Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Boström, Erik Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
969
Boström, E. G.
970
för Södra Roslags domsaga. Han var därunder
led. i bankoutskottet 1878—79 och i
bevillningsutskottet 1880—90 (dettas ordf. 1887—
90; vid majriksdagen 1887 var han ej led.
i utskottet); 1888—91 var han
riksgäldsfull-mäktig (fullmäktiges ordf. 1890). — I
riksdagen slöt sig B. först till centern
(»intelligensen») och sökte verka för försvarets
stärkande utan uppoffrande av indelningsverket;
han deltog 1883 i utbrytandet ur centern av
den s. k. nya centern, som samverkade med
Jöns Rundbäcks grupp inom
lantmannapartiet. Inom detta hade han tidigt vunnit
sympatier genom att uppträda som
sparsamhets-ivrare. I tullfrågan räknade han sig ännu
1881 till »observatörerna» men övergick i
samband med sitt arbete som led. av 1879—
82 års tullkommitté småningom till
protek-tionismen och var från 1882 en bland dennas
stridbaraste förfäktare, skiftande skarpa hugg
i debatterna med O. R. Themptander, S. A.
Hedin och andra frihandlare i framskjuten
ställning. Efter det protektionistiska
genombrottet 1888, då båda kamrarna beslöto tullar
på jordbruksprodukter, blev B. ordf, i den
protektionistiska tullkommitté, som skulle
utarbeta det s. k. nya systemets första tulltaxa
och därvid förbereda införandet jämväl av
industritullar. Han medverkade s. å. kraftigt
till bildandet av det tullvänliga nya
lantmannapartiet och blev en av dess ledare. Då G.
Äkerhielm 10 juli 1891 avgick från
statsministerposten, blev B. hans efterträdare och
fick på sin lott att som den nya ministärens
chef syssla med så stora stridsfrågor som
tullfrågan, försvarsfrågan, unionsfrågan och
rösträttsfrågan.
Som statsminister visade B. från början
benägenhet för en opportunistisk och samlande
medlingspolitik. Redan 1892 föreslog han på
grund av de genom missväxt i Ryssland och
därav minskad sädesimport högt uppdrivna
spannmålsprisen en tillfällig sänkning av 1888
års spannmålstullar och gick — delvis med
tanke på försvarsfrågan — med på den
kompromiss, varigenom sänkningen gjordes
mindre men i stället permanent. B:s försök att
vid samma riksdag genomdriva en förbättrad
härordning misslyckades emellertid, men han
förmådde då konungen att på hösten
sammankalla en urtima riksdag, och vid denna antogs
en ny, under krigsministern A. E. Rappes
ledning utarbetad försvarsorganisation:
grundskatterna avskrevos och indelningsverkets
ekonomiska bördor avlyftes, arméns indelta
stam bibehölls, värnpliktstiden ökades till 20
åldersklasser, övningstiden till 90 dagar,
varjämte en del organisatoriska förbättringar
infördes vid armén. Kompromissens
genomförande underlättades genom regeringens s. k.
»urtima löften» om att den nya härordningens
kostnader skulle bestridas genom direkta
skatter. För att inlösa denna utfästelse
insatte B. vid 1894 års riksdag, då
spannmålsprisens sänkning framkallat långt gående
tullmotioner, sitt inflytande hos
riksdagspartierna på att få dessa motioner förkastade,
vilket också lyckades. Då emellertid
jordbrukets betryck växte och tullhögern hösten s. å
genom resolutioner på folkmöten och från
hushållningssällskap satte i gång en häftig
opinionsstorm för höjda tullar, tog B.
energiskt ledningen av frågans behandling genom
att som fungerande finansminister (nov. 1894
—mars 1895) plötsligt, 5 jan. 1895, tio dagar
före riksdagens öppnande, låta utfärda en
förordning om ansenlig provisorisk förhöjning ar
tullen på omalen spannmål och mjöl, den s. k.
tullukasen. Genom detta tillgripande av ett
sällan använt kungligt prerogativ hindrades
spekulation under frågans riksdagsbehandling
och ställdes kamrarna inför ett fullbordat
faktum, som underlättade tullförhöjningens
bekräftande, i huvudsakliga delar, genom
riksdagsbeslut; å andra sidan fick därigenom den
offentliga debatten i tullfrågan ökad bitterhet.
Värnpliktens utsträckning genom 1892 åre
riksdagsbeslut hade inom vida kretsar skärpt
ki aven på en rösträttsreform. B., som 1894
genomfört den för stadsradikalismens
inflytande ogynnsamma fixeringen av
riksdagsmännens antal (»vingklippningen»), framlade
1896 ett förslag till vidgad rösträtt, vilket
emellertid varken tillfredsställde högern eller
vänstern och föll utan att av B. ha gjorts till’
kabinettsfråga. Däremot lyckades B. på den
gemensamma omröstningens väg och delvis
med anlitande av enskilda motionärer flera
gånger genomdriva rätt avsevärda
flottbygg-nadsanslag, och genom att 1898 göra
civilministern v. Krusenstjernas förslag om
stats-järnväg Gällivare—Riksgränsen (med norsk
fortsättning till Narvik) till kabinettsfråga
förde han det i hamn trots starkt motstånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
