Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bixio, Nino - Bixschoote - Biyela - Bizerte, Biserta - Bizet, Georges (Alexandre César Léopold) - Biätare - Biörenklou, Mattias
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
393
Bixschoote—Biörenklou
394
expeditionen till Sicilien och. blev därpå
brigadgeneral. Han ingick vid sydarméns
upplösning i italienska armén, förde i 1866 års
krig en division och betäckte återtåget efter
nederlaget vid Custozza. B. blev 1865
parlamentsledamot, deltog 1870 i stormningen av
Rom, utnämndes s. å. till senator och ägnade
sina sista år åt handel på Söderhavet. Han
dog i kolera på Atjehs redd. Jfr biogr. av
Delvecchio (1887).
Bixschoote [bijo’te], by i Belgien, prov.
Västflandern, 8 km n. om Yperen. Under
världskriget utgjorde B. under förra delen av
Yperenslaget 10 okt.—mitten av nov. 1914
den nordliga stödjepunkten för de allierades
försvarslinje, som sträckte sig från Hollebeke
(6 km s. ö. om Yperen) i en åt ö. utgående
båge. Efter att ha tagits och återtagits flera
gånger stannade B. i tyskarnas händer.
Under det stora Flandernslaget 1917 återtogs
B. 31 juli av franska trupper. Jfr
Belgiskfranska fronten, sp. 1159 o. 1179. M.B-dt.
Biyela, missionsstation i Zululand,
Sydafrika, omkr. 100 km n. om Durban. Anlädes
1903 av Svenska kyrkan.
Bizerte [bizä’rt], B iser ta, romarnas Hippo
Zarytus, en urspr. fenicisk anläggning, nu
hamnstad i Tunisien, Nordafrika, på n. kusten;
20,763 inv. (1921), därav 7,063 européer. Har
av fransmännen, som erövrade B. 1844, gjorts
till starkt befäst krigshamn och
flottstation, särskilt viktig som kol- och
proviante-ringsstation. Från ytterhamnen, som skyddas
av väldiga hamnarmar, går en kort, grävd
kanal till Bisertasjön (110 kvkm, 10 m
djup), vid vars sydvästända ligger
krigsham-nen, Sidi Abdallah, med arsenal, dockor och
kaserner; därintill har ytterligare uppstått
en mindre stad, Ferryville (4,076
européer). Egentliga B. ligger vid havet n. om
kanalen och rymmer utom de moderna delarna
en äldre, trångbyggd stadsdel med fattig,
delvis italiensk befolkning. B. omgives av mur
och starka fort på bergen kring staden. Fisket
är mycket betydande. — IB. svensk
missionsstation, upprättad 1898 av Kvinnliga missions
arbetare, med barnhem.
Bizet [bizä’], G e o r g e s (eg. Alexandre
César Léopold), fransk tonsättare (1838
25/io—75 3/b). Elev av konservatoriet i Paris,
där han 1857 fick Rompriset; redan
dessförinnan hade han skrivit en operett, »Le
doc-teur Miracle», som prisbelönts av Offenbach.
I Italien komponerade han bl. a. två operor,
uvertyren »La chasse d’Ossian» och den ofta
spelade orkestersviten »Rome» (Paris 1869;
Stockholm 1886). Sedan han 1863 återvänt
till Paris, fick han uppförd operan »Les
pé-cheurs de perles» (Stockholm 1913), som först
hade svårt att slå igenom. Större framgång
hade B:s »La jolie fille de Perth» (1867) och
»Djamileh» (1872; Stockholm 1889). Hans
orkestersaker hade vida lättare att vinna
publikens gunst, såsom uvertyren »Patrie» och
sviten »L’arlésienne» (Stockholm 1883), vilka
ofta spelats även utanför Frankrike. Den
senare utgjorde i början musik till Daudets
teaterstycke med samma namn (1872), vilket verk
först efter engelska framförandet (1887;
Stockholm 1891) trängde
igenom. Några
månader före B:s död
uppförde Opéra-comique i
Paris »Carmen», som
snart vann en
betydande framgång
(Stockholm 1878). — B. slöt
sig i sin ungdom
närmast till Gounod och
Thomas, ehuru han för
operan sökte
tillgodogöra sig Berlioz’ rikare
orkester. På 1860-talet
rönte hans stil även inflytande från Verdi och
Wagner. Redan tidigt märkte man även rent
folkliga inslag, så t. ex. italienska under
Romvistelsen, sydfranska (provensalska) på
1870-talet och slutligen spanska med »Carmen».
Det är måhända just detta fina, utpräglade
sinne för den rent folkliga melodiken och
rytmen, som låtit hans verk leva så länge.
»Carmen» hälsades redan mot slutet av 1870-talet
som den nya riktningens främsta verk och då
speciellt med tydlig front mot Wagner.
1890-talets stora rörelse »verismen» med Mascagni
och Leoncavallo utgör även ett fullföljande av
»Carmens» tendenser med protest mot
Wag-nerepigonerna. — Litt.: Arbeten av C.
Bel-laigue (1891), H. Gauthier-Villars och A.
Weissmann (1907) samt L. Ganderax, »Lettres
de G. B.» (1908). T. N.
Biätare, Mero’pidae> en med kungsfiskare
och härfåglar besläktad familj av ordn.
Coraciiformes. De kännetecknas av en
tämligen lång, från sidorna tilltryckt, bågböjd
och mycket spetsig näbb, vanl. långa och
spetsiga vingar samt korta tarser. De äro
grant färgade fåglar, som leva i Gamla
världen, företrädesvis i tropikerna; de flesta
arterna äro afrikanska. Födan utgöres av
insekter, som de skickligt fånga i flykten; till
sitt levnadssätt erinra de om svalorna. B.
äro sällskapliga fåglar, som häcka kolonivis
på liknande sätt som backsvalan. Äggen äro
täml. runda och glänsande vita. En art, b
i-ä t a r e n, Merops apiaster, har några gånger
tillfälligtvis anträffats hos oss. Rend.
Biörenklou, Mattias, diplomat, riksråd
(1607—71). Son till en mjölnare (därav
namnet M y 1 o n i u s, som han förde före
adlandet 1646), var B. flera år lärare för den unge
Magnus Gabriel De la Gardie, blev 1637
eloquentiæ professor vid Uppsala universitet
och inträdde 1640 i Kungliga kansliet. Som
legationssekreterare deltog han i de
underhandlingar, som föregingo westfaliska freden,
representerade Sverige vid tyska riksdagen
1653—54, följde Karl X Gustav som
statssekreterare i polska kriget och verkade vid
valriksdagen i Frankfurt 1658, ehuru utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
