Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blodomlopp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
543
Blodomlopp
544
är venöst (jfr pl., fig. 1). Detta gäller om
fåglar ocli däggdjur. Ilos fiskarna, som ha ett
tvårummigt hjärta, genomströmmas detta
endast av venöst blod. Ilos amfibier och reptilier,
vilkas hjärta har två förmak men endast en
kammare (jfr Hjärta), sker i denna en mer
eller mindre fullständig blandning av det från
lungorna kommande arteriella och det genom
venerna till hjärtat strömmande venösa blodet.
Blodets strömning från den högra
hjärthal-van genom lungorna till den vänstra kallas
stundom lilla kretsloppet, känt redan
i mitten på 1500-talet, den övriga delen av
blodets bana stora kretsloppet. Se
vidstående plansch och Hjärta.
Hjärtat är den pumpapparat, som driver
blodströmmen genom kärlen. Genom de båda
förmakens samtidiga sammandragning drives
blodet in i kamrarna, vilkas likaledes
samtidiga sammandragning inträder, då
förmaken börja slappas. Från kamrarna drives
blodet ut i aorta, resp, lungartären.
Klaff-anordningar såväl mellan förmak och
kammare som mellan kammare och kärl förhindra
ett tillbakaflöde av blodet. När blodströmmen
pressas ut i kärlen, spännas dessas elastiska
väggar ut. Denna elastiska spänning tjänar
även som drivkraft för blodströmmen, i det
de utspända kärlväggarna sträva att
sammandraga sig. En del av den vid
kammarkon-traktionen frigjorda energien magasineras i
kärlväggarna. Tack vare detta drives blodet i
riktning mot kapillärerna även mellan
pumpslagen. Blodströmmen mot kapillärerna blir
på detta sätt mer eller mindre kontinuerlig.
Vore kärlväggarna ej elastiska, skulle
hjärtats arbete bli betydligt större; det skulle i
så fall nödgas driva undan hela blodmängden
så mycket, som motsvarar den utpressade
volymen. Nu kan det blod, som pumpas ut ur
vänstra kammaren, uttömmas i den närmast
denna liggande delen av artärsystemet.
Den från hjärtat utgående rörelseimpulsen
uttömmes nästan fullständigt vid blodets
passage genom de finare grenarna av
kärlsystemet på grund av den starka friktionen mot
dessas väggar. Man finner, att även andra
faktorer än hjärtkammarens sammandragning
spela en roll för blodets transport genom
venerna. Lungornas väggar äro elastiska; tack
vare detta sträva lungorna att sammandraga
sig. De utöva härigenom en sugverkan på
närliggande delar. Genom denna sugverkan
utvidgas de i brösthålan löpande venerna,
vilket i sin tur åstadkommer en sugning av
venblodet mot hjärtat. Denna sugning är
störst vid inandning, då brösthålans volym
ökas. Venerna äro likaledes försedda med
klaffar, som hindra tillbakaflöde. Vid
muskelrörelser, som sammantrycka venerna, pressas
därför venblodet i riktning mot hjärtat.
Kroppsrörelser främja blodomloppet.
Den hastighet, varmed blodet rör sig i
kärlen, är störst i artärerna, 10—50 cm, och
venerna, omkr. 20 cm i sekunden, minst i
kapil
lärerna, omkr. 0,05—0,08 cm i sekunden. Den
ringa hastigheten i kapillärerna
sammanhänger med den stora sammanlagda
genomskärningen av dessa, jämfört med
motsvarande ven eller artär. Blodets omloppstid
beräknas för människan till ungefär 22 sek.
Trycket i blodkärlen har uppmätts med
skilda metoder. Vid djurförsök införes en
kanyl i blodkärlet. Denna förbindes med en
kvicksilvermanometer, som anger
blodtrycket. Det är störst i aorta och de stora
artärerna. Man finner här hos större däggdjur
tryck på 120—180 mm kvicksilver. Även hos
människan har man mätt trycket i artärerna.
Man betjänar sig därvid av en s. k.
sfygmo-manometer (se d. o.). Trycket i stora
armartären är under normala förhållanden 90—
120 mm kvicksilver. Blodtrycket avtar starkt
redan i de mindre artärerna, och i kapillärerna
har det sjunkit till 25—50 mm kvicksilver.
Ventrycket växlar, allteftersom man mäter
längre bort från eller närmare hjärtat, mellan
+ 5 och — 5 mm. Man finner således nära
hjärtat ett negativt tryck, vilket står i
samband med lungornas ovan omtalade sugverkan.
Under olika omständigheter kan
blodtrycket växla rätt betydligt. Såväl artärernas
som venernas väggar innehålla glatta
muskler; genom dessas sammandragning kan
kärlvolymen minskas, varvid trycket höjes;
slappas åter kärlmuskulaturen, sänkes
blodtrycket. Jfr även Blodtrycksmätning.
Förändringarna i kärlmusklernas
kontrak-tionstillstånd regleras av två slags nerver
med motsatta verkningar: de
kärlförträngan-de och de kärlutvidgande. I allmänhet löpa
dessa båda slag av nerver tillsammans, men
i vissa fall äro de isolerade från varandra.
De kärlutvidgande nerverna för
extremi-teterna löpa, genom de bakre rötterna i
ryggmärgen (jfr Nervsyste m), under det
att de kärlförträngande nerverna löpa
genom de främre rötterna. Det från binjurarna
(se d. o.) bildade adrenalinet åstadkommer
även i ytterst små mängder en
kärlförträngning. Ä andra sidan kan en lokal anhopning
av vissa ämnesomsättningsprodukter
åstadkomma en kärlutvidgning. En annan faktor,
som kan höja blodtrycket i artärerna, är en
stegring av hjärtats verksamhet, varigenom
tillströmningen av blod till kärlsystemet ökas.
Förträngning och utvidgning av artärer och
vener spela en viktig roll för att reglera
blodtillflödet till de olika organen. Till ett
organ i funktion strömmar blodet rikligare
än till ett organ i vila. När muskulaturen
träder i verksamhet, utvidgas dess kärl,
medan de till inälvorna ledande blodkärlen
samtidigt förträngas. Omvänt är förhållandet, då
matsmältningsorganen träda i funktion:
bukinälvornas kärl vidgas, musklerna förträngas.
Förträngning och vidgning av hudens kärl ha
betydelse för kroppens värmereglering.
Krogh har visat, att kapillärerna hos ett
organ i vila till största delen äro slutna. Trä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
