Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bremer, Fredrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1179 Bremer, F. 1180
dressyr, som gällde för fin kvinnlig
uppfostran. Föräldraömhet rönte hon aldrig.
Sommaren 1821 anträdde hela familjen en
pompös utrikesresa i fyrspända täckvagnar.
Färden gick genom Tyskland ned till
Genève-sjön och efter ett uppehåll där till Paris, vars
nöjes- och bildningstillfällen omsorgsfullt
begagnades under ett halvårs vistelse. Detta
intressanta äventyr efterlämnade hos
Fredrika B. huvudsakligen ett minne av tvång och
kvävning. De närmast följande åren tyckte
hon sig »mögla» i en meningslös tillvaro av
beskäftig overksamhet; hennes lidelsefullt
högspända natur hotade vid denna tid att
explodera i vansinne eller någon desperat
handling. Ett par ensliga vintrar på Arsta
utan föräldrauppsikt (1826—28) gjorde henne
emellertid gott och gåvo henne tillfälle att
urladda något av sina pockande krafter i
intensivt hjälparbete bland traktens sjuka och
nödlidande. Där fick hon ock ingivelse till en
litterär alstring, som gick utöver det
tillfällighets-poeteri hon sedan barndomen hade bedrivit.
1828 utkom hos Palmblad i Uppsala ett
anonymt häfte »Teckningar utur
hvardags-lifvet», anspråkslösa novellistiska försök, som
röjde åtskillig nybörjarsvaghet men befunnos
innehålla »smånätta, småtäcka och artiga
saker, icke utan uppfinning och sinnrikhet».
1830 följde ett andra häfte, långt mera
betydande och mottaget med häpen förtjusning.
En hyllningsdikt av Franzén till
författarinnan gjorde mäktig reklam, och Svenska
akademien tilldelade »det obekanta fruntimret»
sin mindre guldmedalj. Det tredje och sista
häftet (1831), som upptogs av fortsättningen
på en i andra häftet påbörjad roman,
»Fa-millen H***», befäste vissheten, att svenska
litteraturen hade riktats med en ny talang
och en ny genre, överkritikern Rydqvists
ursprungliga nedlåtande vänlighet upphettades
till höggradig entusiasm: »Teckningarnas»
humor jämställdes med Washington Irvings,
ech deras plötsliga men fullkomligt naturliga
skiftningar från högsta patos till
vardags-komik påminde honom om Shakespeare.
Det var framför allt genom sin fina humor
och detaljrealism (»fru Lenngren på prosa»)
den lyckliga debutanten frapperade, och det
var den okonstlat intima tonen och det
själfulla skimret — stämningen eller »koloriten»
—, som betog hjärtan. Vad de små böckerna
rymde av flämtande bikt om en fängslad
varelses förtvivlade och vanmäktiga revolt
mot världsordningens grymhet kunde fattas
som romantiska utsvävningar i ett gängse
maner; dessa högst personliga utbrott
avtrubbades dessutom av en from resignation, som på
detta stadium var den enda teoretiska lösning
hon mäktade finna för sitt livsproblem.
Hon hade liksom av en händelse inkastat
ett epokgörande verk i Sveriges fattiga
prosa-vitterhet, men själv var hon innerst ofärdig,
oklar, orolig som ett geni i tonåren. Det
tumult av frågor, om Gud och universum,
om samhällets inrättning och människans
bestämmelse, som sedan barndomen hade besatt
henne, stormade alltjämt i hennes kaotiskt
överrika själ. Den oväntade framgången och
faderns död (1830) inledde ett nytt skede; hon
kunde andas och röra sig en smula friare. En
engelsk vän, Frances Lewin, kom med
sti-mulus från en ny kultursfär och invigde henne
i den benthamska utilitarismen, som
visserligen icke lång stund bländade henne men
välgörande tillmötesgick några av hennes
instinkter och väckte hennes eldiga iver att
genom planmässiga studier leta sig fram till
klarhet. I Kristianstad, där hon uppehöll sig
långa tider 1831—33 hos sin syster Charlotte,
gift med en hovrättsassessor Quiding, begynte
hon en sorts privat studentliv. Hennes ende
handledare var den några år äldre prästen P.
J. Böklin, en spekulativt begåvad ande,
hegelianskt orienterad självtänkare. Hon gick
direkt lös på filosofien för att söka
intellektuell frälsning och en livsbelysning, i vars
dager världen och mänskligheten kunde ordna
sig för hennes blick. Denna betydelsefulla
period inbragte henne också en vinst av
gryende idéer, och Böklin förblev, ehuru de endast
ett par gånger långt fram i livet återsågo
varandra, hennes tankars närmaste förtrogne.
Den första roman hon sedan författade,
»Presidentens döttrar» (1834), blev artistiskt
underlägsen »Famillen H***». I den lät hon
sin dom över kvinnornas dåliga uppfostran
och sitt krav på solid bildning godlynt
reso-nemangsvis frambäras av guvernanten Emma
Rönnqvist men tillika ta gestalt i en varelse,
som hon inte lyckades göra levande,
presidentens dotter Edla. En fortsättning, »Nina»
(1835), hade karaktären av vågsamt och
förfelat experiment. Grubbel, vantrevnad och
slitande stämningar förorsakade denna
temporära avmattning i hennes diktargåva.
Män-skoskyggt nervös, tog hon mot hösten 1835
sin tillflykt till Norge, där hon hos en
hälsosam vän, grevinnan Stina Sommerhielm, f.
Lewenhaupt, på egendomen Tomb vid en vik
av Kristianiafjorden, upplevde några
lyckliga, stilla och arbetsfyllda år. Där
studerades och författades av hjärtans lust. Där
uppstodo »Grannarne» (1837) och »Hemmet»
(1839), som beteckna höjdpunkten av hennes
romankonst. Den förra har till medelpunkt
»ma chère mère», en storlinig och mustig
mästerskapelse; i den senare låter Fredrika B.
sin med kostlig humor sedda dubbelgångare,
den fantasifulla och besvärliga flickan Petrea,
genomlöpa sin spasmodiska utveckling i ett
idealiskt och förvånande modernt hem. En
omedelbar frukt av vistelsen i Norge, som med
ett par avbrott räckte till sommaren 1840, var
berättelsen »Strid och frid» (s. å.), där fabeln
endast tjänade till underlag för skildring av
broderlandets natur, seder och folklynne samt
provstycken ur dess sång och sägen. Till ett
par böcker av liknande anläggning hämtade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
