Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
455
Blad
456
Bladspiral.
samma sätt ett stycke uppåt, visar det sig,
att b. äro anordnade i en mer eller mindre
utdragen spiral, i allm. med i det närmaste
samma horisontella avstånd mellan två på
varandra följande. Är detta avstånd hälften
av stammens omkrets, sägas b. stå i
spiralen de bilda då (om stammen står
upprätt) två vertikala rader. Är avståndet en
tredjedel av stammens omkrets,-stå b. i
spiralen o. s. v. De vanligaste spiralbråken
äro i» i. f. t» ts °- s- v< och bilda en serie,
där täljaren i ett följande bråk fås genom
att man adderar täljarna,
nämnaren genom att man adderar
nämnarna i de båda närmast
föregående bråken. Tydligast
framträder bladspiralen på upprätt
stående stammar; på snett riktade
eller horisontellt liggande kunna
yttre faktorer, t. ex. den ensidiga
belysningen och tyngdkraften,
framkalla betydliga
förskjutningar i b:s inbördes ställning. -
Blad-ställningsläran grundadespå
1830-talet av K. F. Schimper, A. von
Braun m. fl., och spiralställningen
uppfattades då som beroende på
växtens inneboende »tendens» att
ordna sina sidoställda organ i
spiral. I anslutning till denna
uppfattning ansåg man, att även
de kransställda b. voro till anlaget
spiralställda. På 1870-talet visade S.
Schwen-dener, att bladställningen beror på det tryck
b. under sin tidigaste utveckling utöva på
varandra. Om denna mekaniska förklaring är
giltig för alla fall, är ännu oavgjort. —
Ändamålet med bladställningen torde främst vara,
att b. skola i minsta möjliga mån beskugga
varandra.
Fullt utbildat, består ett b. vanl. av en övre
bredare, skivlik del, bladskivan, och en
nedre smalare del, bladskaftet. Dettas
nedersta del kallas b 1 a d f o t och är ofta
skiv-likt utbredd, mer eller mindre fullständigt
omfattande stammen (bladslida). Hos gräs
m. fl. växter utgör slidan stöd för stammen.
Sidodelarna av bladfoten antaga ofta en form,
påminnande om bladskivor, s t i p 1 e r (t. ex.
hos ärtväxter). I många fall utvecklas
stip-lerna hastigare än b:s övriga delar och bilda
då till en tid ett skydd för dessa samt för
stamspetsen.
Bladskivan är i regel genomdragen av
nerver, som bestå av ledningssträngar,
ofta med dem åtföljande bast, och vanl. på
b:s undersida framträda som åsar eller ribbor.
Nerverna ha till uppgift dels att leda vatten
och däri lösta ämnen till och från bladskivan,
dels att giva stöd och stadga åt b:s mjukare
delar. Nervaturen erbjuder ofta utmärkta
kännetecken för särskiljandet av arter, släkten
eller större grupper. Hos de flesta
monokoty-ledoner (t. ex. liljekonvalje) utgå från skivans
bas flera jämstarka, nästan parallellt med
varandra löpande, föga förgrenade nerver, som
närma sig varandra eller sammanflyta i
bladspetsen (enkelnerviga el.
parallell-netviga b.). Hos många dikotyledoner (t.
ex. lönn) utstråla från bladbasen likaledes
flera jämstarka nerver, som utsända talrika
grenar och ej närma sig varandra mot
bladspetsen (handnerviga b.). Hos andra
och de flesta genomdrages skivan av en grov
nerv (mittnerven), som utsänder grenar åt
vardera sidan, vilka ofta i sin tur förgrena
sig (fjädernerviga b.). — Nervaturen
(b 1 a d s k e 1 e 11 e t) är av stor vikt vid
bestämningen av fossila växter, då b. ofta äro
de enda organ, som blivit bevarade. Växter,
som alls icke äro släkt med varandra, ha dock
stundom liknande bladnervatur.
I knoppen intaga bladskivans delar en för
varje art, stundom för hela familjer bestämd
ställning till varandra, bladläge
(ver-natio). Platt kallas bladläget, när delarna
intaga samma ställning i knoppen som i
utvecklat tillstånd (t. ex. hos mistel); s a
m-m an vi k e t, när skivans båda hälfter ligga
mot varandra som de båda bladen i ett
pappersark (t. ex. hos alm); veckat, då skivan
är hopviken i flera veck, ungefär som en
hopslagen solfjäder (t. ex. hos daggkåpa);
inrullat, när vardera halvan är inrullad
uppåt (t. ex. hos gul näckros); tillbak
a-rullat, när vardera halvan är inrullad
bakåt (t. ex. hos sälg); sammanrulla F,
då hela skivan är inrullad från den ena
kanten till den andra (t. ex. hos liljekonvalje);
spiralrullat el. snäckform ig t, då
b. efter hela sin längd är spiralformigt
hoprullat, så att spetsen
kommer att ligga innerst (t.
ex. hos ormbunkar). — B.
i samma krans (särskilt
hyllebladen i blomman)
intaga också för varje
växt-grupp bestämt läge till
varandra i knoppen,
knoppläge. Än beröra de
varandra endast med kanterna
(kantlagt knoppläge),
än täcker kanten av ett b.
det bredvidliggandes,
liksom pannorna i ett
tegel
tak täcka varandra (tegellagt knoppläge).
B. ha många olikartade uppgifter att fylla
i växtens liv. Somliga ombildas till eller
alstra könsorgan eller spela i övrigt någon
roll i den könliga fortplantningens tjänst,
fortplantningsblad eller flor ala
b. (se Blomma). Alla övriga betecknas som
vegetativa b. eller näringsblad,
emedan de oftast stå i näringsupptagandets
eller näringsberedningens tjänst. De första b.
på växten, som i regel äro utvecklade redan
på växtämnet i fröet, kallas hjärtblad
(ett hos monokotyledonerna, två hos
dikotyle-donerna, flera i krans hos vissa
gymnosper-mer). De äro vanl. av enklare byggnad än
Olika bladkanter:
a helbräddad, b sågad,
c naggad, d tandad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
