Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bretagne - Historia - Breteuil, Louis Charles Auguste le Tonnelier - Brétigny - Breton, Émile - Breton, Jules - Bretón de los Herreros, Manuel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1201
Breteuil—Bretön de los Herreros
1202
narnas. Två kyrkor uppstodo så,
armorika-nernas strängt romerska och de invandrade
britternas med anspråk på viss
självständighet. Dualismen blev även politisk, och omkr.
600 skilde man på Romania, armorikanernas
och galloromanernas land (huvudstad Rennes),
samt Britannia, britternas land. Hela B. var
delat på 4 grevskap och 2 furstendömen, och
under dessas härskare stodo klanhövdingar.
Trots uppdelningen stod B. som en enhet mot
yttre fiender.
Tid efter annan erkändes i B. de frankiska
konungarnas överhöghet, men ej ens Karl den
store kunde helt betvinga B. Ludvig den
fromme tillsatte en nationell hövding, N
o-menoe, som blev B:s förste hertig; denne
tvang 846 Karl den skallige att erkänna B:s
oberoende. Mot slutet av 800-talet och i
början av 900-talet härjades landet
fruktansvärt av normanniska vikingar. Grevarna av
Rennes underlade sig B. och antogo
hertigtiteln 992. Efter tronstrider med engelsk
inblandning och sedan dynastien utslocknat,
tillföll B. 1212 som franskt län Pierre
Mauclerc, greve av D r e u x, en ättling
av franska konungahuset; hans ätt regerade
där till 1400-talets slut. B. behöll alltjämt egna
lagar och egen representation. Hertig Johan
III:s död (1341) framkallade tronstrider, som
sammansmälte med engelsk-franska
»hundra-årskriget», varunder folket i B. i regel tog
Frankrikes parti, samtidigt försvarande sin
självständighet mot båda de krigförande
parterna. Den siste hertigen, Frans II (reg.
1458—88), grundläde universitetet i Nantes,
gynnade handel och industri och upprättade
parlamentet i Vannes, vilket bestod ända till
revolutionen. över Frans och hans gemål
restes i karmelitkyrkan i Nantes Michel
Colombs berömda gravmonument. Frans’
dotter Anna (se d. o., sp. 1033) ärvde B. (reg.
1488—1514), blev 1489 förlovad med
Maximilian av Österrike men tvangs 1491 att i
stället äkta franske konungen Karl VIII,
som sålunda kom i besittning av B., ehuru
med bekräftandet av alla dess
privilegier. Efter Karls död 1498 återvände
Anna till B.,- och endast på ytterst
förmånliga villkor kunde Ludvig XII av Frankrike
vinna hennes hand och hertigdöme.
Motvilligt hade Anna förmält sin dotter C 1 a u d e,
som 1514 ärvde B., med Frans av Angoulöme,
sedermera konung Frans I, som i Vannes 1532
bekräftade B:s privilegier. Genom detta
giftermål blev landet definitivt förenat med
Frankrike. Men ännu så sent som på
1700-talet stod strid om B:s privilegierade
ställning. — Litt.: A. Dupuy, »Histoire de la
réunion de la B. ä la France» (2 bd, 1880);
A. de Laborderie, »Histoire de B.» (3 bd, 1896
—99); Eudel, »Å travers la B.» (1898); L.
Gallouédec, »La B.» (1917). (B. H-d.)
Breteuil [brotö’j], Louis Charles A
u-guste le Tonnelier, baron de B., fransk
diplomat (1730—1807). Sändes 1763 av Choi-
seul som ambassadör till Stockholm för att
hindra hattarnas fall, som dock inträffade vid
riksdagen 1765—66, trots B:s utlägg (2 mill.
livrés). Efter franska politikens svängning
våren 1766 till förmån
för svenska
konungamaktens stärkande
understödde B.
hovpartiet men delade ej
Choiseuls uppfattning
om lämpligheten av
revolutionära medel och
återkallades 1767.
Därefter ambassadör i
Holland, Neapel och Wien,
var B. 1783—87 mi- *
nister för kungliga
huset och 1789 en kort
tid åter utrikesminister. Han ledde 1790 i
Solothurn de hemliga underhandlingarna
mellan Ludvig XVI och de nordiska hoven om
nationalförsamlingens störtande. På grund
därav anklagades B. 1792 för högförräderi
inför konventet och gick i landsflykt; han
återvände 1802.
Brétigny [bretinji’], by i fr. dep.
Eure-et-Loir, 9 km ö. om Chartres. Där slöts 8 maj
1360 fred mellan England och Frankrike,
varvid Frankrike måste avträda Calais, Gascogne,
Guienne, Poitou, Saintonge, Limousin m. m.
till England och lovade betala en dryg lösen
för konung Johans frigivande, varemot
Edvard III av England avsade sig sina anspråk
på Frankrikes tron och på Normandie.
Breton [brøtå’], Émile, fransk målare (1831
—1902), berömd för sina gedigna landskap.
Breton [bretä’], Jules, fransk målare (1827
—1906), bror till É. B. Framställde bilder ur
bondelivet i norra Frankrike, hymner till
naturen och hembygden, arbete på fälten,
vilo-stunden, processionen genom åkrarna, då
prästen enligt en gammal sed välsignar säden,
dans kring midsommarelden, den unga flickan,
som sjungande i tävlan med lärkorna går över
fältet i morgonstunden, och den kraftfulla
bondkvinnan med sädeskärven på sin skuldra.
Han framställde bondelivets poesi med lyrisk
känsla och musikalisk färgharmoni, idealiserat
men utan sötaktighet. B. var jämväl skald och
utgav även levnadsminnen »Vie d’un artiste»
(1890) och »Un peintre paysan» (1896) samt
en bok om måleri (1904). Monografi av M.
Vachon (1898). G-g N.
Bretön de los Herreros [brätå’n dä lås
ärä’rås], Manuel, spansk författare (1796
—1873). Invaldes 1837 i spanska akademien,
var sedan till sin död dess ständige
sekreterare, var därjämte 1843—47 huvudredaktör
för den officiella tidningen La Gaceta och blev
1847 överbibliotekarie vid nationalbiblioteket
i Madrid. B. författade sammanlagt 175
dramatiska arbeten, varav 103 äro original och
72 översättningar från franskan; han var mer
än 30 år allhärskande på den spanska scenen.
Hans styrka var sede- och
karaktärskome
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
