Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bokbinderi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
693
Bokbinderi
694
sin plana form och att den inbundna boken,
ehuru dess tyngd uppbäres endast av bindens
och försättsbladens förening med pärmarna,
icke sjunker ned mellan dessa efter längre
tids förvaring i stående ställning. Detta
uppnås endast genom ytterst noggrant
utförande av alla de procedurer, som tillhöra
in-bindningen. En annan fordran är, att boken
med samma lätthet skall kunna slås upp var
som helst och lämnas öppen, utan att bladen
närmast uppslaget visa tendens att lyfta sig
eller slå över, varvid de uppslagna sidorna
också måste ligga så plant som möjligt. För
att boken skall förhålla sig så, måste
häft-ningen vara synnerligen jämnt och noggrant
gjord, varjämte lösryggen skall vara styv och
den inre, egentliga ryggen måste tåla att
brytas i skarp vinkel utmed vilken med
arkens ryggar parallell linje som helst, utan
att hållfastheten och stadgan förminskas.
Vid inbindning av böcker användas
maskiner numera i stor utsträckning. Pappsaxar,
valsverk för arkens pressning, skärmaskiner,
ryggrundningsmaskiner och
läderskarpnings-maskiner för skinnets avtunnande mot
kanterna underlätta arbetet även vid utförandet
av bättre band. Vid inbindning av större
partier böcker i likformiga band användas
maskiner även för falsning, häftning och
förgyllning. Förgyllning utföres då med en
press, i vilken stämplar och stilar
fastlimmas och kunna uppvärmas utan att rubbas,
varefter tryckning sker över hela bandets yta
på en gång. Industriell inbindning sker så,
att pärmar och rygg färdigställas och
förgyllas för sig, varefter den häftade och skurna
boken inhänges. Denna metod medför,
särskilt i förening med maskinhäftningen, att
bandet blir betydligt mindre hållbart, om
också väsentligt billigare, än ett handgjort.
Historia. Bokband i vår tids mening
brukades först under den äldre medeltiden; de
utfördes då liksom långt senare med stadiga
träpärmar, beklädda med solitt läder. Böcker
uppställdes då icke på hyllor utan förvarades
liggande; ryggen var därför föga och
bakpärmen ofta alls icke utsmyckad, medan
frampärmen ej sällan utstyrdes med
guldsmedsarbete, emaljer, elfenbensreliefer,
ka-méer och ädla stenar. Även hela skinnband
förekommo, dekorerade med inskuren och
re-liefpunsad ornamentik, under medeltidens
senare del med blindtryck, vanligen anordnat så,
att pärmens yta upprutades i rätvinkliga eller
rombiska fält, allt utfyllt av tätt upprepade
småstämplar. Under 1400-talet började man
använda större stämplar, som utfyllde en mera
ansenlig del av pärmens yta, snart hela pärmen.
Omkr. år 1500 uppfanns rullstämpeln, med vars
hjälp man tryckte bårder, som
sammanställdes till koncentriska ramar, omslutande en
stämpelplatta eller ett par lodräta bårder.
Medeltidens bokbandsornamentik bestämdes
på det hela taget av de lod- och vågräta
linjerna och de rektangulära ytorna. Detta
formschema levde f. ö. kvar vid sidan av
yngre former ända fram till 1800-talet,
särskilt i de germanska länderna, där bokbanden
ofta ännu på 1700-talet bibehöllo ett helt
me-deltidsaktigt utseende och blindpressning var
den vanliga dekorationstekniken.
Stadigt ox-, kalv- eller svinläder nyttjades
under hela medeltiden; först mot medeltidens
slut blevo pergamentband vanliga. Sedan
boktryckarkonsten uppfunnits och de enskilda
boksamlingarna kunde antaga större omfång,
började man under 1500-talet ställa böckerna
upprätt på hyllor, varvid man oftast vände
bokens rygg inåt och skrev dess titel på
snittet (jfr bild på plansch 2 vid art. B i b 1 i
o-teksbyggnader); först omkr. 1600 blev
det allmänt brukligt att vända ryggen utåt,
varefter bokbandets dekoration småningom
koncentrerades dit. Ryggtitlar torde första gången
ha använts av Jean Grolier (se nedan). Hela
skinnband med dekorerade pärmar voro
emellertid det vanliga ända till 1700-talets senare
del. Pärmarna gjordes långt in i nyare tid,
särskilt för större böcker, av trä; pärmar av
papp kommo i bruk omkr. 1500 i Italien. —
För enklare bokband nyttjades från och med
1500-talet till omkr. 1700 pergamentklädsel
utan dekoration, varvid titeln skrevs eller
textades på bandets snitt eller rygg.
Renässansens bokbinderikonst präglas av
ett starkt inflytande från orienten, vilket vann
insteg över Venezia, som omkr. 1500 var en
huvudhärd för bokhantverket. Med den från
de muhammedanska länderna införda
förgyll-ningstekniken kom en orientalisk
ornamentstil, kännetecknad av arabeskartat flätade
band- och repmönster eller bladrankor, av
böjelse för att icke fylla hela pärmen med
dekoration utan låta det nakna eller av
diskreta småstämplar överspunna skinnet
kontrastera mot kraftiga mitt- och
hörnornament, ofta i förening med ramar, samt av en
snedvinklig anordning av dekorationen, gärna
efter ett rombiskt grundschema. Ända in på
1800-talet härskade denna stil, som
förträffligt lät anpassa sig också för utsmyckning
av ryggfälten. I detaljer lämpade den sig
naturligtvis efter de europeiska konststilarna,
om också — på grund av stämplarnas
dyrbarhet och varaktighet — långsammare och
med smärre variationer än alla andra grenar
av konsthantverket. De orientaliska
formerna uppblandades sålunda under 1500-talet
med renässansornament och fingo under
1600-talet en viss barock yppighet och rikedom, men
ehuru rena barockforraer undantagsvis
insmyga sig, är det österländska ursprunget
för tidens bokbandsdekoration omisskännligt.
Hörn- och mittornamentens detaljer upplösas
under 1600-talet i spetsartade mönster,
sammansatta av små spirallinjer med blommor,
vilka också, sammanställda till luftigare
kombinationer och oftast använda med större
sparsamhet, behärskade 1700-talets bokkonst.
Empiren är i nyare tid den enda europeiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
