Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bonapartister - Bonar, James - Bonaventura, Gionvanni di Fidanza - Bonbon - Bonbonjär - Bonchrétien - Boncompagni di Mombello, Carlo - Boncour, Joseph Paul- - Bond - Bond, William Cranch - Bond-Arnö - Bondböna - Bonde (jordbruk)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
789
Bonar—Bonde
790
med syfte att återuppsätta huset Bonaparte
på franska tronen. Efter andra kejsardömets
fall leddes partiet med stor skicklighet av
Rouher (se d. o.) och vann en avsevärd styrka.
Det led dock stort avbräck genom
»kejsar-prinsen» Napoléon Louis’ (»Napoleon IV :s»)
jöd 1879 och den därpå följande splittringen
mellan de mera demokratiska jérömisterna
kring ättens naturlige huvudman, prins
Napoléon (se sp. 786—787), och de klerikala och
konservativa, av Paul de Cassagnac (se d. o.)
ledda »victoriens» kring prins Victor (se sp.
788). Valen 1885 beredde partiet en rätt
betydande förstärkning, men komprometterat
genom sin förbindelse med boulangismen,
förlorade det vid de följande valen ett stort
antal platser; Cassagnac själv föll igenom 1893.
Partiets storlek och inflytande har sedan
ytterligare sjunkit.
Bonar, James, brittisk nationalekonom
och filosof (f. 1852), sedan 1907 chef för
kanadensiska avdelningen av brittiska
myntverket. Har gjort djupa studier över Malthus,
framlagda i »Malthus and his work» (1885),
samt i sitt betydande arbete »Philosophy and
political economy» (1893) bidragit att utreda
de allmänna filosöfiska förutsättningarna för
den undef 1700-talet framväxande
nationalekonomien. B. har dessutom utgivit
»National economy» (1903) och »Disturbing elements
in political economy» (1911). K. Ä.
Bonaventu’ra, Giovanni di Fidanza,
ital. skolastiker o. mystiker (1221—74), av
kyrkan kallad »doctor seraphicus». Gjorde sig i
franciskanorden bemärkt genom sin glödande
iver i studier och asketiska strävanden och
utnämndes 1257 till ordens general samt 1273
till kardinal och biskop av Ostia. Hos
honom var den högsta skolastiska lärdom
förenad med en djup mystisk religionsåskådning.
Han var medeltidens främste representant för
skolastisk-latinsk lärdomspredikan.
Förklarades 1482 för helgon. Bland B:s mystiska
skrifter intager »Itinerarium mentis ad Deum»
främsta rummet. Biogr. av L. de Chérancé
(1899).
Bonbon [bäbå’], fr., eg. »gott-gott», konfekt.
Bonbonjär (fr. bonbonnière), konfektask.
Bonchrétien [båkretiä’], se Päron.
Boncompagni di Mombe’llo [-pa’nji], Carlo,
italiensk statsman (1804—80). Utfärdade
som sardinsk undervisningsminister
skollagen av 4 okt. 1848, som innebar, att skolorna
helt ställdes under statsuppsikt. 1852 blev
han justitieminister, inträdde 1853 i Cavours
ministär och valdes samtidigt till president
i kammaren. B. blev 1857 sändebud i
Florens med uppgift att verka för den nationella
politiken samt 1859 generalkommissarie i
Toscana, då Viktor Emanuel mottagit
diktaturen där. Var 1870 ordf, i den kommitté,
som utarbetade garantilagarna om påvens
ställning. Han blev 1874 senator och kort
före sin död greve av L a m p o r o. B.
författade »La chiesa e lo stato in Italia» (1866).
Boncour [båkö’r], Joseph Paul-, se
Paul-Boncour, J.
Bond [bånd] (plur. bonds), eng.,
skuldförskrivning, obligation, förbindelse.
Bond [bånd], William Cranch,
nordamerikansk astronom (1789—1859). Ledde
uppförandet av Harvard college’s
observato-rium och blev dess förste direktor. Upptäckte
1848 Saturnus’ 8:e måne. — B:s son George
Phillips B. (1825—65) efterträdde 1859
fadern som direktor vid Harvard college’s
obser-vatorium. S. A-f.
Bond-Arnö, se A r n ö.
Bondböna, se Bönsläktet.
Bonde (fsv. boandi, bondi, »boende», bofast),
en person, som är bosatt på landsbygden och
har jordbruk till förnämsta förvärvskälla. I
trängre mening brukas ordet om mindre
jordbrukare (hemmansägare o. s. v.), i motsats
dels till innehavare av större egendomar
(godsägare, possessionat), dels till jordarbetare.
Böndernas ställning har hos olika folk
och under olika tider varit olika.
Greker och romare saknade fria jordägare,
som själva deltogo i jordbruksarbetet, och
hos dem sköttes jorden av slavar. Bland
germanerna funnos i äldre tider — vid
sidan av halvfria och trälar — fria
jordägare, vilka jämte sin familj brukade jorden;
men efter hand tvungos de flesta bland dessa
att ställa sig i ett slags skyddsförhållande till
sina mäktigare likar och nedsjönko
småningom i samma tillstånd som de ofria. Endast
på den skandinaviska halvön, i Ditmarschen,
i England, vid nedre Rhen samt i Schweiz’
och Tyrolens alpdalar kunde små jordbrukare
i massa bevara sin frihet.
De svenska böndernas sociala
ställning. Bonde kallades under
Sveriges äldsta samhällsskick den frie
jordinnehavaren i motsats till den frie man, som ej
var bofast, och till trälen. Även i-Sverige var
ända till 1300-talets mitt den egentlige
jordbruks-a r b e t a r e n träl. Bönderna
kallades odalbönder, om de med full
äganderätt (odalrätt) innehade sin jord,
allmän-ningsbönder, om de upptagit hemman å
allmänningarna, landbönder (1 andbo r),
om de innehade andras jord på lega (arrende).
Med tiden minskades de självägande
böndernas antal, dels genom kyrkans jordförvärv,
dels genom uppkomsten av det adliga frälset.
De, som betalte skatt på samma sätt som förr,
fingo med tiden namnet skattebönder.
Adelns landbor kallades frälsebönder,
åborna på kronans hemman
kronobön-d e r. Skatteböndernas antal minskades
alltmer, och i samma mån försämrades deras
ekonomiska ställning, enär staten för att fylla
sina behov var hänvisad huvudsakligen till
dem. De utsattes för varjehanda
inskränkningar i sin nyttjanderätt till jorden (t. ex.
genom förbud mot jakt) samt i sin
handelsrätt (förbud mot landsköp; se d. o.) och
näringsfrihet, varjämte tjänstehjonsstadgarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
