Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bladskärarmyror - Bladsnärp - Bladspår - Bladsteklar - Bladstickling - Bladställning - Bladsuckulenter - Bladtapp - Bladtenn - Bladtornar - Bladtång - Bladvass - Bladveck, Axill - Bladväxter - Bladåker - Bladärr - Bladätare, Bladbaggar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
467
Bladsnärp—Bladätare
468
odling av ända till ett människohuvuds
storlek; vid bonas utgrävning bildas högar,
som kunna nå 2^2 m höjd och täcka
betydliga arealer. En enda hög av den
brasilianska Åtta sexdens kan bestå av 265
kubikmeter jord och myrkolonien uppgå till
600,000 individer. Från sina bon göra
myrorna på sina vältrampade gångstigar
exkursioner till den omgivande vegetationen,
på vars träd och buskar de avbita omkr. 2 cm
stora stycken, som de hemföra. Ett tåg av
sådana bladskärarmyror gör ett egendomligt
intryck, ty djuren bära bladbitarna högt
upp-lyftade ovanför huvudet, så att det nästan ser
ut, som om de bure parasoller (härav det
amerikanska namnet parasol-ants). Genom denna
sin vana äro många arter svåra skadedjur.
Särskilt äro apelsin- och citronträd utsatta
för dem, men i Brasilien skadas kaffebusken,
i Texas bomullsväxten och i Paraguay
vin-rankan av dem. Då
myrorna ej skada
knopparna, kunna
växterna emellertid
repa sig, om
skadegörelsen ej
upprepas. De hemförda
bladen tjäna ej
direkt till föda utan
söndertuggas först
av de större arbe-
tarna och förarbetas till en massa, varav
tvätt-svampliknande kroppar förfärdigas, vilka äro
de egentliga svampodlingarna och bliva
betäckta av ett vitt, mögelsvampliknande
my-celium. Det senare
behandlas av de
minsta, uteslutande
underjordiskt
levande arbetarna på
ett obekant sätt, så
att svamphyferna
bilda talrika små
klasar av rundade,
äggviterika
kroppar, s. k. bromatier,
vilka utgöra
myrornas föda och av
dem användas vid matandet av larverna. Män
vet numera, att myceliet tillhör hattsvamparna
samt aft varje myrart odlar sin särskilda
svamp. Innan drottningen lämnar sitt bo för
att grunda en ny koloni, förtär hon en
portion av svampen jämte substratet men
nedsväljer det ej utan förvarar det som en liten
boll i en håla i munnen. När hon efter
parningen kastat av sina vingar, urholkar hon i
marken en håla, stöter upp svampbollen och
placerar den på hålans golv, där den börjar
att växa, varvid drottningen gödslar den med
sina exkrementer. I svampen lägger hon sina
ägg, de unga larverna äta av myceliet, som
alltjämt tillväxer, och när arbetarna
sedermera äro färdiga, bryta de sig väg ut och
börja hemföra bladbitar för att tillöka
svamp
Tre olika stora arbetare av
bladskärarmyra, Atta
cepha-lotes. Längd 5—16 mm.
Svamphyfer med bromatier
(även kallade »kålrabbi»).
odlingarna. Om Aæteca-myrans förmodade
symbios med Cecropia-trädet till dettas försvar
mot Atta se Myrmekofila växter. —
Litt.: W. M. Wheeler, »Ants» (1910) samt
»Social life among the insects» (i Scientific
monthly, vol. XV, no. 5—6, 1922); N.
Holmgren, »Om termiter och myror» (1911); G.
Adlerz, »Myrornas liv» (1913). I. T-dh.
Bladsnärp, Li’gula, en för gräsfamiljen
karakteristisk, hinnartad utväxt på bladens övre
sida, just på gränsen mellan slida och skiva.
Bladspår, se Ledningsvävnad.
Bladsteklar, Ci’mbex, ett släkte växtsteklar
av fam. Tenthredinidae. Hithörande tre arter
äro de största av alla svenska tenthredinider
och kännetecknas av klumpig kropp och i
spetsen päronformigt förtjockade antenner.
Den vanligaste arten är stora
björk-bladstekeln (Cimbex variabilis), vars
ljusgröna larver leva på björkens blad. I. T—dh.
Bladstickling, se Stickling.
Bladställning, se Blad, sp. 454—455.
Bladsuckule’nter (lat. su’ccus, saft), växter
med köttiga blad.
Bladtapp, se Axeltapp.
Bladtenn, se B 1 a d m e t a 11.
Bladtornar, se Blad, sp. 457.
Bladtång, se B ru n alg eh
Bladvass, se Vass.
Bladveck, A x iT 1, övre vinkeln mellan ett
blad och den stam, varifrån det utgår. Hos
fanerogamerna bildas i regel i b. knoppar,
som kunna utveckla sig till grenar eller
blommor. G. M—e.
Bladväxter, prydnadsväxter, som
huvudsakligen odlas för sina dekorativa blads skull.
B. odlas såväl i växthus och boningsrum, t. ex.
palmer, ormbunkar, Philodendron, Aspidistra,
Musa, en del begonior, som på kalljord, t. ex.
majs, hampa, Canna-, Solanum- och
Ricinus-arter. Grupper av b. i det fria kallas
bladgrupper. G. L-d.
Bladåker, socken i ö. Uppland, n. ö. om
Uppsala, vid Olandsån och kring sjön Vällen;
När-dinghundra härad, Stockholms län; 99,61 kvkm,
824 inv. (1924). Till det mesta bergig
skogsmark. 1,100 har åker, 7,477 har skogs- och
hagmark. Största egendom: Rungarn. Annex
till Ekeby, Uppsala stift, Olands och
Frösåkers kontrakt.
Bladärr, se Blad, sp. 457.
Bladätare, Bladbaggar, Chrysomelldae,
en familj skalbaggar, vilka både som larver
och fullvuxna företrädesvis leva på växternas
blad, som de ofta skelettera. B. ha tråd- eller
pärlbandslika, sällan sågade antenner,
vanligen längre än halva kroppen. Denna är
oftast kort och bred med kullriga täckvingar,
har ofta metallglans och är ibland bjärt
färgad; larverna äro mörka och tecknade med
mörka eller färgade punkter och streck. Många
av dessa avsöndra, när de oroas, en starkt
myskluktande vätska ur utstjälpbara blåsor
på översidan. Flera arter äro svåra skadedjur.
Hit höra bl. a. den blå allövbaggen, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
