Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Borföreningar - Borg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
847
Borg
848
kraftigt blek- o. desinfektionsmedel; bar på
senare tid fått stor användning som tillsats till
en hel del tvättpulver. Det är dock ej uteslutet,
att natriumperboratet, samtidigt som det
bleker tvättkläderna, även angriper dem. I. B.
Borg. 1. En mindre befästning från
forntiden, medeltiden eller början av nyare tiden. De
äldsta europeiska b., om vilka vi äga
kännedom, äro de grekiska från den s. k. mykenska
tiden (se E g e i s k kultur), i likhet med
de senare grekiska akropolerna belägna på
klipphöjder. Som b. kan man också betrakta
de romerska befästa lägren och gränskastellen.
Under den äldre medeltiden anlades b.
vanligen så, att de av trä uppförda boningshusen
skyddades av en vall med palissader och
framförliggande grav; även det inom borgen be-
Frankisk borg. Rekonstruktion efter lämningar vid
Sainte-Eulalie d’Ambarès (dep. Gironde, Frankrike).
A. B bäckar; C, E jordvallar med palissader; D
jordhög, omgiven av grav och bärande ett kärntorn av trä.
lägna torn, som avsågs till slutvärn (fr.
donjon, ty. Bergfried, barfrid, »kärna»), byggdes
av trä. Verkliga ringmurar av sten och
murade torn, som i det östromerska riket
använts alltsedan antiken, blevo vanliga i
västerlandet först under 1000-talet, från
ringmuren framspringande torn först efter
korstågen. I de nordiska länderna torde b., helt
och hållet byggda av trä och förstärkta med
jordvallar, ha förekommit långt senare.
Liksom våra fornborgar (se d. o.) voro de
väst-och mellaneuropeiska b. under den äldre
medeltiden ofta vidsträckta och kunde vid ett
fientligt överfall hysa en stor mängd
skydds-sökande; borgen i Lincoln (England, omkr.
1100) består sålunda av ett område om 2,6
har, omgivet av en ringmur, till vilken några
få torn ansluta sig. Sådana b. skiljas
egentligen endast genom storleken och den inre
bebyggelsens beskaffenhet från de samtida
stadsbefästningarna med ringmur och där-
inom belägen borg (se Ringmur). — Med
länsväsendets genombrott uppträdde behovet
av befästa bostäder till skydd för
länsinne-havaren och hans husfolk. Dylika b.
uppfördes av både andliga och världsliga stormän
samt även av korporationer, t. ex.
riddarord-narna; t. o. m. borgartade kloster förekommo.
Som slutvärn bibehölls kärntornet, kring
vilket andra byggnader, såsom porttorn,
bostadslängor, kök, kapell m. m., kunde grupperas
(se bilder på vidstående plansch). För att
förkorta försvarsfronten sammandrogos dessa
byggnader så tätt som möjligt, och deras
ytterfasader, som byggdes med stor
murtjocklek och få fönsteröppningar, ersatte ofta
ringmuren. Stora b. kunde bestå av flera
bygg-nadsgrupper, av vilka de inre eller högre
belägna kunde försvaras, även om en fiende
bemäktigat sig den yttre »förborgen». Mindre
b. hade fortfarande ofta ett ensamt kärntorn
med eller utan ringmur. Sådana torn
byggdes i växlande planformer, av
bekvämlighetsskäl med tiden allt bredare; så bör t. ex.
Glimmingehus (se d. o.) betraktas som ett
rektangulärt kärntorn utan ringmur. Under
1500-talet föredrog man, där terrängen tillät,
regelbundna borganläggningar i form av en
länga eller av 3—4 längor kring en
rätvinklig gård, gärna försedda med framspringande
hörntorn för flankerande beskjutning av
fronterna. Då stod emellertid borgarkitekturen
inför sitt slut; mot artilleri voro b. värnlösa,
och fr. o. m. 1600-talet skildes bostads- och
befästningsarkitekturen fullständigt åt.
Kännetecknande för medeltida b. som
fästningsverk är strävandet att förlägga
strids-riktningen i vertikal led till den försvarandes
förmån. B. byggdes fördenskull helst på
isolerade, branta berg (högborg). Där en b.
anlades i flack terräng, byggdes den på en
naturlig eller konstgjord holme
(vattenborg). Kunde den belägrande trots
beskjutning från skyttegången, som var anbragt på
utskjutande bjälkar kring översta våningen
eller anordnad innanför muren, komma fram
till murens fot, mottogs han med nedkastade
stenar och med störtskurar av hett vatten,
orenlighet eller kokande beck från de
nedåt-riktade stupgluggarna. Mot
belägringsmaski-ner användes nedkastande av tunga stenar
eller brännbara ämnen. Porten skyddades av
fällgaller eller vindbrygga, över porten fanns
ofta ett utsprång (k a r n a p, ty. Pechnase)
med nedåtriktad glugg, från vilken ingången
kunde bestrykas. Innanför porten mötte
överraskande stup- och skottgluggar, nya
fällgaller o. s. v. I borgens inre voro dörrarna ofta
små, så att de endast släppte fram en man i
sänder. Trånga, branta trappor skänkte åter
försvararen fördelar, likaså bruket att på
viktiga punkter, såsom vid ingången till
kärntornet, placera dörrar så högt över marken,
att de icke kunde nås utan stegar. — Litt.:
Viollet-le-Duc, »Essai sur 1’architecture
mili-taire» (1854) och »Dictionnaire raisonné de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
