Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bonde, Carl Johan Trolle- (1843—1912) - Bonde, Carl Jöran (1757—1840) - Bonde, Gustaf (1620—67)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
795
Bonde, C. J__Bonde, G.
796
Gustaf Bonde. Samtida kopparstick.
—1902. Ä Trolleholm samlade B. det största
enskilda bibliotek i Sverige (omkr. 40,000
volymer) samt utgav värdefulla monografier över
detta gods (1892, 1905—07), Kjesäter (1893)
och Hässelby (1894) samt »Anteckningar om
Bondesläkten» (bd 1—10, 1895—1912).
Bonde, Carl Jöran, friherre, hovman,
politiker (1757—1840), tillhörde Fitunagrenen
B. och härstammade från en bror till frih.
Karl B. af Laihela. Inträdde 1773 i
krigstjänst och blev nära förbunden med hertig
Karl som dennes överadjutant 1788 samt
gjordes 1792 till generaladjutant,
överste-kammarjunkare och ledamot i
generaltulldirektionen (till 1802). Personligen förbunden
även med Gustav IV Adolf, företog B. en
hemlig beskickning till Frankrike 1801—02,
blev chef för drottningens hovstat 1802 och
var t. f. minister i Petersburg 1802—03 samt
vart 1803 friherre (adopterad på den utdöda
Laihelagrenens nummer). Från hovtjänsten
tog han avsked 1810. Stor godsägare
(fideikommisset Eriksberg med Gimmersta m. m.)
genom ingifte i den nu utdöda adliga ätten
Hil-debrand, var B. även känd som lanthushållare.
Livligt kulturellt intresserad, samlade han ett
stort bibliotek samt arkivalier. Jfr biogr. (av
C. Hallendorff) i Sv. biogr. lexikon, V.
Bonde, Gustaf, friherre, riksskattmästare
(1620 4/a—67 2S/5), son till riksrådet Karl B.
Han gjorde så gott som hela sin bana inom
finansförvaltningen: blev kammarråd 1645,
landshövding i Södermanland 1648, riksråd
och ånyo kammarråd 1653, kommissarie i
reduktionskollegium 1655, överinspektör över
banken i Stockholm 1659, kammarpresident
12 febr. 1660 och riksskattmästare 1 nov. s. å.
Liksom brodern Krister åtnjöt B. konung
Karl X:s förtroende och fick redan i okt.
1654 i uppdrag att utarbeta en redogörelse
för kronans skuld. I reduktionsfrågan var
han liksom rådets flertal av den meningen,
att adeln, sedan den avträtt fjärdeparten och
de »omistande» godsen, borde vara fredad för
varje ytterligare indragning, men 1655 års
reduktion ansåg han omöjlig att göra om
intet: skulle den inställas under Karl XI:s
omyndighet, kunde följden bliva den, att
ståndet sedermera miste alla förläningar. När
i strid med Karl X:s testamente Herman
Fleming vid höstriksdagen 1660 undanträngdes
från riksskattmästarämbetet, blev B. genom
rådets val och ständernas samtycke
innehavare av denna viktiga post. Som sådan avgav
han följande år en programförklaring, vari
han framför allt yrkade fred, fast ordning
i förvaltningen och sparsamhet.
Stormaktstidens erövringar syntes honom dyrt köpta,
och med tanke på Karl Gustavs polska
företag varnade han för att i vapnen se ett
ofelbart medel att vinna ära och land. Samtidigt
höll han emellertid på ett starkt försvar, och
fredsvän i alla skiften var han icke; både
1655 och 1660 tänkte han på ett krig med
Ryssland. B:s finanspolitik satte sig till mål
jämvikt i riksstaten, statsskuldens avbördande
och oberoende av utlandet; detta mål sökte han
främst att nå genom utgifternas minskning,
genom indragningar, sammanfattade i 1662
års stat, som var ämnad att gälla som
normalstat jämväl för följande år. Mindre
märkliga och givande voro hans förslag till ökning
av inkomsterna. Mer än en gång genomdrev
han formliga beslut mot utdelning av nya
förläningar men lyckades icke upprätthålla
dem och mottog t. o. m. själv en ganska stor
donation av hemman i södra Sverige, som
innehafts av hans första hustrus fader. I
det hela stod emellertid B:s system fast till
1664, såsom tydligast framgår av de kraftiga
avbetalningarna på statsskulden. Redan
under detta skede hade dock yppat sig en
opposition, som fann en vältalig och slagfärdig
ledare i Magnus Gabriel De la Gardie och som
under B:s sista tid undergrävde hans verk.
Från 1665 hade regeringen åter att kämpa
med statsbrist, vartill det bremiska kriget
starkt bidrog. De la Gardie beskyllde
skattmästaren och kammaren för tröghet,
egennytta och bristande omdöme, men i huvudsak
voro dessa tillvitelser ogrundade. B. var ingen
statsman av stora mått, han saknade i viss
mån förmåga att rätta sig efter läget och såg
gärna svårigheter och hinder, men han var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
