Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bladklocka - Bladkål - Bladkött - Bladlavar - Bladloppor - Bladluslejon - Bladlusätare - Bladläge - Bladlöss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
461
Bladkål—Bladlöss
462
växtsläkte, igenkänt på sin 3—5-rummiga,
nästan saftlösa bärfrukt. Blomkronan är blå,
nästan klockf ormig; fodret tillväxer efter
blomningen och omsluter den mogna frukten.
Ni-candra physaloides (från Peru), en ört med djupt
sågade blad, odlas som prydnadsväxt. G. M-e.
Bladkål, se Kål.
Bladkött, se Blad, sp. 458.
Bladlavar, se Lavar.
Bladloppor, Pstfllidae, kallas en till
skinnbaggarna hörande familj, omfattande 8
släkten med omkr. 50 svenska arter. De äro små
och långsträckta med långa, tunna vingar och
korta ben. Sitt namn ha de fått, därför att
de hoppa. Larverna äro ovala och ofta
starkt tillplattade samt avsöndra rikligt med
vax i ulliga eller flockiga massor, som lysa
vitt på långt håll och därigenom röja djurens
närvaro. Genom sina sugningar bli b. ofta
svåra skadedjur; några framkalla
gallbildningar av olika slag. De största släktena äro
Psylla, med 20 svenska arter, däribland flera
av våra allmännaste b., t. ex. äppelbladloppan
(Psylla mali) och albladloppan (Psylla alm)
samt Trioza, med 17 svenska arter, bland vilka
morotsbladloppan (Trioza viridula) framkallar
»krussjukan» på morötter. I. T-dh.
Bladluslejon, namn på florsländornas
larver; se Florsländor.
Bladlusätare, se Aphidiphaga.
Bladläge, se Blad, sp. 456.
Bladlöss, i vidsträckt bemärkelse en fam.
(Aphididae) av ordningen skinnbaggar
(Hemip-tera), som indelas i följande underfamiljer:
1. Ryggrör finnas, ehuru stundom
förkrympta. Honor äggläggande el. levandefödande.
1. under fam. egentliga bladlöss, Aphidinae.
2. Ryggrör saknas. Honor äggläggande.
a) Vingar i vila takformigt täckande ryggen.
På barrträd; 2. underfam. barrlöss (se
d. o.), Chermesinae.
b) Vingar i vila liggande platt på ryggen.
På lövträd. 3. underfam. Phylloxerinae
(se V i n 1 u s e n).
De egentliga b. äro små, klumpigt
byggda, tröga insekter, till färgen vanl. gröna,
gula el. svarta, som med sina smala ben krypa
långsamt omkring men vanligen sitta stilla
och med sin fina snabel suga safter ur
fanero-gama växter, vilket ej sker ur kärlsträngarna,
utan genom att b. sticka hål på den ena cellen
efter den andra och utsuga innehållet, varvid
de ej blott angripa blad utan även blommor
och stjälkar, somliga t. o. m. barr, bark el.
rötter. Få träd och buskar äro helt förskonade
från b. Somliga b. äro specialister på bestämda
växtarter el. -släkten, andra ha en mera
vidsträckt matsedel (polyfaga b.). B:s sugning
har till följd en saftförlust hos växterna, som
kan leda till deras död. Ofta uppstå, sannolikt
som en följd av den spott, som b. gjuta in i
växten, gallbildningar. Exkrementerna bilda
små, starkt sockerhaltiga droppar, s. k.
»ho-nungsdagg», vilken gärna förtäres av andra
insekter, särsk. av myror (se d. o.) och av bin,
Sädesbladlusen (Macrosiphum
cereale), a vingad, b ovingad
hona, c rågax med löss.
när blomhonungen tryter (se B i n, sp. 304).
Denna utsprutade honungsdagg bildar ett
klibbigt överdrag på blad och kvistar och faller
även ofta under träden. Många b. ha
vax-avsöndrande hudkörtlar, alla ha på ryggen av
det 5:e
bakkropps-segmentet två s. k.
ryggrör, ur vilka de
utspruta en i
luften snart
stelnande vätska, varmed
mundelarna av
förföljande rovinsek-ter tillsmetas. B:s
skadlighet beror
mycket på deras
otroliga
fortplantningsförmåga under den varmare
årstiden, som
överträffar de flesta
djurs, då de
parte-nogenetiska generationerna oavbru-
tet följa på varandra med exempelvis hos
rosenbladlusen 10 dagars mellanrum.
B :s
fortplantning. De på våren
först sparsamt
uppträdande b. kläckas
ur övervintrande,
befruktade, relativt
stora »vinterägg»
och äro efter ett
antal dagar
utvecklade till vinglösa s. k.
»stammödrar», som
var och en utan
befruktning (parteno-genès) föder levande
ungar, som inom
kort äro i sin tur [-fortplantningsdug-liga-]
{+fortplantningsdug-
liga+} »jungfrur»
(vi’r-gines), och så följer
generation på
generation. Med tiden
undergå dessa
generationer en
förändring, i det hos vissa
individer två par
stora,
genomskinliga vingar uppträda,
som under vila ligga
takformigt på
ryggen. Dessa
bevingade b., även de
levandefödande jungfrur,
flyga över till andra
exemplar av
värdväxten och bilda
där nya kolonier. Mot hösten uppträder
den »sexupara» generationen, vilken förmår
alstra könsdjur, som para sig och lägga de
gröna el. svarta »vinteräggen», som äro mot-
Bladlöss (Aphis) av olika
ålder, med och utan
vingar, besökta av myror.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
