Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brandsäkerhet - Brandt, August Heinrich Wilhelm Johann - Brandt, Carl Joakim - Brandt, Enevold - Brandt, Fredrik Peter - Brandt, Georg - Brandt, Jozef von - Brandt, Mårten Thure Emil - Brandtelegraf - Brandvak - Brandvakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1101
Brandt—Brandvakt
1102
lade, såsom hotell, teatrar, biografer och andra
samlingslokaler samt större varuhus, finnas
mångenstädes utfärdade stränga
byggnadstek-niska föreskrifter till förhindrande av
människors innebränning. Åsikterna om b. hos
en byggnad ha växlat under gångna tider.
Så t. ex. ansågs på 1880- och 1890-talet en
byggnad vara brandsäker, om den hade
bjälklag av valv på järnbalkar och om pelarna
gjordes av järn utan isolering, under det man
numera efter erfarenheter från en mängd
förödande eldsvådor anser, att järnbalkar och
järnpelare måste inklädas i betong eller
annat eldsäkert material, om de ej skola vara
sämre än grövre träkonstruktion. — Litt.:
Holt, »Fire protection in buildings» (1913);
Bergen, »Industribyggnader» (1918), och
tidskriften Brandskydd. R. G—m.
Brandt, August Heinrich Wilhelm
J o h a n n, holländsk religionsforskare (1855—
1915). Blev präst i den reformerta kynkan,
tog avsked 1891 och var 1893—1908 teol.
professor i Amsterdam. B. var banbrytare i
studiet av den mandeiska religionen genom »Die
mandäische Religion» (1889) och övers, till ty.
av ett urval mandeiska skrifter (1893). H.S.N.*
Brandt, Carl Joakim, dansk präst (1817
—89). Blev 1872 Grundtvigs efterträdare som
präst i Vartov och övade stort inflytande
även genom den av honom 1845 grundlagda
och redigerade Dansk Kirketidende. Flera av
hans psalmer sjungas ofta. Han utgav
mycken dansk medeltidslitteratur. B. skrev bl. a.
»Den danske psalmedigtning» (2 bd, 1846—47).
Brandt, E n e v o 1 d, dansk hovman (1738—
72). Genom Struensees inflytande utnämndes
B. 1771 till grand maltre de la garderobe,
d. v. s. sjukvaktare för den sinnessjuke
konungen, vart chef för teatrarna, direktör för
konstkammaren och målerisamlingen och
upphöjdes snart till greve. Han hade ingen del
i Struensees makt men störtades samtidigt
med denne i jan. 1772. B. hade vid flera
tillfällen uppträtt brutalt mot konungen, en
gång t. o. m. pryglat honom. B. blev dömd
att mista högra handen, halshuggas och
steg-las, och då konungen icke tillstadde någon
mildring, gick domen i verkställighet.
Brandt, Fredrik Peter, norsk
rätts-historiker (1825—91), professor i juridik i
Kristiania (Oslo) 1862—90. Utgav bl. a.
»Kristian IV :s norske lovbog av 1604» (1855; tills,
m. Fr. Hallager) o. »Den norske tingsret» (1867).
Brandt, Georg, kemist (1694—1768). Blev
1726 med. dr i Reims, 1730 myntvärdie och
förestod Bergskollegiets kemiska laboratorium
i Stockholm; 1757 befordrades han till e. o.
bergsråd. B:s största kemiska insats var
upptäckten av metallen kobolt, vilken
upptäckt han jämte några undersökningar över
»halvmetaller» publicerade i avhandlingen
»De semimetallis» (i Acta literaria et
seien-tiarum Sueciæ, 1735). Redan 1733 visade
han, att arseniken var en verklig (halv-)
metall. 1751 sysselsatte B. sig med studier
över orsaken till kallbräcka och rödbräcka
hos järn samt visade 1756, att koksalt och
soda innehålla samma alkali men att salpeter
innehåller det alkali, som finns i växterna
och fås vid deras föraskning (»vegetabiliskt
lutsalt»). Led. av Vet.-akad. 1739. — Det vid
Harstigens gruva i Värmland förekommande
mineralet brandtit (CaMn2 As2Og, 2H2O) är
uppkallat efter B. I. B.
Brandt, Jozef von, polsk målare (1841—
1915). Studerade i München, där han förblev
bosatt, målade livliga, eleganta och färgstarka
krigsbilder (särskilt rytterifäktningar),
jaktscener och lantliga genretavlor.
Representerad i flera tyska museer. G-g N.
Brandt, Mårten Thure Emil,
sjukgymnast (1819—95). Blev 1837 underlöjtnant
vid Skaraborgs regemente, 1855 kapten, 1865
major i armén och tog 1873 avsked. Han
ägnade sig tidigt åt
gymnastiken, var 1843
—44 extra lärare vid
Gymnastiska
centralinstitutet och hade
sedan som sjukgymnast
i Norrköping och
Söderköping med
huvudsakligen kvinnligt
klientel tillfälle att
studera den allmänna
gymnastikens
inverkan på sjukliga
symtom hos kvinnor.
När
mast av en händelse kom han långt senare
(1861) att lokalt behandla kvinnliga
underlivslidanden. Behandlingen utvecklades småningom
till ett helt system, bestående dels av
lokalbehandling, ett slags massage, som även
omfattade tänjningar och lyftningar, dels av allmän
gymnastik. I somliga fall, särskilt vid
av-lupna inflammationer, som kvarlämnat
ansvällningar och sammanväxningar, är B:s
metod av ett visst värde. Bäst har han
framställt den i det stora arbetet »Behandlung
weiblicher Geschlechtskrankheiten» (1891). Den
vann på sin tid erkännande även utomlands
men är nu nästan övergiven av läkarna och
ersatt med andra behandlingsmetoder, särskilt
med operativa. Däremot tillämpas den ännu
av en del gymnaster. C. D. J.
Brandtelegraf, se Brandalar m.
Brandvak, öppning i grövre is, anordnad i
syfte att under sträng kyla bereda tillgång
till vatten för eldsläckningsändamål. Enligt
brandstadgan åligger det stad, köping eller
annan kommun, där brandstadgan skall
till-lämpas, att utfärda bestämmelser i vad mån
och genom vilkas försorg b. vintertid skola
hållas öppna. R. G—m.
Brandvakt. Redan under äldsta tid efter
det stadssamhällen grundats torde särskilda
personer blivit utsedda för att åtminstone
nattetid vandra omkring i samhället för att
efterse, att ingen vårdslöshet med eldens
handhavande förekom och att söka kväva upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
