Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Björnson, Björnstjerne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
443
Björnson
444
Björnsons gård Aulestad.
ningssätt. Med. mästerlig lyrisk konst
fullföljde han den nationella romantiken från
Oehlenschläger och skapade med sina
bondeberättelser en karaktärsfull men idealiserad
bild av allmogelivet i Norge.
»Fiskerjenten» och »De nygifte» röjde först,
att han var stadd på uppbrott från sina gamla
områden, och ännu djupare förändringar
visade sig snart. I stället för vikingar och
bönder valde han efter 1873 städse nutiden
och stadsborna till föremål för sin diktning.
1872 tog han till orda för ett närmande
mellan de nordiska länderna och Tyskland, något
som framkallade en häftig tidningsstrid
(»signalfejden»), och företog 1873—75 ånyo en
längre utrikesresa. Hans tidigare
grundtvigi-anska åskådning vek för och ersattes av en
engelsk utvecklingsfilosofi, under inflytande
av Strauss, Darwin, Spencer och personlig
påverkan av särskilt Georg Brändes och J. E.
Sars. Det kom nu en ny spänstighet och kraft
i hans diktning, som åter började att strömma
rikligare. För sin vän Edvard Stjernströms
teater skrev han 1874 »Redaktören», ett
inlägg mot den politiska intoleransen, och »En
fallit» (1875; »Ett handelshus», uppf. 1875 i
Stockholm), som vann utomordentlig
framgång; det skildrade affärslivets moraliska
brister och ett hems ödeläggelse. S. å. inköpte
han gården Aulestad i Gausdal. Han tog nu
framgent vid varje tillfälle del i politiken
genom tidningsartiklar eller tal, även då han
icke vistades i Norge, såsom 1880—81, då han
gjorde en föredragsresa i Förenta staterna,
och 1882—87, då han bodde i Paris; han vart
den norska vänsterns utan jämförelse mest
inflytelserike talare och kastade sig oförfärat
in i hetsiga ordskiften om olika
samhällsre-formatoriska spörsmål, liksom han hade att
utkämpa flera strider, då hans nya
åskådningar gjorde sig gällande. De viktigaste
polemikerna voro den med teologerna (1876 ff.),
på grund av att han lämnat sin
barnatro, flaggstriden 1879, striden
om konungens absoluta veto och
riksrätten 1882—84,
sedlighetsfej-den mot »Kristianiabohemen» och
Georg Brändes 1883 och 1886—87;
stridslysten, outtröttlig, var han
en utomordentlig polemiker genom
slagfärdighet, eld och mod. Hans
diktning stimulerades av detta
deltagande i tidens kulturkamp
men splittrades också i viss^
mån därav. Dramerna »Kongen»
(1877), som vill visa det ärftliga
kungadömets fördärvlighet för dess
innehavares mänsklighet,
»Leo-narda» (1879; sv. övers,, s. å.), där
en gammal dam från
upplysningstiden för toleransens talan, och
»Det ny system» (1879; sv. övers.
1880), där hänsynen till
ekonomien och den själviska beräkningen
kväva personligheten och hindra
framsteget, visade B. i färd med att »ställa
problem under debatt». Jämsides författade
B. berättelserna »Kaptejn Mansana» (1875;
sv. övers. 1879), »Magnhild» (1877; sv. övers.
1878) och »Stöv» (1882; »Dam», 1889), som
skildrar hur damm från vittrande religiösa
åsikter lägger sig över sinnet. Skådespelet
»En hanske» (1883; uppf. 1887 i Sverige)
ställde kravet på absolut könssedlighet hos
mannen och väckte livlig diskussion, medan
»Over ævne» (första stycket, 1883, uppf.
1886 i Stockholm), där B. vill visa, att
kristendomen förrycker människornas
jämvikt på jorden genom att driva dem till det
omöjliga och att den, som söker genomföra
det, går under, småningom vann anseendet
att vara B:s yppersta drama. I den vidlyftiga
romanen »Det flager i byn og på havnen»
(1884; sv. övers. 1904) tynges den
levnads-friska skildringen av mycket etiskt och
pedagogiskt docerande; romanen predikar Herbert
Spencers uppfostringslära. Med den soliga
komedien »Geografi og kærlighed» (1885; uppf.
1886 i Stockholm), som urspr. innehöll hugg
mot bohemsynpunkterna och där han ger en
humoristisk halvkarikatyr av sig själv,
avslutade B. ett årtionde av rik och
betydelsefull alstring, efter vilken man kunde iakttaga
hur hans litterära produktion småningom
mattades, enstaka undantag frånräknade.
1887—88 begav sig B. ut på en ny
föredragsresa i Skandinavien, då han framför allt
talade om »Engifte och månggifte», i
anslutning till de senaste verken. Den fina
romanen »På Guds veje» (1889) sammanhänger
också med de litterära verken från 80-talet
och polemikerna; den förkunnar religiös
tolerans och är skriven med konstnärlig
säkerhet och omsorg. De följande åren (1889
—93) var B. förnämligast upptagen av
politiken. 1888 skapade han glåpordet
»storsvensker», 1889 började han skriva mot Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
