Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bottenskrapa - Bottenstock - Bottentryck - Bottenviken - Bottero, Georgina, f. Sommelius - Bottesini, Giovanni - Bottfor - Botticelli, Sandro (Alessandro Filipepi)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
991
Bottenstock—Botticelli
992
Vid hörnen har ramen järnstänger av rundat
järn, vilka vikas ihop framåt och där
fast-göras vid det tåg, varmed skrapan från en
båt släpas fram utmed bottnen. K. A. A-n.
Bottenstock, den konstruktionsdel i ett
fartyg, som jämte spantet närmast avser att
uppbära såväl vattnets tryck mot
fartygs-botten som tyngden av fartygets last. I
träfartyg utgöres b. av den del (timmer) av ett
spant, som är beläget tvärs över kölen.
Består spantet av två timmerringar (s. k. fast
spant), kan b. ingå antingen blott i ena ringen
(bottenstocksringen) eller ock i båda, i vilket
senare fall b. överskjuter kölen mer på ena
sidan än på den andra. — I järnfartyg utgöres
b. av en upprättstående, till spantet nitad
plåt, som för att erhålla nödig styrka i regel
förses med en viken fläns eller ett vinkeljärn.
På större fartyg utföres b. oftast i två delar
samt utsträckes upp mot slaget, varest den
erhåller samma höjd som spantets bredd i
tvärskeppsled. B:s tjocklek och höjd göras
beroende av fartygsbredden, och höjden hålles
lika över större delen av fartygets längd
men ökas väsentligt mot fartygets för och
akter. Ax. L.
Bottentryck, se Vätsketryck.
Bottenviken, se Bottniska viken.
Botte’ro, Georgina, f. Sommelius,
svensk sångerska (1857—92). Debuterade på
Kungl. teatern 1879 och sjöng sedan på
1880-talet å flera italienska scener; 1884 ingick
hon äktenskap med italienske operasångaren
Osvaldo Bot t ero (d. 1892). Båda
kon-serterade i Stockholm 1890. Osvaldo B.
begick självmord av sorg över hustruns död.
Biogr. i Sv. Musiktidn. 1892, sid. 49 ff. T. N.
Bottesi’ni, Giovanni, italiensk musiker
(1821—89). Mest känd som kontrabasvirtuos;
företog konsertresor på 1840- och 50-talet;
var sina sista år chef för konservatoriet i
Parma; komponerade flera operor och
kammarmusik samt ett oratorium. T. N.
Bottfor [-få’r] (av fr. botte, stövel, och forte,
stark), ett slags ytterstövel, ytterkänga.
Botticelli [båtitj"ä’li], S a n d r o, egentl.
Alessandro Filipepi, florentinsk
målare (1444 el. 45—
1510). Sattes som
gosse i
guldsmeds-lära, studerade
sedan målarkonsten
under ledning av
Filippo Lippi,
synes efter dennes
död (1469) också
ha tagit intryck av
Verrocchio och Ant.
Pollajuolo. Ett
ungdomsarbete av B.
är »Konungarnas
tillbedjan» i
Uffi-zigalleriet i
Florens (omkr. 1476),
av vars figurer
många äro realistiska porträtt av samtida,
bl. a. medlemmar av familjen Medici, under
vars skydd han kom vid mitten av
1470-talet. På uppdrag av någon av medicéerna
målade han sina berömda omdiktningar av
antika motiv »Våren» (sannolikt omkr. 1480,
bild 2) och »Venus’ födelse» (troligen vid
samma tid, möjligen omkr. 1485, bild 4),
melankoliskt lyriska fantasier, som förena
ett sällsamt poetiskt behag med sinnrik
humanistisk symbolik. De båda målningarna
äro inspirerade av Angelo Polizianos dikt
»Stanze per la giostra di Giuliano de’ Medici».
— B. kallades 1481 tills, m. flera andra
florentinska konstnärer av Sixtus IV till Rom
för att utföra väggmålningar i det nyss
färdiga Sixtinska kapellet. Han målade tre av
de 16 stora freskerna med bibliska motiv och
en rad påveporträtt; den dramatiska kraften
och det intensiva uttrycket i dessa arbeten
väckte allmän beundran. 1482 återvände B.
till Florens. Under det närmaste årtiondet
utförde han huvudsakligen altarmålningar, i
främsta rummet de berömda
madonnabilderna, bl. a. »Madonna Raczynski» (i
Kaiser-Friedrich-Museum i Berlin), »Madonnan med
Johannes döparen och Johannes evangelisten»
(1485, sammastädes), »Granatäpplemadonnan»
(1487; bild 3), »Magnificat» och »Madonnan
med sex helgon», samt »Bebådelsen» och
»Marias kröning» (1490; de fem sistnämnda i
Uffizigalleriet), alla fyllda av en blid och
vek, lyrisk och hängiven religiös känsla.
Under förra hälften av 1490-talet utförde B. sina
illustrationer till Dantes »Divina commedia»
(100 blad, pennteckningar, avsedda att
koloreras; 88 blad nu i Kupferstichkabinett i
Berlin, 8 i vatikanska biblioteket; förarbeten
utförda redan under 1470-talet). Av dessa
blad äro många storslagna, ofta kraftfulla
kompositioner; högst stå bilderna till
»Paradiset» med sin enkla, knapphändigt antydande
teckning, sina på en gång överjordiska och
graciösa gestalter och sin innerliga, ljusa och
upphöjda stämning. Andra blad äro mindre
goda; konstnärens intresse för verket tycks
ha varit underkastat starka växlingar, och
till sist lät han det ligga ofullbordat. Under
samma tid målade han bl. a. den
antikiserande allegorien »Förtalet» (i
Uffizigalleriet), komponerad efter Lukianos’ beskrivning
på en målning av Apelles och genomförd med
gripande, dramatisk fantasi. — Påverkad av
Savonarolas förkunnelse, övergav B.
medi-céernas parti och nedlade sina penslar. Han
återupptog senare sin konst, men målningarna
från hans ålderdom verka splittrade och
sökande; han återvann aldrig sin jämvikt och
synes under sina sista 5—6 år icke ha varit
verksam som konstnär.
B. var en inåtvänd, anspråkslös man, som
levde i små förhållanden. I sin konst visar
han sig som en romantiker med rik fantasi,
stark skönhetskänsla och djup intuition.
Kolorist var han egentligen icke, men han för-
Bild 1. Sandro Botticelli.
Detalj av en freskomålning av
Filippino Lippi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
