- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Tredje upplagan. 3. Bergklint - Bromelius /
667-668

(1923) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bohuslän - Naturförhållanden - Geologi

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

667

Bohuslän (Geologi)

668

B. är fattigt på sjöar. Endast 3 % av
arealen intagas av vattendrag, och särskilt
sakna stora delar av kustbältet samt ön
Hisingen nästan fullständigt sjöar. Störst äro
N. och S. Bullaren, tills. 30 km långa men
högst 1,5 km breda, som avflyta till
Idefjorden, samt Kornsjöarna på Dalslandsgränsen.
Även floderna äro i allm. små. Bullarens och
Göta älvs dalgångar isolera landskapet från
tillflöden inifrån landet, blott Kvistrumälven
(örekilsälven) avvattnar en del av s. v.
Dalsland och utfaller i Gullmarsfjorden. F. ö.
märkes Uddevallaån från örsjön. Göta älv är
ett stycke gränsflod, dess n. arm, Nordre älv,
faller helt inom landskapet. O. Sjn.

Geologi. Berggrunden i ö. delen är
gnejsgranit samt grå och röd järngnejs.
Strykningen är i allm. n.—s. Den grå. gnejsen
torde vara vanligare än den röda, gnejsgranit

förekommer mera sparsamt. Den är röd till
rödgrå, ganska ofta utbildad som ögongnejs
samt stundom starkt flasrig. I B:s ö.
gränsområde kommer från Dalsland in ett stråk av
dels gnejsgranit (Dalslands järbogranit) och
dels leptit, som utgöres av omvandlad porfyr
och porfyrtuff. N. v. delen av B., längs kusten
från Lysekil till Svinesund och Idefjorden,
intages av till yngre urberget hörande graniter
av något olika beskaffenhet. Av särskilda typer
nämnas graniten från Stångehuvud, ganska
grovkornig med köttröd fältspat och rikligt med
mörk glimmer, från Rabbalshede finkornig,
gråblå och från Malmön finkornig, grå med
en dragning åt gult el. rödlätt. B :s graniter
utnyttjas i talrika stenbrott från
Gullmarsfjorden i s. till Idefjorden i n. Huvudorter för
stenindustrien äro Lysekil, Malmön utanför
Lysekil, Hunnebostrand och Strömstad. I B.
äro dioriter och diabaser ganska sällsynta.
— Från det postsiluriska eruptivområdet i
Kristianiafjorden sträcka sig ett par gångar
av rombporfyr från n. n. v. till s. s. ö. ned
i B. Denna bergart kan med avbrott iakttagas
(med en bredd av högst 45 m) ända från S.
Hällsö utanför Strömstad ned till trakten av
Kungshamns kapell, d. v. s. omkr. 70 km, och
möjligen ännu längre mot s. s. ö., dock här
övergående i diabas. Sedimentära
prekvar-tära bildningar i fast klyft finnas ej. — B:s
ytformer bestämmas så gott som helt och
hållet av berggrunden (jfr ovan). I B. spela
de lösa jordlagren relativt obetydlig roll för
de stora dragen i ytkonfigurationen.
Morängrus är relativt sällsynt och förekommer mest
vid foten av klipphällarna. Några få rester
av moränvallar, med stora avbrott, låta
inordna sig till israndslinjer av gotiglacial
ålder. Glacifluviala bildningar spela i B. föga
roll. Rullstensåsar äro sällsynta, och mest
finner man randplatåer eller randdeltan. Här
märkes särskilt randplatån vid Backamo, B:s
regementes gamla mötesplats, där marina
gränsen bestämts till 130 m ö. h. Den
sen-kvartära landhöjningen har i B. varit mycket
stor och stiger från omkr. 70 m i den
yttersta skärgården till omkr. 175 m i n. ö.
Vid inlandsisens avsmältning var största delen
av B. täckt av havet, och betydande sediment,
såväl senglaciala som postglaciala, avlagrades
här, på djupare vatten lera, på grundare sand,
strandgrus och skalgrus. Den senglaciala
leran, yoldialeran, har en ganska stor
utbredning och stundom stor mäktighet, då den
utfyller ibland ganska djupa dalar och sänkor;
ofta överlagras den av postglacial lera, så att
den samlade mäktigheten kan gå upp till över
100 m. Yoldialeran är i allmänhet, på grund
av vattnets höga salthalt, icke så tydligt
var-vig som östligare. Denna lera är en föga
stabil grund för byggnadsarbeten, och i
densamma torde man i många fall böra söka
orsaken till de jordskred, som inträffat
flerstädes utefter Bohusbanan. Sand och
strandgrus innehålla ganska ofta rikligt med läm-

Karta
över
BERGGRUNDEN

BOHUSLÄN

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun May 18 02:37:27 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfdc/0416.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free