Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Branzell, Karin - Brasidas - Brasilianska Guyana - Brasilianska litteraturen - Brasilianska strömmen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1123
Brasidas—Brasilianska strömmen
1124
1891) . Född i Stockholm, var hon efter
debut 1912 som Sarvilaka i »Izeyl» och
Amne-ris i »Aida» anställd vid Kungl. teatern 1913
—18, sedan vid statsoperan i Berlin intill
1924; har därjämte
givit gästspel i flera
större städer i
Tyskland samt i Wien,
Zürich, Helsingfors,
Stockholm och New
York. Bland hennes
roller märkas Ortrud,
Brünhilde, Fricka,
Brangäne och
Kun-dry i Wagnerdramerna
samt i övrigt Carmen,
Orfeus, Azucena och
Delila. B., som äger
en synnerligen fyllig och varm mezzosopran,
har även vunnit ett rikt erkännande som
romanssångerska. (T. N.)
Bräsidas, spartansk fältherre (d. 422 f. Kr.).
Under peloponnesiska kriget (431—404 f. Kr.)
sändes B. 424 till Chalkidike och Makedonien
för att bringa Atens dåvarande kolonier till
avfall. Han slog 422 den ateniensiska hären
vid Amfipolis men dog kort därpå av sina i
striden erhållna sår.
Brasilianska Guayana, se G u a y a n a.
Brasilianska litteraturen. Till sitt ursprung
en gren av den portugisiska litteraturen, har
den brasilianska diktningen alltjämt stått
under ett starkt inflytande av denna. Nästan
alla brasilianska författare fingo ända in på
1800-talet sin utbildning i Portugal och
studerade vid universitetet i Coimbra. Redan
tidigt framträdde emellertid tydliga
nationella tendenser. De första impulserna till en
litterär odling i Brasilien gåvos av
portugisiska jesuitmissionärer under
kolonisations-tiden. Som den förste brasilianske skalden
plägar räknas den föga kände Bento Teixeira
Pinto. Bland 1600-talets författare märkas
bröderna Eusebio (1629—92) och Gregorio
Mattos (1633—96), av vilka den förre var
lyriker och andlig vältalare, den senare
satiriker. Frihetsrörelserna i senare hälften av
1700-talet gåvo upphov till en mer nationell
och politisk anda inom den brasilianska
litteraturen. Härtill bidrog även, att till
huvudstad valdes Rio de Janeiro, där akademien
»Areadia ultramarina» blev av stor betydelse
för den litterära utvecklingen. De främsta
bärarna av den nya riktningen voro från prov.
Minas Geraes och utgjorde en nationell
diktarskola (Minasskolans skalder). Bland dessa
besjöng Basilio de Gama (1740—95) i dikten
»Uruguay» 1769 indianernas strider mot de spanska
och portugisiska inkräktarna samt hemlandets
natur, medan José de Santa Rita Duräo (d.
1784) ägnade sitt epos »Caramurü» 1781 åt
Ba-hias upptäckt och kolonisering. Mest berömd
blev lyrikern Thomas Gonzaga (1744—1809),
som dog landsflyktig och vars diktsamling
»Lyras» innehåller en sällsynt vacker erotisk lyrik.
För Brasiliens kultur var det av stor
betydelse, att Portugals regent 1808 flydde
undan fransmännen till Brasilien och förläde
hovet till Rio. Landets hamnar öppnades för
fartyg från hela världen, och de allmänna
europeiska strömningarna kunde göra sig
gällande, tidningar uppstodo, och sedan landets
självständighet proklamerats 1822, steg den
nationella ambitionen. Omkr. 1840 växte fram
en ny, utpräglat nationell skaldeskola under
påverkan av romantiken. Som skolans
grund-läggare anses den religiöse Gongalves de
Ma-galhäes (1811—82), som var både lyriker,
epiker och dramatiker. Bland de många unga
skalder, som slöto sig till honom, märkas M.
de Araujo Porto Alegre (1806—79) i
beskrivande poesi, lyrikerna A. Gongalves Dias (1823
—64), Manoel de Macedo (1820—82) och
Al-vares de Azevedo (1831—52).
Prosaberättelsen fick i Teixeira e Souza (1812—61) och J.
Norberto de Souza Silva sina första odlare.
Romanförfattare med livlig fantasi, svällande
diktion och exotisk färgprakt voro den
ovannämnde Manoel de Macedo, som i sina
romaner företrädesvis skildrade de brasilianska
kvinnorna, José de Alencar (1829—77), som
främst uppskattas som skildrare av landets
indianer, B. Guimaräes (1827—85), Machade
de Assis (1837—1908) och Escragnole Taunay
(1843—99), vilka givit tidsskildringar av värde.
I början på 1870-talet blev realismen
förhärskande under ledning av skalden och
litteraturhistorikern Sylvio Romero (f. 1851).
Med sina naturalistiska romaner »Mulato»
och »O cörtico» revolutionerade Aluizio de
Azevedo (1857—1912) den brasilianska
litteraturen; regionalist är Euclydes da Cunha (f.
1866). Efterbildare av de franska parnassiens
voro Raymundo Correia (1860—1911), Alberto
de Oliveira, Valentim Magalhäes (1859—1903),
Olavo Bilac (1865—1918) och Theophilo Dias
(1857—89), vars huvudverk, »Fanfarras», är
en hymn till passionen i Baudelaires maner,
samt skaldinnan Francisca Julia de Silva
(1874—1920). Till den realismen efterföljande
nyi*>mantiken hör Coelho Netto (f. 1864);
symbolist var bl. a. negern Cruz e Souza (1863
—98). Hembygdsdiktningen odlas f. n.
mycket, särskilt i Säo Paulo, av de unga med
Monteiro Lobato (f. 1883) i spetsen. Som
kritiker må nämnas José Verissimo och Joäo
Ribeiro.
Litt.: B. Costa, »Le roman au Brésil»
(fr. övers. 1918); M. de Oliveira Lima,
»Brasiliens litteratur»’ (med diktprov övers, av G..
Björkman; 1911); Orban, »Littérature
bré-silienne» (biografier med litt.-prov);
Romero-och Ribeiro, »Compendio de historia da
litera-tura brazileira» (1909); J. Verissimo,
»Estu-das da literatura brazileira» (1—6, 1901—07);
I. Goldberg, »Brazilian literature» (1922), och
R. de Carvalho, »Pequena historia da
literatura brazileira» (s. å.). Ths.
Brasilianska strömmen, se Atlantiska
oceanen, sp. 416.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
