Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bremer, Fredrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1181
Bremer, F.
1182
hon längre fram stoff under turistfärder
genom svenska bygder: »I Dalarna» (1845)
och »Midsommar-resan» (1848). Dessa
före-gingos av »En dagbok» (1843), som är fylld
av stockholmsatmosfär och stockholmsvyer
och innehåller hennes briljantaste bilder ur
det förnäma sällskapslivet.
Under 1840-talet nådde Fredrika B:s
namnkunnighet och popularitet oerhörda
dimensioner. Redan förut hade hon anammats av
tyskarna lika ivrigt som på sin tid Walter
Scott, men en engelsk översättning av
»Gian-narne» 1842 grundläde hennes världsrykte.
Alla henåes böcker tolkades till många
tungomål, och det gick snart därhän, att de
ut-kommo på de stora kulturspråken, översatta
från manuskript, innan de bjödos den lilla
svenska publiken. Under tiden blev hon själv
alltmer likgiltig för den talang, som hade
gjort så svindlande lycka. Hennes tankar och
studier, som tidigare med förkärlek hade
uppehållit sig i filosofiens och teologiens regioner
(1842 hade hon utlämnat sin föga ortodoxa
trosbekännelse »Morgon-väckter»),
koncentrerade sig allt bestämdare kring
samhällsproblemen, sedda i ljuset av hennes religiösa
livssyn. De socialistiska eller
kommunistiska teorierna och rörelserna före Marx
inties-serade henne starkt som famlande försök i
riktning åt »Guds rike på jorden», och i en
roman med den dubbeltydiga titeln
»Syskon-lif» (1848) slog hon ut hemmets väggar och
lät familjen vidga sig till en hel utopisk ar
betskoloni, som fick namnet Birka.
Nu började hennes tredje skede, efter läro
åren vaådringsår. Hon gav sig ut i världen
som en sökare och forskare. Ett halvår i
Köpenhamn, som resulterade i en flyktig skiss
av dansk kultur, »Lif i Norden» (1849),
bildade öveigången till denna nya studiemetod.
Hösten 1849 for hon till New York, och två
år åtgingo till upptäcktsfärder genom
Förenta staterna, några månader på Kuba
inberäknade. Hon besvärades av att bli mottagen
som en diva, men den kolossala ryktbarheten
tjänade också ypperligt hennes syften genom
att bana väg till allt vad hon ville se och
alla hon ville träffa. Med sitt otröttliga
»begär att veta» förvärvade hon så på
direktaste sätt en utomordentligt mångsidig och
intim kunskap om Amerikas yttre och inre
liv; hennes åskådningar vidgades och
klarnade. En diger brevdagbok, »Hemmen i den
nya verlden» (1853—54), bär vittne därom.
På återvägen stannade hon halvannan månad
i England för att bese den första
världsutställningen och hann med att företa
fruktbara strövtåg på det sociala studiefältet. Sina
engelska intryck meddelade hon i en lång
följd Aftonbladsartiklar, som genast
översattes till flera språk men först 1922 utgåvos
i svensk bokform: »England om hösten år
1851». Det betydelsefullaste i dessa är
hennes djupt sympatetiska redogörelse för den
s. k. kristna socialismen, som då under
led
ning av Maurice och Kingsley upplevde sin
korta saga, samt ett klart och eldigt
programuttalande om kvinnornas emancipation.
Detta manifest föll till marken och ansågs
nog som ett av de excentriska och förflugna
påhitt, med vilka mamsell B. på sistone hade
fått vanan att störa en tillgiven publik.
»Syskonlif» hade visat oroande tendenser, och
redan tidigare hade recensenter framhållit
Fredrika B:s inbitna lust att i envar av sina
romaner inströ exemplar av »kvinnor som
spjärna emot vad man vant sig att anse
såsom deras enda sanna bestämmelse»; en av
dessa tadlare hade maliciöst föreslagit henne
att utföra »en stor detaljerad tavla av en
sådan där kvinnlig emancipation». Somliga
av hennes kvinnofigurer skapade sig stilla
och praktiskt en självständigt verksam
existens inom det tillåtnas ram; i några
däremot ingöt hon sin egen ungdoms formlöst
gigantiska storhetsdrömmar och rebelliska
bitterhet, men dessa fingo tragiskt umgälla
sitt övermod. Så Elisabeth i »Famillen H***»
och Sara i »Hemmet», men för Flora i »En
dagbok», en glödsjäl av samma ras, blev
botgöringen utgångspunkt för en ny flykt:
Fredrika skickade henne utomlands att betrakta
världen och framför allt »kvinnan i de nya
och högre förhållanden till livet och
samhället», vilkas gryning hon anade. Vid samma
tid manade hon i ett tidningsupprop Sveriges
kvinnor till utövning av den
samhällsmoder-lighet, som var den enda form av
medborgarskap, vilken stod dem till buds. 1853, då en
• f runtimmersförening» stiftades för att
omhänderta fattiga stockholmsbarn, som
kolerafarsoten gjort föräldralösa, såg hon i denna
sammanslutning, vars själ och ordförande hon
blev, början till en svensk kvinnorörelse. I
Amerika hade hon mött kvinnor, som högt
begärde politisk rösträtt, och själv krävde
hon i stillhet detsamma, men sådant var det
inte lönt att tala om i ett land med
ståndsrepresentation. Organiserad filantropi
föreföll som den enda utvägen att väcka och
samla svenska kvinnor. Sommaren 1854 hyste,
hon planer på att utvidga sin förening till
en landsorganisation, men ett tändande
upprop i denna riktning blev utan synbar
verkan. Strax efteråt begick hon sitt livs
djärvaste, mest sublimt dåraktiga handling: hon
uppträdde i Times med en artikel, kallad
»In-vitation to a peace alliance», där hon, mitt
under brinnande Krimkrig, uppfordrade alla
världsdelars kristna kvinnor att sluta sig
tillsammans i ett förbund, som skulle
omspänna jordklotet med ett nät av fredsstiftande
social verksamhet. En i samma nummer införd
ledare avbasade strängt det förfärande och
okvinnliga projektet samt bevisade, att ett
världsförbund över huvud taget var något
absurt och tekniskt outförbart. Fredrika B.
står ensam om att ha planerat ett kvinnligt
världsförbund med högkvarter i Stockholm.
Genom detta oerhörda tilltag hade hon åt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
