Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bokhandel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
701
Bokhandel
702
Bokhandelns uppkomst måste sökas långt
tillbaka i tiden. Under den klassiska
forntiden, särskilt den romerska, var
avskrivandet av böcker en viktig sysselsättning för
slavarna, av vilka många, framför allt de från
Grekland inkomna, voro i besittning av en
hög vetenskaplig bildning. Bokhandlarna
använde dem i hundratal till att avskriva
omtyckta författares arbeten. Romaren
Pompo-nius Atticus, Ciceros vän och förläggare,
sysselsatte en stor mängd arbetare, en del
beredde skrivmaterialet (papyrus), några
besörjde avskrivandet och korrekturen, andra
däremot upprullade de färdigskrivna arken på
deras cylindrar och försågo dem med fodral
och titlar. Redan då lade bokvännerna stor
vikt vid en dyrbar utstyrsel. Än större
betydelse fick b. under kejsartiden, då det blev
en allmän sed att hålla sig med en
boksamling, de lärde samlade stora bibliotek,
filologen Epafroditos ägde 30,000 rullar och
Sam-monicus Serenes 62,000. Bokhandlarnas
affärslokaler lågo i de förnämsta stadsdelarna och
motsvarade nyare tiders klubbar och kaféer.
Nyutkomna arbeten annonserades genom
utropare och anslag på pelarna i
promenadhallarna. Lagliga bestämmelser mot avskrivning
av andras litterära tillhörigheter funnosej,och
det är även ovisst om författarna fingo något
arvode. Sannolikt var oftast äran den enda
lönen. Bokhandlarna voro dels librarii
(förlags-bokhandlare), som ombesörjde avskrivning,
dels bibliopolae (sortimentsbokhandlare), som
trädde i omedelbar beröring med allmänheten.
Då samma person ofta var bägge delarna,
kommo librarius och bibliopola att bli
liktydiga. Den antika världens bokhandelscentrum
blev Alexandria.
Under medeltidens första århundraden
avtog den litterära verksamheten. Först med
uppkomsten av universitet, på 1100-talet, fick
handeln med handskrifter, särskilt i Paris
och Bologna, en större utsträckning. Den
ombesörjdes av librarii och stationarii, som
jämte avskrivarna (escrivains), rubrikatorerna
(enlumineurs, miniatyrmålare),
pergamentsmakarna (parcheminiers) och bokbindarna (lieurs)
utgjorde ett skrå under universitetens
kontroll. Bokhandlarnas verksamhetsfält blev ännu
vidsträcktare genom boktryckarkonstens
uppfinning (i mitten av 1400-talet). De äldsta
boktryckarna voro både förläggare och
försäljare; först längre fram skildes dessa
affärsgrenar från varandra. Johann Fust (Faust) och
Peter Schöffer, Gutenbergs första medhjälpare
(se Boktryckarkonst), förde alstren av
sin press till Paris och Frankfurt a. M., deras
exempel följdes av andra, och snart bildades
bokhandelscentra. Förnämst av dessa var länge
Frankfurt (1564—1749), men redan i slutet av
1600-talet började Leipzig höja sig till
betydenhet och intog snart den första platsen.
Fortfarande uppbär denna stad sin ställning
i detta avseende. Antalet bokhandlare, som
underhålla regelbunden förbindelse med
Leip
zig, är mycket betydligt. 1914 uppgick det till
10,980 (genom 144 kommissionärer i Leipzig)
och 1920 till 12,475. Tysklands litterära
alstring uppgick 1570 till 299 böcker, 1700 till
951, 1800 till 4,012, 1912 till 34,801 och 1920
till 32,345 boktitlar. Antalet boklådor i
Tyskland, som 1839 utgjorde 874, uppgick
1901 till 5,520. Samtliga bokhandelsaffäier i
Tyskland uppgingo 1914 till 9,482. För att
bevaka gemensamma intressen slöto sig
Tysklands bokhandlare 1765 tillsammans och
bildade det första »Buchhandlungsgesellschaft».
1825 upprättades Börsenverein der deutschen
Buchhändler (med 4,389 medl. 1921), som
väsentligt bidragit att ordna b. och utövat
varaktigt inflytande på litteraturens utveckling.
Föreningen utger Börsenblatt für den
deutschen Buchhandel (1834, daglig 1867). Den
residerar i Deutsches Buchhändlerhaus i
Leipzig, och där hållas de årliga mässorna, då
affärsuppgörelserna ske mellan förlag och
sortiment icke blott från Tyskland utan från hela
världen. En ytterligare utvecklingsform för
Tysklands b. är Deutscher Verlegerverein,
stiftad i Frankfurt 1886; den har nu sitt säte
i Leipzig och räknade 775 medl. 1922.
Därjämte stiftades i Leipzig 1916 Deutsche
Buchhändler Gilde. Storartat är Deutsche Bücherei
i Leipzig, som tillhör Börsenverein och samlar
all tysk litteratur i en monumental byggnad,
invigd 1913.
En säregen affärsform är
»barsortimentet», d. v. s. engrossortiment, som mot
kontant likvid med vanlig förläggarrabatt till
sortimentsbokhandeln levererar de flesta
förläggares böcker. Barsortimentet omfattar
numera nästan alla gångbara böcker, även från
Leipzigförläggarna. Alla barsortimenten ha
förenats till en enda jättefirma, K o e h 1 e
r-V o 1 c k m a r Aktien-Gesellschaft &
C : o, i Leipzig (filialer i Stuttgart o. Berlin).
Franska bokhandeln har sitt centrum i
Paris och är i många avseenden annorlunda
organiserad än den tyska, i synnerhet med
avseende på förhållandet mellan förläggare och
bokhandlare. I provinserna tryckas mest
skol-och bönböcker samt sådana litterära alster,
som äga övervägande ortsintresse. De flesta
större bokförläggarna i Paris förlägga endast
sådana arbeten, som höra till samma
litteraturgren. Efter kriget har man sökt
åstadkomma en fastare och mera praktisk
organisation med den tyska Börsenverein och dess
centralinstitutioner i Leipzig som förebilder.
Man har upprättat en centralorganisation i
Paris med ett eget hus, Maison du livre
fran-gais, som förmedlar förbindelsen mellan
förläggare och sortimentsbokhandlare, samlar upp
bokpaketen från de olika förläggarna i Paris
o. s. v. I organisationen få endast upptagas
verkliga bokhandelsfirmor. En tidskrift
ut-gives under titeln Bulletin de la Maison du
livre frangais. Den franska förlagsbokhandeln
har stor export till de latinska länderna runt
Medelhavet och i Sydamerika. — Engelska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
