Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bohuslän - Bohuslän i förhistorisk tid - Kyrklig konst - Etnografi - Allmogemålet - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
671
Bohuslän (Kyrklig konst—Historia)
672
hittills äger. — Bland järnålderns fasta
forn-lämningai inom B. märkes även ett stort
antal s. k. domarringar och fornborgar. —
Litt.: A. Enqvist, »Stenåldersbebyggelsen på
Orust och Tjörn» (1922); G. Sarauw och J.
Alin, »Götaälvsområdets fornminnen» (i
Göteborgs jubileumspublikationer 1923); O. von
Svarvad och målad tappskål av trä.
Friesen, »Röstenen i Bohuslän och runorna i
Norden under folkvandringstiden» (Uppsala
univ:s årsskrift 1924). A.Eqt.
Kyrklig konst. Av äldre medeltida kyrkor
i B. återstå nu endast några få. Dessa äro
uppförda i den i Norge ej ovanliga
irisk-angelsaxiska stilen, äro mycket små, ha
långhus öch kor med rak avslutning samt en
trång triumfbåge mellan kor och långhus.
En och annan av dessa kyrkor har absid,
som den ännu kvarstående Bokenäs. Torn
funnos blott i undantagsfall. Medeltida
kyrkliga inventarier förekomma sparsamt.
Några egendomliga, fyrkantiga dopfuntar,
även med runinskrifter (Kareby, Norum),
härstamma från omkr. 1100 och vittna genom
sin form och dekoration om förbindelsen med
England, liksom en vacker silverkalk från
1200-talet, tillverkad av den engelske
guldsmeden Nikolaus av Hereford. Marstrands
klosterkyrka, som ännu användes, har varit
treskeppig, men valven och pelarna nedbrötos
i början av 1800-talet. Under 1700-talet
ombyggdes en stor del av B:s kyrkor, över det
breda, låga kyrkorummet med polygont kor
slogos låga tunnvalv, vilka jämte bänkar,
läktarbröstningar m. m. vanligen rikt
dekorerades och målades. Många av dessa
målningar äro bevarade. 1800-talskyrkorna äro
oftast byggda i »ladustil». — Litt. G.
Bolin-der, »En irisk-anglosachsisk kyrktyp i
Bohuslän» (i Göteborgs och Bohus läns
fornminnesförenings tidskrift 1915); samme förf.,
»Kyrk-måleri på Västkusten under
sjuttonhundratalet» (i Ord och bild 1912). G. B-r.
Etnografi. Kulturgeografiskt hör B. ihop
med Dalsland och Värmland. Byar saknas i
allmänhet eller äro relativt unga, om man
frånser fisklägena, som bilda en grupp för
sig och äro de mest betydande i sitt slag i
Sverige. I norra hälften av B. äro gårdarna
liksom i de nyssnämnda landskapen glesa och
oregelbundna och bestå ej sällan av två
parallella huvudlängor. I södra delen har där-
Svarvad och målad kalk
av trä.
emot den fyrbyggda sydsvenska gården varit
förhärskande. Även på annat sätt utgör B.
en intressant mötesplats för sydliga och
nordliga kulturformer. Till
de senare höra
fäbodar, stolpbodar,
tunn-brödsbakning o. s. v. i
övre B. Södra B., med
Orust och Tjörn, har
ägt en rik
bondekultur, som utmärkt sig
genom sin textilkonst
och framför allt
genom sina
dubbelvävnader (finntäcken), ryor
och
rödlakansvävna-der. Västsvenska
företeelser äro de ståtliga
dryckeskärl av trä i
form av tappskålar (se
fig.), bollar och kalkar
(se fig.), som kanske mer än annat ge en
särprägel åt denna allmogekultur.
Tranlampor av lera eller järn, de senare
ofta hängande och försedda med halmhattar,
ha varit mycket vanliga på grund av
tran-tillverkningen vid kusten, vilken vid
1700-talets slut hade sin egentliga glansperiod.
Fisklägeskulturen (jfr bilder på vidstående
plansch) är ganska egenartad men har
alltid stått i växelverkan med bondbygderna.
I äldre tid härskade rikedom eller svår nöd
periodvis ute på skären, allteftersom sillen
gick in emot land eller ej. Långa tider
uteblev den alldeles. Sedan snörpvaden börjat
användas på 1880-talet, varigenom även sillfiske
till havs möjliggjordes, har man blivit mera
oberoende av dessa växlingar. — Litt.: S.
Erixon, »Svensk byggnadskultur och desa
geografi» (i Ymer 1922); V. Haneson och K.
Rencke, »Bohusfisket» (1923). S. E-n.
Om allmogemålet i B. se Svenska språket.
Historia. B. hörde i äldre tider till Norge.
När sysselindelningen infördes i Norge,
delades landet mellan Glommen och Göta älv
(stundom kallat Ranrike) i
Ränriki-sysla, som omfattade trakten från
Hav-stensfjorden upp mot Svinesund, och E 1
f-s y s 1 a (Älvsyssel), landet mellan Göta älv
och den vid Uddevalla inträngande
havsviken. Viken, urspr. namn på alla länderna
kring den stora havsviken Kristianiafjorden,
blev dock den vanligaste benämningen på
Rånrikisysla. Under unionstiden bildade nuv.
B. en enda lagsaga, Vikens, indelad i 16
»skipreidor» (skeppslag), vilka i det närmaste
motsvarade de nuv. häraderna. Det hörde til)
Oslo stift och var för den civila förvaltningen
delat i två län: Vikens, omfattande de 9 norrs
»skipreidorna», och Bahus län (emedan fogden
bodde på Bahus; se Bohus), omfattande de
7 södra. Vikens län lades snart under Bohus
län, vilket namn småningom utträngde både
Älvsyssel och Viken. En kortare tid, 1523—
32, lydde B. under Sverige men återlämnades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
