Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blad - Bladaluminium - Bladfotingar - Bladfällning - Bladgrupp - Bladgrönt - Bladguld - Bladgult - Bladh, släkt - Bladhorningar - Bladklocka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
459
Bladaluminium—Bladklocka
460
c
Tvärsnitt genom typiskt
solblad (b) och skuggblad (c)
av bok; p palissadvävnad;
sch svampparenkym.
bundna, klorofyllfattiga och skilda av större
cellmellanrum: svampparenkymet, även
transpirations- eller andningsvävnaden,
emedan gasutbytet vid
andning o.
transpiration huvudsakligen förmedlas av
cellmellanrummen i
denna luckra
vävnad. Det är luften
i cellmellanrummen
i förening med den
ringare mängden av
klorofyll i
svampparenkymet, som
gör, att b. oftast
äro blekare på
undersidan. Jämför
vidstående plansch.
G. M—e.
De egentliga b. (mellanbladen), som äro
organ för växtens näringsberedning och
genom vilka växtens transpiration
huvudsakligen försiggår, visa talrika intressanta
tillpassningar till de olika betingelser,
under vilka de ha att fullgöra sina viktiga
uppgifter. Sålunda äro b. av skuggväxter typiskt
tunna och utbredda med ett tunt skikt
palis-sadceller eller rent av inga tydliga
palissad-celler alls, solbladen däremot tjockare och
stadigare byggda med tjock överhud och
kraftigare palissadvävnad (jfr bilden här ovan). De
anatomiska olikheterna mellan olika
anpass-ningsformer av b. motsvaras av fysiologiska
skillnader (jfr Assimilation och
Transpiration). T. o. m. hos samma växt kan
man urskilja både solblad och skuggblad.
Extremt tillpassade typer äro barren hos våra
barrträd och b. hos fetbladsväxterna å ena sidan
och å andra sidan de gälformigt sönderflikade
b. hos många vattenväxter. L.—G. R-ll.
Bladaluminium, se Bladmetall.
Bladfotingar, Phyllo’poda, en ordning bland
de lägre kräftdjuren. Kännetecknas framför
allt av att kroppen är rikligt segmenterad,
ofta omgiven av ett sköldformigt eller från
sidorna tillplattat, av två halvor bestående
skal och försedd med 10—60. bladformigt
flikiga fötter, som bära gälbihang. De flesta
äro mycket små, somliga bli dock bortåt 6 cm.
B. leva i sött, mera sällan i bräckt eller salt
vatten. De framkomma på våren och leva ej
över sommaren. B. finnas över hela jorden.
Mest kända äro släktena Branchipus och Apus
(se d. o.). Med de besläktade vattenlopporna
(se d. o.; Cladocera) sammanföras b. ofta till
en gemensam ordning, gälfotingar
(Bran-chiopoda). Rend.
Bladfällning, se Blad, sp. 457.
Bladgrupp, se Bladväxter.
Bladgrönt, se Klorofyll.
Bladguld, se Bladmetall.
Bladgult, se K a r o t i n.
Bladh, troligen från Södermanland
härstammande släkt, av vilken flera medlemmar haft
betydelse för det ekonomiska livet i
Österbotten. Johan B. (1719—83) var köpman i
Vasa, anlade där flera fabriker och bedrev
sina sista år betydande utrikeshandel i Kaskö,
som han ivrigt sökte skaffa stadsprivilegier
(de utfärdades 1785). Hans son Petter
Johan B. (1746—1816) var i 16 år anställd hos
Ostindiska kompaniet, därav i 8 som dess förste
superkargör i Kanton, och bidrog efter
hemkomsten (1784) som köpman och lantbrukare
väsentligt till Kaskös uppblomstring och det
österbottniska jordbrukets höjande. I
borgarståndet företrädde han vid riksdagarna 1789—
1800 de Österbottniska städerna. Han
författade bl. a. flera nationalekonomiska skrifter
i Chydenius’ anda och blev 1779 led. av Vet
akad. Under kriget 1808 plundrade och brände
ryssarna hans gård Benvik i Närpes socken
samt fängslade och misshandlade honom och
hans son (se nedan). B. frigavs snart, spelade
en framträdande roll vid Borgå lantdag 1809
och utsågs till led. av den nya
regeringskon-seljens ekonomidepartement men tog ej
inträde utan fick s. å. begärt avsked. Hans son
Carl Edvard B..(1790—1851) har skildrat
bonderesningen i Österbotten 1808 i »Minnen
från finska kriget 1808—09» (1849). Han var
från 1821 ett tiotal år affärsman i
Sydamerika och skrev ett par värdefulla arbeten
(1837, 1839) om det dåtida Chile, Argentina,
Paraguay och Uruguay. — Litt.: N.
Hedman. »Släkten B.» (i Arkiv för sv.
Österbotten, I, 1922).
Bladhorningar,
Lamelli-co’rnia, ett par familjer
skalbaggar. De ha
antennernas yttersta 3—7 leder
utplattade till tunna
skivor, bildande en klubba av
rörliga blad, som kunna
både hopslutas och
solfjä-derformigt utspärras.
Denna specialisering avser att
förstora antennernas yta och därigenom lämna
plats åt ett mycket stort antal av de
mikroskopiskt små, i porer insänkta luktorganen.
B:s larver äro tjocka och klumpiga, vita, med
brunt huvud. De leva av multnande växtdelar,
av exkrementer, i
jorden av växtrötter,
varigenom de kunna bliva
farliga skadedjur. Till
denna artrika grupp
(omkr. 16,000 arter)
räknas Lucanidae (se
Ekoxen) samt Bear
a-baeidae, omfattande
dyngbaggar,
ollonborrar, guldbaggar och
jättebaggar (se dessa
ord). I. T-dh.
Bladklocka,
Nica’n-dra, ett till n a
11-skatteväxterna
(Solanaceae) hörande Bladklocka.
Antenn av bladhorning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
