Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biskötsel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
369
Biskötsel
370
Biskötsel i Sverige på 1500-talet. Efter Olaus Magnus.
gynnsamma år, enl. vad exempel från våra
dagar visa, vara rikt givande t. o. m. så långt
norrut som i Jämtland och Ångermanland.
Det tyckes som om b. varit folknäring i
äldre tider vida mer än nu. Honung var också
då mera behövlig, nämligen dels till beredning
av det allmänt begagnade mjödet, dels till
matlagning, innan sockret nått allmännare
spridning. Likaså hade vaxet stor åtgång,
bl. a. vid de högtidliga katolska
gudstjänsterna. Adam av Bremen, som på 1000-talet torde
ha besökt Sverige, omtalar, att det var rikt
på honung, och i landskapslagarna var b.
hägnad med särdeles stor omsorg. Närmare
kännedom om denna närings omfång i äldre
tider har man dock ej. Man vet likväl, att
Gustav I, som »sport, att där skulle vara
flux med honung nere i Småland», genom
brev av 1543 tillåtit allmogen att betala sina
räntor med honung; behållningen av
skatte-honung på Kalmar slott 1560 utgjorde ej
mindre än 59 tunnor. Honungsränta kvarstod
i Älvsborgs och Kalmar län ända till 1869.
Antagligt är, att b., såsom mindre lönande,
småningom avtog under 1600-talet, när mjödet
undanträngdes av andra drycker och sockret
började införas i större mängd. Också klaga
senare författare över b:s förfall, och Mårten
Triewald framhåller i sin »Nödig tractat om
bij» (1728) såsom betänkligt, att 1726 ej mindre
än 15,134 kg vax infördes. I tidningar och
böcker flödade råd och uppmaningar till
idkande av b., och såväl Vet.-akad. som
Patriotiska sällskapet sökte genom utlovade
penningbelöningar väcka intresse därför. Johan
Fischerström ansåg, att en del av
grundskatterna borde utgå i honung och vax och att,
om detta ej hjälpte, folket borde vid ansvar
åläggas att hålla bin, samt föreslog vidare
inrättande av mönsterskolor för b., s. k.
»biläger». Allt detta tyckes dock ha gjort föga
nytta. Flera framstående biskötare funnos
likväl under denna tid, bl. a. Samuel
Lin-næus, pastor i Stenbrohult och broder till Carl
von Linné. Bland tidens bilitteratur må
särskilt framhållas Triewalds ovannämnda
förträffliga »tractat». I övrigt märkas arbeten av
Koch, Linnæus, Lundgreen, Fischerström o. a.
Under slutet av 1700-talet oeh större delen
av 1800-talet tyckes svensk b. i stort sett ha
legat nere, och först mot 1800-talets slut börjar
den uppblomstra ånyo. I syfte att verka för
dess befrämjande uppstodo sålunda med början
under 1880-talet flerstädes i landet lokala
bi-odlarföreningar. 1897 bildades den första
riksorganisationen, Sveriges allmänna
biodlareförening, och 1911 tillkom ännu en, Svenska
biodlareföreningen. Sedan 1919 äro emellertid
dessa båda förenade till Sveriges
biodlares riksförbund (S. B. R.). Dettas
verksamhet är fördelad på 24 länsförbund med
tills. 455 lokalavdelningar. 1923 räknade
riksförbundet omkr. 8,700 medlemmar.
Riksförbundets organ är Bitidningen (red. A.
Lundgren), som är en direkt fortsättning av den
redan 1880 upprättade Svensk Bitidning. Bland
övriga bitidningar må nämnas Bigården och
Bivännen m. fl., vilka dock numera upphört.
Årliga kurser i b. anordnas på skilda ställen
i landet med understöd av staten eller av
resp, hushållningssällskap.
Till biboningar använde man i äldre tider
ihåliga trästockar, vilka begagnades dels
liggande, dels stående och vanl. voro mycket
klumpiga. Ännu för få år sedan funnos
sådana i Sverige liksom i Tyskland. Det tyckes
som om vår äldste författare i b., Isacus Erici,
pastor i Stenby nå Vikbolandet under
trettioåriga kriget, ej känt till andra biboningar.
Hundra år senare (1728) förordar Triewald
fyrkantiga delbara kupor av lindträ.
Halmkupor omtalas först 1753 av Nils Koch. De
ännu vanliga klockformiga kuporna förordades
vid ungefär samma tid av Samuel Linnæus;
hans kupor bestodo dock av halmkransar, som
sattes ovanpå varandra. Numera har man —
efter väsentligen tyskt föredöme — i stor
utsträckning börjat använda s. k. r a m k u p o r,
där halmkupornas fasta kakbygge är ersatt
av lösa flyttbara ramar, i vilka kakbygget
upptages. Ramkuporna, vilkas inre är lätt
åtkomligt, underlätta tillsynen av bisamhällena
och göra det möjligt att i stor utsträckning
reglera dessas utveckling och verksamhet.
Ramkuporna göras i regel av trä, i allmänhet
med dubbla väggar.
Vanligen har man hos oss kuporna stående
i det fria, stundom dock i fasta hus eller
paviljonger. I vissa trakter, där bibetet,
»draget», icke är jämnt, idkar man
»vand-ringsbiskötsel», d. v. s. flyttar samhällena till
platser med gynnsammare dragförhållanden.
På det nordtyska hedområdet t. ex. köras
kuporna ut på ljunghedarna, där-bina på
sensommaren finna riklig näring. I bergstrakter
föras de uppåt bergen, när draget försämras
i dalarna. Vandringsbiskötsel torde f. n. blott
obetydligt praktiseras i vårt land.
Bisamhällenas antal ökas på naturligt sätt
genom svärmning. Denna består däri, att
en mängd bin — i regel åtföljda av den gamla
drottningen — någon dag under juni eller juli
lämnar kupan för att bilda en koloni. Bina
flyga sedan under starkt surrande några
mi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
