Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blanche, August - Blanche, Jacques Émile - Blanche, Karl Axel Theodor (Thore) - Blancheteatern - Blanchs konstsalong - Blanck, Erik Anton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
475
Blanche, J. E—Blanck
476
mänhet lyckades B. genom kvick dialog och
fyndiga kupletter ge liv och fart åt
framställningen. Han ägde utmärkt blick för scenens
krav och förstod förträffligt att lämpa
originalen för vår teater. För första gången efter
Gustav III:s tid fick Sverige genom B. ett
lustspel med inhemskt lynne.
Blanches malmgård på Ladugårdslandet.
Samtidigt var B. också verksam som
romanförfattare. Efter den korta berättelsen
»Jern-bäraren» (1845) följde romanerna »Flickan i
Stadsgården» (1847), »Vålnaden» (s. å.),
»Banditen» (1848), »Första älskarinnan» (s. å.),
»Kråknästet» (1849) och »Sonen af söder och
nord» (1851; från Paris under
februarirevolutionen).
B:s romaner ha ett livligt men av ofta
falskt patos fyllt framställningssätt; hans
mästare var E. Sue, och liksom denne jagar
han efter det sensationella. Sina bästa sidor
visade han däremot i smärre skildringar,
mestadels från stockholmslivet. De tidigaste
utkommo redan 1845 under namnet »Taflor
och berättelser ur Stockholmslifvet»; 1856
lästes i Aftonbladet »Berättelser efter
klockaren i Danderyd», och när B. 1857—63
redigerade Illustrerad Tidning, började han där
meddela en hel rad småberättelser, vilka han
sedan fortsatte; i bokform samlades de som
»Bilder ur verkligheten» (serierna
»Hyrkuskens berättelser», »En prestmans
anteckningar», »En skådespelares äfventyr» och »Strödda
anteckningar», 1863—65). I denna art av
författarskap, ett slags mellanting mellan
anekdot och novell, står B. på sin höjdpunkt som
människo- och lokal skildrare; särskilt
betydande är han som berättare ur det
småborgerliga livet och stockholmskrönikan. Närsläktade
med dessa äro hans »Minnesbilder».
Sedan han 1852 fått ärva faderns
förmögenhet, ägnade B. mycken tid åt det politiska
livet. Till 1859 års riksdag utsågs han med
högsta röstetalet till representant för
Stockholms fjärde valkrets (Ladugårdslandet).
Under de fem riksdagar (1859—68) han bevistade
förde han med värme och retorisk talang de
frisinnade åsikternas talan. Särskilt de stora
humanitetsfrågorna funno i honom en ivrig
förespråkare. Så arbetade han för främmande
trosbekännares rätt att söka och erhålla
ämbeten i staten, för oäkta barns arvsrätt, för
kvinnans giftomannarätt, emot dödsstraff och
prygelstraff, emot teatercensuren o. s. v. I den
s. k. ståthållarstriden 1859—60 tog han
norrmännens parti. För representationsreformen
agiterade han livligt och var en av
ledamöterna i den centralkommitté, som skulle verka
för reformen. För skarpskyttesaken var han
likaledes nitiskt verksam. Med de förtryckta
folkens frihetsrörelser (Italiens, Polens)
sympatiserade han och gynnade de politiska
flyktingar, som kommo hit. B. var jämväl en
utmärkt och ofta anlitad tillfällighetstalare.
Sista gången han uppträdde som talare var
på sin dödsdag, 30 nov. 1868, då Karl XII:s
bildstod avtäcktes; kort efter talet drabbades
han av ett slaganfall och avled omedelbart. —
B:s stora hjälpsamhet och älskvärda sätt hade
gjort honom älskad i vida kretsar; omkring
tre tusen människor följde honom till graven.
B:s skrifter ha vunnit en utomordentlig
popularitet. 1870—77 utgåvos B:s »Samlade
arbeten» (med suppl. 18 dir, biogr. av Ad. Hedin,
flera uppl.). Litt.: N. Erdmann, »A. B. och
hans samtid» (1892), och G. Nordensvan, »I
rampljus» (1900). K. W-g.*
Blanche [bläj-], Jacques Émile, fransk
målare (f. 1864), utför med förkärlek porträtt
och grupper, säkert komponerade, med stark
och kraftig färg i bred, skissartad behandling,
påverkad av engelska mästare från 1700-talets
slut. Är även en framstående blomster- och
fruktmålare, etsare och litograf o. har dessutom
blivit en alsterrik författare (»Cahier d’un
ar-tiste», »De David ä Degas» m. m.). G-g N.
Blanche [blanj], Karl Axel
Theo-d o r (Thore), förf., tidningsman (f. 1862
18/ø), son till August B:s halvbror. Urspr.
tjänsteman i riksbanken (1883—93), har han
sedan mitten av 1880-talet flitigt medarbetat i
pressen, företrädesvis i Aftonbladet och
Sydsvenska Dagbladet. B. kan sägas ha infört
den politiska intervjuen i svenska pressen. B.
är tillika novellistisk och dramatisk förf.
Uppförda äro några av hans pjäser, ss.
»Gräns-ridare», »Framtidsmän», »Monumentet»,
»Spin-delväfven», »Det nya huset», »Skuggan».
Blancheteatern [blanj-], se B 1 a n c h, T. J.
Blanchs konstsalong [blanJ’-],seBlanch,T. J.
Blanck, Erik Anton, litteraturhistoriker
(f. 1881 29/i2). Fil. doktor o. docent i
litteraturhistoria vid Uppsala universitet 1911,
utnämndes B. 1922 till professor i samma ämne där.
B:s viktigaste verk äro »Den nordiska
renässansen i sjuttonhundratalets litteratur» (1911),
»Geijer i England 1809—1810» (1914),
»Gei-jers götiska diktning» (1918) och »Anna Maria
Lenngren» (1922). B., vars författarskap
ut-märkes av genomträngande analys och rik,
konstruktiv kombinationsförmåga, har gjort
epok i behandlingen av det svenska
1700-ta-lets litteraturhistoria genom att framhålla det
engelska inflytandet på vår vitterhet och
skarpsinnigt analysera förutsättningarna för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
