Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Björk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
415
Björk
416
Masurbjörk, Betula verrucosa.
Forserums socken i Småland. Dvärgbjörken
däremot är allmän i n. Sverige och
förekommer sällsynt ända ned i Småland och Halland.
Den är en låg, risig, ofta nedliggande buske
med små cirkelrunda blad. Huvudsakligen
växer den i skogsmossar eller kärr, men på
fjällen uppträder den även på torr,
stenbun-den mark. Frukterna och de unga kvistarna
utgöra under vintern ripornas förnämsta föda.
Ornäsbjörk, Betula verrucosa, var. dalecarlica.
Lapparna använda den till bränsle m. m. För
övrigt är den ej till någon nämnvärd nytta.
De båda trädartade b., som av Linné
sammanfördes till en art, Betula alba, äro mycket
mångformiga men skiljas lättast från
varandra därpå, att masurbjörken har glatta,
glasbjörken håriga årsskott. De utgöra
nordens mest karakteristiska träd och utmärka
sig framför allt genom sin spenslighet, smärt
stam, fina, böjliga kvistar, som på äldre träd
ofta hänga slakt ned (hängbjörk el.
slokbjörk), smala bladskaft och jämförelsevis
små blad. Ytterbarken, nävern, är vit och
bladar av i tunna flagor. Av båda arterna
finnas flikbladiga varieteter. Mest bekant är
den ofta odlade ornäsbjörken (Betula
verrucosa, var. dalecarlica).
I fråga om jordmånen är b. icke nogräknad
utan kan trivas även på mycket mager mark.
I s. Sverige föredrager glasbjörken
kärrmarker och andra fuktiga platser, under det
masurbjörken trivs bäst på torrare ståndorter.
Dvärgbjörk, Betula nana.
Norrut är den förra överallt förhärskande, och
på fjällen bildar den, ofta ensam,
trädvegetationen ovan barrskogsgränsen
(björkregionen).
B. var det första träd, som efter istiden
invandrade till Sverige. Den efterföljdes dock
snart av tallen. Den zon i de postglaciala
avlagringarna, som icke innehåller lämningar
av andra träd än b., b j ö r k z o n e n, är
därför stundom svår att påvisa.
Ur skogshushållningssynpunkt har b. en
synnerligen stor betydelse som ett av våra
viktigaste skogsträd. Den är starkt
Ijusbehö-vande och självgallrar sig därför kraftigt. De
rena b.-bestånden behöva därför ej gallras
förrän vid omkr. 25 års ålder. Gallringarna
upprepas sedan vart femte år. Rena
b.-bestånd slutavverkas vid 60—80 års ålder och
böra då på bättre ståndorter kunna hålla en
virkesmassa av 130—150 kbm per har. B. kan
ej på långt när skänka samma massa och
värdeproduktion som barrträden. Den bör sålunda
på grund av sin svagare produktion icke
tilllåtas gå upp i rena bestånd, annat än där
marken genom råhumus eller
näringsfattig-dom är otjänlig för barrträd. Genom sitt
syn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
