Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Björnson, Björn - Björnson, Björnstjerne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
441
Björnson
442
Meiningarna. Efter en kortare studietid i
Paris var han 1885—93 anställd som
skådespelare och sceninstruktör vid Kristiania
teater, uppträdde sedan i Köpenhamn, valdes 1898
till chef för
Nationalteatern, vars tillkomst
väsentligen berodde på
hans rastlösa arbete,
och ledde den till 1907,
uppträdde sedan i
många år som
uppläsare, gästskådespelare
och instruktör i Norge,
Sverige och Tyskland,
ledde under kriget en
halvofficiös tysk
telegrambyrå och är från
1923 ånyo chef för
Na
tionalteatern. B. är en betydande instruktör
och teaterchef, fantasifull, eggande och kraftig.
Både som karaktärs- och komisk skådespelare
har han åstadkommit utmärkta typer, t. ex.
Richard III, Sigurd Slembe, Peer Gynt, Paul
Lange, Professor Tygesen i »Geografi og
kær-lighed», Don Salluste i »Ruy Bias». — B. har
skrivit skådespel (bäst är »Johanne», 1898)
m. m. och börjat ett större memoarverk,
»Mit livs historier» (I, »Era barndommens
dage», 1922).
Björnson, Björnstjerne, norsk
författare och politiker (1832 ®/i2—1910 26h). B.
föddes i Kvikne, på Dovre, där hans fader var
präst, men familjen flyttade till den vackra
Romsdalen, då B. var sex år. Där och i Molde,
i vars latinskola han vart lärjunge 1843, fick
han sina bestämmande barndoms- och
ungdomsintryck. 1850 sändes han till en
studentfabrik i Kristiania, där även Ibsen och Vinje
voro elever, och tog 1852 en svag
studentexamen, varefter han vistades i hemmet något
mer än ett år och mottog rika intryck av
folklivet i hembygden. Då han hösten 1853
återvände till Kristiania, slog han snart tanken
på vidare studier ur hågen, började medarbeta
i tidningar och gjorde sig särskilt gällande
som teaterkritiker. Han stred häftigt för att
teatern skulle förnorskas och ledde det i
Kristianias teaterhistoria berömda »teaterslaget»
i maj 1856, då en ny dansk skådespelare blivit
anställd. S. å. deltog han i studentmötet i
Uppsala, varunder han med utomordentlig
styrka kände kallelsen att bli skald. En längre
vistelse i Köpenhamn utvecklade honom i hög
grad; särskilt mottog han intryck av
Grundt-vigs och Kierkegaards skrifter och av
samvaron med kritikern Klemens Petersen.
Återkommen till Kristiania hösten 1857, började
han i Illustreret folkeblad, som han utgav,
trycka bondenovellen »Synnöve Solbakken»
(s. å. utg. som bok) och uppförde på teatern
skådespelet »Mellem slagene» (»Mellan
drabbningarna», uppf. 1867 i Stockholm). I dec.
s. å. efterträdde han Ibsen som konstnärlig
ledare för Bergens teater, där han bl. a.
uppförde »Halte-Hulda». Han var emellertid icke
blott en utmärkt teaterchef utan verkade även
i egenskap av redaktör av Bergensposten och
folktalare som politiker och dirigerade
stortingsvalen i staden. Han skrev vidare
berättelsen »Arne» 1858. B. gifte sig s. å. med
Caro-line Reimers. 1859 återvände han till
Kristiania, ingick som medredaktör i Aftenbladet,
där han fortsatte sin politiska journalistik
med våldsamma inlägg i den s. k.
ståthållar-striden och bidrog med dikter, framkallade
av tidens stämningar. Märkligast av dessa
var »Ja, vi elsker dette landet» (1859), som
tonsattes av R. Nordraak och blivit den norska
nationalsången. I Aftenbladet ingick 1860 som
följetong berättelsen »En glad gut». B. fick
s. å. företaga en länge efterlängtad resa. Efter
att ha gett ut en samling »Smaastykker»
reste han till Italien, där han stannade till
våren 1862, och därpå till Frankrike och
Tyskland. Först våren 1863 var han åter i Norge.
Resan hade varit mycket rik på intryck och i
hög grad vidgat B:s horisont; på främmande
mark hade han skapat skådespelen »Kong
Sverre» (1861), trilogien »Sigurd Slembe»
(1862) och »Maria Stuart i Skotland» (1864;
uppf. i Stockholm 1868). Vid denna tid
beviljade honom stortinget på regeringens
förslag ett årsanslag av 1,600 kr. Hans sinne
upptogs efter hemkomsten väsentligen av det
danska kriget 1863—64, han var ivrig
skandinav och manade eldigt att hjälpa Danmark.
Detta lands nederlag fyllde honom med sorg,
och hans diktning sköt få nya skott. 1865
anställdes han som ledare av teatern i
Kristiania, en uppgift, som han skötte med
utomordentlig duglighet; i synnerhet var han en
överlägsen instruktör. Konflikter med
teaterstyrelsen, som bl. a. anmärkte på att han ånyo
blivit tidningsredaktör (för Norsk folkeblad,
mars 1866—dec. 1871), framtvungo hans
avgång i juni 1867, sedan han uppfört bl. a.
sitt eget första nutidsskådespel, »De nygifte»
(1866; uppf. i Stockholm s. å.). Som
tidningsman förde han den nationella radikalismens
talan. Av vittra verk märkas B:s första
samtidsroman, »Fiskerjenten» (1868;
»Fiskarflickan», 1869), där han skildrar en
konstnärs-naturs utvecklingshistoria, den dramatiserade
»Arnljot Gelline» (1870) och en samling av
hans dikter, »Digte og sange» (s. å.). 1872
kommo hans sista allmogeberättelse,
»Brude-slaatten», och hans sista forndrama, »Sigurd
Jorsalfar», avsett att inleda en rad folkliga
sagohistoriska skådespel, som han aldrig
utarbetade. B. stod i själva verket vid den stora
vändpunkten i sin skaldeverksamhet. Dittills
hade hans ämnesval så gott som uteslutande
hållit sig till det norska allmogelivet och den
fornnorska sagohistorien, och dessa båda
ämneskretsar hade ömsesidigt påverkat varann.
B:s uppfattning av den norska fornålderns
gestalter präglades av hans intryck från
bönderna i Romsdalen, och dessa såg han i
åter-glansen från sagotiden. Hans stil var också
i högsta grad påverkad av sagornas framställ-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
