Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bladmossor el. lövmossor - Bladmögel - Bladnerv - Bladnäsor - Bladrullsjuka - Bladrött - Bladsilver - Bladskaft, Bladskelett, Bladskiva, Bladslida - Bladskärarmyror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
465
Bladmögel—Bladskärarmyror
466’
nom porer i stammens och bladets
hudvävnader. Mossornas anatomiska byggnad är
vanligen mycket enkel. De högsta formerna ha i
stammen en ganska primitiv central
strängvävnad. Bladen bestå ofta av endast ett enda
cellskikt med eller utan central
ledningsväv-nad, en s. k. huvudnerv. I undantagsfall kan
dock en mera komplicerad byggnad
förekomma, som t. ex. hos släktet Polytrichum, där
bladens översida utbildar talrika längsgående,
tättställda lameller av kromatoforförande
celler. Vitmossornas blad bildas åter av två olika
system av celler: dels smala, nätlikt förenade
gröna klorofyllförande assimilationsceller, dels
stora, med porer och lister försedda
färglösa celler, som genom porerna upptaga
vatten och däri befintliga näringsämnen. I
vattenfritt tillstånd äro sådana mossor vita, därav
namnet vitmossor. En liknande
organisation finnes också hos t. ex. den till de
akro-karpa bladmossorna hörande blåmossan
(Leucobryum). B. sakna egentliga blommor,
ehuruväl vanligen de blad,
periketial-bladen, som utbildas omkring de i grupper
sittande könsorganen och de dem omgivande
safttrådarna, parafy serna, ha en annan
form än de andra bladen, och hela denna
samling kallas då för en mossblomma. Både
en-och tvåkönade dylika mossblommor förekomma.
Om mossornas han. och honorgan, anteridier
och arkegon[ier], se dessa uppslagsord samt
Befruktning. Befruktningen förutsätter
närvaro av vatten, ty spermatozoiderna kunna
blott i detta simmande ta sig fram till
arke-gonhalsarna. Regn och dagg äro således en
nödvändig förutsättning för alla mossors
befruktning. Det befruktade ägget utvecklas,
medan det kvarligger i arkegoniet, till ett
mångcelligt embryo, som utväxer till ett s. k.
sporogon, som hos de egentliga b. består
av en nedre skaftdel, s e t a, och en övre del,
mosskapseln, som i sitt inre alstrar en
talrik mängd sporer. Vid embryots utväxande
spränges arkegoniet vid basen, varvid övre
delen lyftes av sporogonet i höjden som en h ät t a
el. mössa (calyptra), som till en början skyddar
kapseln men sedan avfaller (jfr bilder vid
art. Björnmossa). Kapseln öppnas genom
att ett lock (operculum) faller av. Innanför
locket finnas hos de egentliga b. — men ej
hos vitmossorna och sotmossorna — en enkel
eller dubbel tand krans (per is tom), ett
slags vävnadsfransar eller lameller, som
reglera sporernas spridning. Vid sporernas groning
utbildas först en algliknande grön celltråd
(protonerna’), som sedermera från en
knoppbildning alstrar den egentliga mossplantan.
Sporogonet, som utvecklar sig ur det
befruktade ägget, plägar betecknas som en särskild
s. k. generation, den könlösa el.
sporbildande (sporofyten), i motsats till
den k ö n 1 i g a generationen (g a m o f y t e n),
den egentliga mossväxten. Det för mossorna
karakteristiska i denna generationsväxling är,
att de bägge med varandra omväxlande
gene
rationerna äro intimt förenade till en
enhetlig bildning, till en enda biont, i det att
sporogonet nästan fullständigt näres av
gamofyt-generationen. Häri råder en påfallande
olikhet mot den andra stora arkegoniatklassen,
ormbunksväxterna, där de bägge
generationerna leva var för sig som från varandra fria
och oberoende bionter.
Alla mossor äga stor förmåga att föröka
sig genom groddknoppar av olika slag, som
kunna bildas på mycket olika delar av
mossväxten, på rhizoider, på stam och blad o. s. v.
Hos många mossor är denna vegetativa
förökning mycket vanligare än den genom
sporbildning efter befruktning. B. pläga indelas
i följ, större grupper:
1. Vitmossor, Sphagnales.
2. Sotmossor, Andraeales.
3. Egentliga bladmossor,
Brya-les, omfattande den stora huvudmassan av
mossorna. Bryales indelas i två undergrupper:
a) Acrocarpi med i huvudstammens spets
toppställda arkegon och sporogon;
b) Pleurocarpi med arkegon och sporogon i
spetsen på särskilda sidoställda kortgrenar.
Mossorna ha föga direkt betydelse för
människan, egentligen endast till beredning av
torv och torvströ och därur framställt
bränslematerial m. m. Att mossvegetationen däremot
har stor betydelse för skogsvegetationen och
skogskulturen, framgår av b:s betydelse för
markfuktigheten. Jfr även vidstående plansch.
N. S-s.
Bladmögel, samlingsnamn på
växtsjukdo-mar, förorsakade av parasitsvampar ur fam.
Peronosporaceae. De kännetecknas av ett på
bladens undersida förekommande grått,
gråviolett eller vitt mögellager. Viktiga arter
av b. förekomma t. ex. på betor, gurkor,
lök, potatis, rosor, spenat och vin m. fl. andra
odlade och vilda växter. Jfr även Falsk
m j ö 1 d a g g. Th. Lfs.
Bladnerv, se Blad, sp. 455—456.
Bladnäsor, se Fladdermöss.
Bladrullsjuka, se Potatis sjukdomar.
Bladrött, se Antocyan.
Bladsilver, se B 1 a dm e t a 11.
Bladskaft, Bladskelett, Bladskiva,
B1 a d s 1 i d a, se Blad, sp. 455 och 456.
Bladskärarmyror, de till gruppen Attiini
av underfam. Myrmicinae hörande myrorna,
vilka alla utmärka sig genom att de odla
svamp. De omfatta omkr. 100 arter, alla
amerikanska, vilka förekomma från Long island
till Argentina men blott äro talrika i
tropikerna. Det mest bekanta släktet är Atta,
av infödingarna kallade »saubamyrorna», vilka
finnas på savannerna och i skogarna i
Central-och Sydamerika samt i Mexiko, Texas och på
Kuba. Deras arbetare, som äro av mycket
växlande storlek (se fig.), utmärkas genom sitt
oproportionerligt stora, hjärtlikt formade
huvud, vilket står i samband med den starka
utvecklingen av käkmuskulaturen. De bygga
sina bon i marken med kamrar för
svamp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
