686 års kyrkojag; med 1870
trädde en ny finländsk kyrkolag i stället, som
gav kyrkan större självbestämmanderätt. De
två biskopsstiften vid skilsmässan (Åbo, som
1817 blev ärkebiskopsdöme för Finlands
luterska kyrka, och Borgå) ökades med Kuopio
stift 1850 (biskopen residerar numera i
Uleå-borg) och Nyslotts stift 1895 samt 1923 med
ett stift för de svenska församlingarna, vars
biskop residerar i Borgå, medan det förra
Borgåstiftets biskop flyttats till Tammerfors.
Kyrkomötet 1923 beslöt ock för sin del att
flytta biskopssätet i Nyslott till Viborg. I de
nya, övervägande luterska staterna
Estland och Lettland ordnades luterska
bi-skopsdömen i Reval och Riga; genom
invigning, förrättad av ärkebiskop N. Söderblom,
överfördes dit successio apostolica. De luterska
församlingarna i Ryssland ha 1924
samman-slutit sig till en biskopskyrka.
I Sverige ordnades kring
missionsbi-skopars verksamhet omkr. 1050—1130 fasta
biskopsstift: Skara; Linköping; Eskilstuna
och Strängnäs (snart sammanslagna); Sigtuna
(snart flyttat till Uppsala); Västerås; något
senare Växjö; därtill kom kort efter 1200
Räntämäki (1300 flyttat till Åbo). Genom en
påvlig förordning 1250 påbjöds biskopsval av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
