Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bismarck (Bismarck-Schönhausen), Otto Eduard Leopold von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
373
Bismarck, O. E. L. von
374
mer reste sig hans trotsiga
oavhängighets-känsla mot den preussiska byråkratiens strama
disciplin; därför lämnade B. snart statstjänsten
för att ägna sig åt familjegodsens vård och
slog sig 1839 ned på Kniephov
(Hinterpom-mern). Efter faderns död övertog han 1845
Schönhausen. Hans obändiga livslust tog sig
de första åren ofta nog uttryck i galna
upptåg, umgänget med grannar och ståndsbröder
förde honom samtidigt bort från
ungdomsårens liberala svärmerier. Hans förlovning och
giftermål 1847 med Johanne v. Puttkamer
bragte honom över till en pietistiskt färgad
religiositet. Som ombud i Preussens första
förenade lantdag s. å. gjorde B. gemensam
sak med sina konservativa
umgängesvänner och var särskilt under det oroliga året
1848 en bestämd motståndare till alla
radikala rörelser. I den nya nationalförsamling,
som i febr. 1849 sammanträdde för att
slutligt revidera den oktrojerade författningen,
tog han livlig del och förfäktade skarpt de
konservativa intressena. Ett starkt, hela
Tyskland dominerande Preussen var B:s mål,
men för revolutionärernas enhetsplaner hade
han endast skarpa sarkasmer.
B :s verksamhet som Preussens ombud i
Frankfurt am Main 1851 blev också en under
vänskapliga yttre former förd kamp mot
Österrikes överlägsna inflytande, och B.
förstod därvid att till Preussens fördel skickligt
spela ut de materiella intressena för
småstaterna, som genom den tyska tullföreningen
voro ekonomiskt förenade med Preussen. Vid
ett besök i Paris 1857 mottogs han med
utsökt artighet av Napoleon III, som för honom
antydde sin önskan om samförstånd med
preussiska regeringen och sina sympatier för
Preussens makttillväxt i norra Tyskland. 1859
sändes B. som minister till Petersburg.
Vistelsen i Ryssland gav honom tillfälle att knyta
personliga förbindelser, som senare blevo av
betydelse för hans ställning till denna makt.
Emellertid hade år 1860 lantdagens
representanthus börjat sina angrepp mot
prinsen-regenten Vilhelms stora arméreform. Vilhelm,
som 1861 blev Preussens konung, sökte
ihärdigt upprätthålla sitt verk, varpå han ansåg
statens styrka och framtidsförhoppningar vila.
Representanthusets liberala majoritet åter
fruktade, att Preussen därvid skulle berövas
alla frisinnade sympatier och hindras att
träda i spetsen för den nationella
enhets-rörelse, som åter börjat visa sig inom
Tyskland. När konflikten skärptes, riktade
krigsministern Roon gång efter annan konung
Vilhelms uppmärksamhet på B. såsom den
lämpligaste att med energi bekämpa oppositionen.
I febr. 1862 hemkallades B. från Petersburg,
men vid hans hemkomst till Berlin ansåg sig
konungen ej behöva honom där utan
förflyttade honom i maj s. å. till Paris som sändebud.
Men de liberalas angrepp blevo allt häftigare,
och konungen, som icke såg någon utväg att
bryta oppositionen, var slutligen beredd att
Bismarck 1858. Målning av
J. Becker.
abdikera. Då inträffade B. i Berlin, telegrafiskt
tillkallad av Roon. På B:s löfte, givet vid en
audiens på slottet Babelsberg 22 sept., att
upprätthålla mili-
tärorganisationen
och föra regeringen
även trots
representanthuset avstod
Vilhelm från att
abdikera. Dagen
därpå (23 sept.
1862), samma dag
representanthuset
med förkrossande
majoritet strök det
stora
militäranslaget ur budgeten,
inträdde B. i
ministären; kort därpå
utnämndes han till
ministerpresident
och utrikesminister.
»Bismarck är statskuppen», med dessa ord
hälsades den nye ministerpresidenten av dem,
som erinrade sig hans hållning under
revolutionsåren. Någon omstörtning av
konstitutionen åsyftade B. emellertid icke, men han
var besluten att åt kronan bevara en
förhärskande ställning och att med alla medel hävda
arméreformen, och han vann därvid stöd hos
herrehuset. Hans försök att bryta
oppositionens kraft genom att upplösa
representanthuset, genom påtryckningar vid valen samt
genom starka ingrepp i pressfriheten
misslyckades. Han måste åren 1863—66 föra
regeringen utan i författningsenlig ordning
uppgjord budget.
»Tidens stora frågor lösas icke med
debatter och voteringar utan med blod och järn»,
yttrade B. några dagar efter sitt inträde i
regeringen. Därmed angav han den principiella
olikheten mellan sin och de liberalas
uppfattning av den tyska enhetsfrågan. Ett genom
demokratiska rörelser enat Tyskland skulle
enligt B:s mening sakna alla förutsättningar
för ostörd yttre tillvaro och lugn inre
utveckling; detta liberala ideal hade därför
alltjämt i B. en bitter vedersakare. Däremot
ville han åt Preussen förvärva det överlägsna
inflytande på Tysklands angelägenheter,
vartill det syntes honom berättigat genom sin
nationella homogenitet och sina militära
resurser. Han fortsatte därför sina bemödanden
från förbundsdagen att beröva Österrike
ledningen. När Österrike genom furstedagen i
Frankfurt i aug. 1863 sökte förbereda en tysk
förbundsreform, som skulle öka dess eget
inflytande, förmådde B. konung Vilhelm att
avhålla sig från deltagande, vadan försöket
strandade. Omedelbart därefter (sept.)
framlade B. offentligen Preussens fordringar vid
förbundsreformen. I motsats till
revolutionärerna från 1848 krävde han, att Tyskland
skulle samlas kring en stark
centralmyndighet, som utginge från de särskilda
statsrege
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
