Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
457
Blad
458
växtens övriga b., oftast hela och helbräddade,
och ha till uppgift att vid groningen uppsuga
den näring, som befinner sig i frövitan, eller
att själva utgöra magasin för upplagsnäring,
varjämte de ofta senare tjänstgöra vid
kolsyre-assimilationen. Högst utvecklade äro
örtbladen (»lövbladen»), även kallade
mellan b 1 a d, emedan de oftast sitta på den
mellersta delen av skottet. De göra i
främsta rummet tjänst för assimilationen och
andningen. ’ Mer eller mindre förkrympta och
ombildade b., som sitta mot basen av
skottet eller på underjordiska stamdelar, kallas
lågblad och tjäna huvudsakligen som
magasin för upplagsnäring eller skydd för det
unga skottet. Förkrympta b. eller b. med
annan färg än grön, som sitta upptill på skottet,
i närheten av blommor eller blomställningar,
kallas högblad och ha ej sällan indirekt
betydelse för den könliga fortplantningen. I
växt-beskrivningar ha de olika namn:
skärmblad, holkfjäll (hos korgblommiga
växter), svepeblad (hos flockblomstriga
växter), hö 1st er (t. ex. hos Calla) m. fl. —
Stundom har b. helt eller till en del ombildats
till stickande organ, bladtornar, som
skydda växten mot angrepp av växtätande
djur (t. ex. berberis och tistlar). I andra fall
ha delar av b., mera sällan hela b.,
ombildats till trådlika organ, som ofta vid
beröring sammanrulla sig spiralformigt, blad
k 1 ä n g e n, medelst vilka växter med svag,
spenslig stam klänga sig fast vid något stöd
(t. ex. många ärtväxter). — Hos många
vattenväxter finnas två slags mellanblad, h
e-terofylli. (Jfr Amfibiska växter.)
I fråga om storleken växla b. från nästan
mikroskopiskt små till flera m långa. De
största b. förekomma hos vissa ormbunkar,
palmer, bananarter och näckrosor. Palmblad
kunna bli över 7 m långa. Hos Victoria är
bladskivan rund med en diameter av nära 2 m.
I länder med kall vinter eller utpräglad
årlig torrperiod fälla de flesta buskar och
träd hela sitt bladverk (med undantag av
vissa lågblad), då kölden eller torkan inträder.
Innan b. falla av, föres den däri befintliga
näringen ned till stammen. Denna
bladfällning har till uppgift att minska
växtkroppens avdunstande yta, och den orsakas
främst av klimatiska faktorer, sänkning i
temperaturen, minskad vattentillgång,
förändringar i belysningen o. dyl. Men även i
tropiska länder utan torrperiod förekommer en
dylik fullständig bladfällning hos många träd,
vilket synes visa, att även andra, än ej
utredda faktorer kunna gripa in. — När b.
avfalla, bildas på stammen ärr, bladärr, som
snart betäckas av ett korkskikt, vari de
avslitna, till b. gående ledningssträngarna vanl.
tydligt skönjas.
B:s livslängd är i allm. kort. Tidigast dö
vanl. kronblad och ståndare. I Sverige leva
de flesta mellanblad blott en sommar;
jämförelsevis få äro fleråriga, t. ex. hos lingonris
Tvärsnitt genom blad: e överhud med klyvöppningar
(sp) ; s ledningsvävnad; p palissadvävnad; sv
svamp-parenkym; i cellmellanrum.
och flera barrträd. I länder med varmare
klimat äro flera träd och buskar ständigt
grönskande, antingen emedan nya b. utvecklas,
medan de äldre dö bort utan att ha uppnått
någon betydligare ålder, eller därför att varje
b. blir flera år gammalt. En betydlig ålder
nå t. ex. b. hos vissa palmer. De äldsta b.
man känner, bortåt 100 år gamla, förekomma
hos Welwitschia mirabilis.
B. består till sin huvudmassa av en
paren-kymatisk vävnad, bladköttet (mesofyllet),
som innehåller många luftförande
cellmellanrum och är genomdraget av ledningssträngar
med dem åtföljande bast. Bladköttet begränsas
utåt av överhud, bildad av ett lager av
celler, som i regel ej innehålla bladgrönt
(klorofyll). Deras ytterväggar äro vanl. starkt
för-tjockade, försedda med kutikula (se d. o.) ;
till följd härav utgör överhuden ett verksamt
skydd mot för stark vattenavdunstning. För
att möjliggöra och inom vissa gränser reglera
gasutbytet mellan b:s inre och den omgivande
luften finnas i överhuden, oftast
huvudsakligen på b:s undersida, klyvöppningar (se d. o.).
I bladköttet förefinnes vanl. genomförd
arbetsfördelning. Mot översidan äro cellerna
långsträckta, cylindriska, stå vinkelrätt mot b:s
yta och innehålla många klorofyllkorn: p
a-lissadvävnaden; här försiggår
huvudsakligen kolsyreassimilationen. Stundom äro
pa-lissadcellerna försedda med kortare eller längre
utskott eller utbuktningar på långsidorna och
kallas då armpalissadceller. Mot
undersidan däremot äro cellerna kortare, oregel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
