Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bonde (jordbruk) - Bonde, ätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
791
Bonde
792
på ett ofta upprörande sätt ingrepo i
familjelivet och personernas självbestämmanderätt
(förbud för allmogen att ha mera än ett visst
antal vuxna barn hemma). Karl XI :s
reduktion räddade bondeståndet genom att nedslå
adelns makt. 1789 fingo bönderna i likhet
med de övriga ofrälse stånden rätt att besitta
frälsegods av lägre natur (1809 även säterier),
och därigenom blev möjligheten att öka de
självägande böndernas antal allt större.
Genom indelningsverkets och grundskatternas
upphävande bereddes slutligen bönderna stora
ekonomiska lättnader.
De svenska böndernas
politiskaställning. I äldsta tid låg hela den
politiska makten i de självägande böndernas
händer. De beslöto, på landskaps- och
häradstingen, i frågor, som rörde lagstiftning,
beskattning, lagskipning och förvaltning.
Småningom gled maktens tyngdpunkt över till de
stora jordagodsinnehavarna och den växande
centrala förvaltningsapparaten. Stormännen
bestämde i rådet, tillsammans med konungen,
över de allmänna ärendenas gång och
upplyfte till rådet och riksmötena
(»herredagarna») mycket av de tingsmyndiga böndernas
lagstiftnings- och beskattningsrätt. Först
med Engelbrekts resning blevo bönderna åter
en makt av politisk betydelse. 1435 började
de få sända representanter till riksmötena.
Deras deltagande i dessa var först dock
endast tillfälligt och sparsamt men vann
under 1500-talet i stadga och betydelse. Enligt
1617 års s. k. riksdagsordning skulle de
överlägga på en kammare för sig själva, men för
övrigt lagfästes icke då sättet för utövandet
av deras riksdagsrätt. Är 1680 stadgades det
ända till 1866 gällande valsättet, som bestod
däri, att representanten, »herredagsmannen»,
utsågs av bönderna själva; från och med
frihetstiden skedde valet inför häradshövdingen
genom sockenvis efter graderad skala utsedda
elektorer. Först långt fram på 1600-talet fick
bondeståndet en ordinarie talman; denne
utsågs, utom under frihetstiden, av konungen.
Ett mycket stort inflytande inom
bonderepresentationen, bondeståndet, utövades av
den edsvurne sekreteraren, vilken tillsattes av
konungen ända till 1862, då ståndet självt
fick rätt att utse sådan. Att bönderna icke
ansågos så politiskt mogna som de tre »högre»
stånden, visade sig därav, att de före 1789 ej
representerades i det sekreta (hemliga)
utskottet. Bondeståndet vidmakthöll segt sin
»renhet» och uteslöt från sig icke endast
sådana skattehemmansägare och
kronojordsinne-havare, som verkligen tillhörde annat stånd,
utan även (ända till 1862) sådana, som hade
tillhört något av de andra stånden el. stått i
statens tjänst. Genom 1866 års
riksdagsordning upphörde bönderna att vara ett
riksstånd, men deras politiska inflytande blev
dock större än någonsin. — Jfr E. Hildebrand,
»Svenska statsförfattningens historiska
utveckling från äldsta tid till våra dagar» (1896).
Finlands bönders historia sammanfaller
med de svenskas ända till 1809. Om deras
ställning efter 1809 se Finland, historia.
I Danmark var böndernas ställning
urspr. densamma som i de bägge andra
skandinaviska länderna men försämrades under
tidernas lopp så, att ett fullständigt
livegen-skapsförhållande inträdde. Odalböndernas
antal nedgick högst väsentligt, de s. k.
fästebönderna (se d. o.) tvungos till
dagsverksskyldighet (h o v e r i) till huvudgården och
miste sin personliga frihet genom v o r n
edska b e t. Detta var urspr. ett naturligt
skydds- och beroendeförhållande mellan
godsägaren och hans underhavande men urartade
under 1400-talet till fullkomlig träldom för
de senare: de fingo ej lämna det gods, varpå
de voro födda, och exempel finnas på att de
såldes av sina herrar. Vornedskabet, som ej
rådde i Jylland, upphävdes 1702, men 1733
infördes både i Jylland och på öarna
stavns-b aand et, varigenom bönderna för vissa år,
tills de fullgjort soldattjänsten, bundos vid
godset. Stavnsbaandet upphävdes 1788—1800.
Sedan dess har fästeböndernas ställning
alltjämt förbättrats och de självägande böndernas
antal ständigt vuxit, tills numer all olikhet i
rättsligt avseende mellan stånden försvunnit.
I Norge ha förhållandena varit ungefär
enahanda som i Sverige. »Hoveri» och
»vorned-skab» ha aldrig funnits. Enligt 1814 års
grundlag låg den politiska tyngdpunkten hos
jordägarna, och dessa kunde nästan alla räknas
till bönderna. Redan på de första stortingen
visade sig tecken till att bönderna voro
medvetna om den makt de erhållit. Från 1836
och ännu mer från 1868 har deras inflytande
betydligt ökats (jfr Norge, historia).
Om böndernas ställning i Frankrike,
Ryssland, Tyskland o. s. v. se
artiklarna om dessa länders historia. — Jfr även
Bondekrig. (L. D.)
Den grevliga
Bondeättens vapen.
Bonde, en av Sveriges äldsta adelsätter av
inhemskt ursprung, tidigast besutten i
Östergötland samt Småland, där en gren sedan
1300-talet ägt Bordsjö gods. Ätten för i
vapnet en båt — med ätten Bååt (se d. o.) torde
också föreligga frändskap. Släktens äldsta
säkert kända medlemmar voro bröderna Tord B.,
riddare, riksråd (d. omkr. 1327), och E r e
n-gisle Petersson, väpnare (sist nämnd
1350). Tord B:s sonson Tord Röriksson
B., riddare och riksråd (d. 1417), var farfar till
konung Karl Knutsson (se d. o.; d. 1470),
med vars son Karl Karlsson denna gren
Den friherrliga
Bondeättens vapen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
