Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Biörenklou, Mattias - Biörklund, Hening Theodor - Biörnberg, Carl - Biörner, Eric Julius - Bjarkamal - Bjarköätten - Bjarmaland - Bjarmer - Bjarne Erlingsson - Bjarne Herjulfsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
395
Biörklund—Bjarne Herjulfsson
396
sagor och utgav ett urval av dem i svensk
övers., »Nordiska kämpa dater» (1737), ett
arbete, som senare fick litteraturhistorisk
betydelse som förmedlare av göternas (särskilt
Tegnérs och Geijers) första bekantskap med
den isländska sagovärlden. B:s egna
antikvariska skrifter innehöllo till stor del
fantastiska spekulationer i svulstig stil, varför de
bl. a. förlöjligades av Dalin.
Bjarkamal, »Bjarkes sång», ett till största
delen förlorat men i latinsk översättning hos
Saxo bevarat fornisländskt kväde, diktat
senast omkring år 1000 för att förhärliga Rolf
Krake. Det skildrar huru han och hans
kämpar (Bodvar Bjarke, Hjälte m. fl.) utkämpa
sin sista strid.
Bjarköätten, mycket ansedd norsk
stor-mansätt under medeltiden, uppkallad efter ön
B j a r k ö (nu B j a r k ö y) i Troms fylke. Den
var befryndad med arnmödlingarna (se d. o.)
och utdog på manssidan 1183, då släktgården
Bjarkö genom arv och gifte övergick till
lagmannen Bjarne Mårdsson, stamfar för
den yngre B. Dennes sonsons son Bjarne
Erlingsson Ql. 1313) blev ägare även av
ön Giske i Möre fylke och torde ha varit det
dåtida Norges rikaste man. Hans brorson E
r-ling Vidkunsson (d. 1355) var Norges
riksföreståndare under Magnus Erikssons
minderårighet.
Bjarmaland, i äldre nordisk litteratur ofta
förekommande namn på trakten vid Vita
havet kring floden Dvina. Dess invånare,
b j a r m e r, omtalas redan i Ottars berättelse
om sin omkr. 890 företagna resa till Vita
havet (se O 11 a r). De skildras som bofasta och
landet som väl bebyggt. Flera norska
handelsfärder och krigståg dit omtalas på
900-och 1000-talet, bl. a. en färd av Erik Blodyx
920 och en av Tore Hund 1026. Bjarmernas
i sagorna ofta omtalade rikedom härflöt till
stor del från deras handel utefter en
handelsväg söderut längs Dvina, Kama och Volga.
På 1200-talet var deras betydelse i nedgående,
sannolikt till följd av mongolernas infall i
Ryssland och handelsvägarnas flyttning längre
västerut med Novgorod som förmedlare av
den nordiska handeln. På 1400-talet kom B.
fullständigt under novgorodernas välde.
Man anser sig ha återfunnit namnen B. och
bjarmer (fi. Perma och permalaiset) hos en
liten finsk folkstam, p e r m e r, vid Kama,
vilken givit staden P e r m dess namn. Sagornas
bjarmer voro sannolikt kareler, och än i dag
är befolkningen vid Vita havet till största
delen karelsk. S. L.*
Bja’rmer, invånare i Bjarmaland (se d. o.).
Bjarne Erlingsson, se Bjarköätten.
Bjarne Herjulfsson, islänning, skulle enl.
Flatöbokens framställning ha varit Vinlands,
d. v. s. Amerikas, förste upptäckare. På en
färd från Island till Grönland omkr. år 985
skulle han ha drivits ur kursen och två gånger
fått sikte på ett främmande, skogbevuxet land
utan fjäll. Men han landade icke utan fick
framgång, emot Leopold I:s val till tysk
kejsare. Återkommen till hemlandet från en
beskickning i Frankrike, utnämndes han 1661
till hovkansler. B:s upphöjelse till riksråd
1664 var en gärd
åt den yngre adelns
krav och ägde väl
också delvis sin
grund i hans
förbindelser med sin
forne lärjunge,
dåvarande rikskanslern M.G.DelaGar-die. Men endräkten
mellan båda bröts,
då B. i
förmyndar-rådets överläggningar om Sveriges
utrikespolitik snart
nog framträdde som
ledare för en grupp,
som misstrodde
Ludvig XIV:s
syften, omintetgjorde
ett föreslaget för-
bund med Frankrike och i stället genomdrev den
trippelallians med Holland och England, som
hejdade franske konungens framträngande i
Spanska Nederländerna (1668). B. upplevde
icke den brytning, som fyra år senare
återställde den franska vänskapen och vart en
första orsak till det olycksdigra
krigsutbrottet 1675. Lärd och arbetsam, fosterländsk,
modig och klartänkt, var B. en av sin tids
och det svenska 1600-talets mest framstående
diplomater, ehuru hans latinska statsskrifter
någon gång klandrades för överflödig
vidlyftighet. — Av den rika litteraturen må
framhållas »Mémoires du marquis de Pomponne»,
II (1861), och T. Säve, »Kejsarevalet i
Frankfurt 1657—58» (1869). G. W-k.
Biörklund, Henning Theodor,
ämbetsman (f. 1849 16/8). Blev 1900 överdirektör och
chef för Patent- och registreringsverket, var
1904—16 landshövding i Västerbottens län
samt 1910—11 och 1913—15 led. av Första
kammaren.
Biörnberg, Carl, friherre, militär, politiker
(1696—1775). Deltog som löjtnant i norska »
fälttåget 1718 och vann omsider som
parti-gängare vid riksdagarna först på hattarnas,
sedan på hovets och slutligen på mössornas
sida den ena befordran efter den andra. Blev
överste 1747, friherre 1751, generalmajor 1759,
kommendant på Sveaborg 1762 och
generallöjtnant 1765. Han arresterades på Sveaborg
av J. M. Sprengtporten kort före
statsvälv-ningen 1772 och fick avsked i nov. s. å.
Biörner, Eric Julius, fornforskare (1696
—1750). Blev 1717 e. o. kanslist i
Antikvitetsarkivet, translator i de gamla språken 1720,
fick assessors titel 1737 och erhöll 1744
avsked från translatorstjänsten med rang av
hovrättsassessor. B. var en rudbeckiansk
epigon, översatte i Antikvitetsarkivet isländska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
