Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bladlöss - Bladmage - Bladmetall (Metallfolie) - Bladminerarvivlar - Bladmosaik - Bladmossor el. lövmossor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
463
Bladmage—Bladmossor
464
ståndskraftiga mot kyla. Hos vissa b. förmå
även virgines övervintra. Antalet generationer
mellan stammödrarna och könsdjuren är hos
olika arter mycket växlande.
För en del b.-arter gäller, att årets tidigare
och senaste generationer leva på vedartade
växter (»huvudvärden»), medan under
sommaren en överflyttning till örter
(»mellan-värden») äger rum, då under denna tid trädens
bast ger föga näring. Så t. ex. leva
hägg-bladlusens (Aphis padi) tidigaste generationer
på hägg; i början av juni uppträda bevingade
honor, som flyga över till havre el. andra gräs
och där ge upphov till en så olika avkomma
med el. utan vingar, att den betraktats som
en helt annan art, havrebladlusen (Aphis
ave-nae). I slutet av augusti återvända bevingade
»sexupara» b. till häggarna för att där föda
de vinglösa honorna, medan de bevingade
hanarna födas på havren och uppsöka honorna
i träden.
Av ekonomisk betydelse i Sverige äro:
Äppelbladlusen (Aphis pomi), vilken
övervintrar i äggstadiet på kvistar och under
hela vegetationsperioden genom sina sugningar
vållar förkrympning av knoppar, blommor och
blad på olika kärnfruktträd. H ä g g- el.
havrebladlusen (Aphis padi), vilken
övervintrar på häggen, varest 2—3
generationer utvecklas på våren och försommaren,
men sedan flyttar över till olika gräs och
sädesslag, som havre, vete m. fl., där b. genom sin
sugning vålla sammanrullning av bladen och
i värsta fall förtorkning av axen.
Vinbärs-bl a dlusen (Myzus ribis), som framkallar
rödfärgade bucklor på vinbärsbuskens blad.
— Till b. höra även gal lössen (se d. o.)
samt fylloxeran eller v i n 1 u s e n (se d. o.).
Bekämpningsmedel. Mot b. användas
ett flertal besprutningsvätskor, alla till sin
natur kontaktgifter. Mest använda äro
tobaks-extrakt, kvassiadekokt samt såplösningar,
vilka böra komma till användning så tidigt
som möjligt, innan djuren hunnit att allt för
mycket föröka sig eller dölja sig i
sammanrullade blad. Litt.: P. Sorauer, »Handbuch der
Pflanzenkrankheiten» (bd 3; suppl., 1913);
Tullgren och Wahlgren, »Svenska insekter»
(h. 1, 1920). I. T-dh.
Bladmage, se I d is s 1 a r e.
Bladmetall (M e t a 11 f o 1 i e), valsad och
till ytterligt tunna blad utslagen metall eller
metallegering. De metaller, som mest
förekomma bearbetade till bladform, äro: guld,
silver, tenn, aluminium, antimon, koppar,
platina. Bladguld, som kan vara utslaget
ända ned till 0.0001 mm tjocklek, förekommer
i handeln i små blad av kvadratiskt format,
hophäftade till en liten bok med mellanlägg
av silkespapper, och nyttjas till äkta
förgyllning å metall, trä, bokband o. dyl. Oäkta
bladguld består av någon kopparzinklegering.
Bladsilver förekommer i samma
handels-form som bladguld och uthamrat ned till
0,0002 mm tjocklek. Bladtenn (s t a
n
n i o 1, tennfolie) finns i olika tjocklek,
från s. k. spegelfolie, som brukas vid
folie-ring av spegelglas, ned till tunna omslag
för choklad och andra sötsaker. Då bladtenn
genom blyhalt kan ha giftverkan, användes
till sistnämnda ändamål numera ej sällan
blad aluminium. G. H-r.
Bladminerarvivlar, se Minerareinsekter.
Bladmosaik, den företeelsen, att bladen på
ett skott genom skaftens olika längd,
skivornas osymmetriska form eller växlande storlek
så inpassas mellan varandra, att de
tillsammans bilda en mer eller mindre
sammanhängande yta och alla bli direkt belysta. Jfr bild
till Anisofylli. G. M-e.
Bladmossor, Mu’sci, el. lövmossor äro
den ena av de två stora klasser, vari
mossväxterna (Bryophyta) indelas. Den andra
kallas levermossor (se d. o.; Hepaticae).
B. äro en ytterst mångformig växtgrupp,
varav bortemot tiotusen arter äro beskrivna.
De äro utbredda över hela jorden. I särskilt
stort artantal och individrikedom förekomma
de i kalla och tempererade zonen, t. ex.
bildande huvudvegetationen i torvmossarna, men
växa ock i tropikerna, särskilt i fuktigare
bergstrakter, då vanligen som epifyter på
trädvegetationen, ofta i otroliga massor. I
arktiska trakter äro de karaktärsväxter för
de s. k. mosstundrorna och bilda där liksöm
på bergstopparna jämte lavarna vegetationens
yttersta utposter. Ett fåtal lever helt
nedsänkt i vatten; annars förekomma de på land
på mycket växlande ståndorter, på torr jord
och på klippor, i fuktig skogsmark och kärr
och som epifyter på trädstammar och visa
alltefter ståndorten en mycket växlande
organisation. Mossor jämte lavar äro ofta
växtvärldens pioniärer på barlagd mark,
nyspräng-da klippor o. s. v., och genom den
mullbild-ning de förorsaka, när de dö bort, möjliggöra
de sedan högre växters inträngande. I
skogarna bidrager mossvegetationen i hög grad
att hålla kvar fuktigheten i marken.
B. ha alltid en tydlig stam och blad.
Stammen tillväxer genom delningarna av en
tre-sidigt pyramidal t o p p c e 11. Bladen, som
alltid sitta i spiral, anläggas urspr. i tre
rader, motsvarande toppcellens tresidighet, men
genom senare inträdande förskjutningar
utplånas ofta de tre raderna, så att andra
spiralställningar bildas. Den urspr. radiära
anordningen ändras särskilt hos mossor med
ned-liggande, krypande stam, som få en över- och
undersida med olika blad. Denna s. k.
dorsi-ventralitet är hos b., i motsats mot
förhållandet hos levermossorna, aldrig något
ursprungligt utan alltid härlett ur en radiär
organisation. Egentliga rötter saknas hos
mossor, vilkas vatten- och näringsupptagning sker
medelst fina rothårliknande utsprång, r h
i-z o i d e r, bestående av enkla eller greniga
cellrader, som utväxa från såväl stam som
blad. Vitmossorna (Sphagnum) sakna även
dylika rhizoider, de upptaga vatten etc. direkt ge-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
