Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bretón de los Herreros, Manuel - Bretoner - Bretonska klubben - Bretonska romaner el. Artursagor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1203
Bretoner—Bretonska romaner
1204
dien, där han godlynt och kvickt tecknat sin
samtid, företrädesvis medelklassen. Ad. H-n.*
Bretöner, bretagnare. Adj.: Bretonsk.
Bretonska klubben, jakobinklubbens
ursprungliga benämning, se J ak o b i n e r.
Bretonska romaner el. A r t u r s a g o r, en
grupp fornfranska episka dikter. De voro
riddardikter med keltiskt ämne och uppstodo
på 1100-talet. Det är det då framträdande
riddarväsendets ideal, som återspeglas i denna
diktning, som därav fått namnet épopée
cour-toise (den höviska epiken). Namnet på
denna diktart har uppkommit därav, att
i alla dessa dikter vissa bretonska
hjältar och sagor spela en större eller mindre roll.
Konung Artur och riddarna av runda bordet
förekommo i dem alla (se om dem Ar
tursagan). Berättelsen om denne konung
fortlevde kraftigast hos de till Bretagne
under 400- och 500-talet flyktade kelterna,
vilka alltjämt uppehöllo förbindelsen med
sina stamfränder i n. Emellertid
uppflammade efter den normandiska erövringen av
England 1066 även där det länge
undertryckta keltiska nationalmedvetandet, och
man började ånyo sysselsätta sig med de
gamla hjältarna. En utförlig berättelse om
Artur upptogs i Galfreds av Monmouth (d.
1154) krönika »Historia regum Britanniae»,
som under närmaste tiden flera gånger
översattes till franska (berömdast av dessa
översättningar är »Roman de Brut» av Robert
Wace omkr. 1155). Artursagorna kommo i
Frankrike på modet, och skalderna uppsökte
keltiska ämnen för sina dikter. De upptogo
dem emellertid ej från krönikorna utan från
sagor från Bretagne, som genom
kringströvande berättare blivit kända på franskt
område. I dessa hade Artur förvandlats från
en walesisk nationalhjälte, som befriar sitt
land och erövrar halva Europa, till en
sago-konung i ett ridderligt och lysande hov, och
berättelserna hade på mångfaldigt sätt
sammanvävts med inhemska bretonska
sago-element, även med franska (om Karl den
store). Här och där kan man i dessa dikter
spåra uråldriga föreställningar från keltisk
mytologi, t. ex. om dödsriket. Även det
fantastiska, det underbara, féartade och
övernaturliga, som utgör ett väsentligt element
i sagorna, torde ha keltiskt ursprung. De
franska skaldernas förhållande till de
bretonska traditionerna var emellertid mycket
fritt. De upptogo bl. a. även orientaliska och
antika motiv i sina romaner, vilka diktades
under inflytande av det stegrade antikstudiet
och den provensalska kärlekslyriken.
Den äldsta av dessa bretonska romaner
är troligen »Tristan», säkerligen urspr. en
serie av fristående sagor, vilka slutligen löst
förbundits kring själva huvudmotivet. I denna
dikt framställes för första gången i den
moderna litteraturen den romantiskt
passionerade form av kärlek, vilken av somliga
forskare anses såsom särskilt kännetecknande för
keltiskt, av andra däremot för franskt kynne:
kärleken uppfattas i denna dikt som ett öde,
symboliserat genom kärleksdrycken, vilken
oupplösligt och utan hänsyn till samhällets
vanliga lagar förbinder de båda älskande med
varandra. Jfr Tristan och Isold e.
Den egentlige grundläggaren av de
bretonska romanerna ärChrestien de Troyes
(se d. o.). Han gör dem till bärare av
medeltidens idealiserade riddarliv och skapar
den allmänna typ, som de sedan länge
behålla. Den allmänna formen för själva
berättelsen är, att en okänd riddare kommer
till konung Arturs hov, utför en bedrift, som
av alla anses outförbar, och slutligen gifter
sig med en dam, som han befriat och som i
hemgift medför ett konungarike.
Ej minst viktig för utvecklingen blev
Chre-stiens dikt »Perceval», som han likväl aldrig
avslutade. Huvudpersonen, en i djupet av en
skog fjärran från riddarlivet uppvuxen
yngling, som sedan drar ut på äventyr, mottager
i en hemlighetsfull borg en med ädelstenar
smyckad gyllene skål, en g r a a 1, om vars
betydelse han dock ej får klarhet (senast har
A. Zimmermann sökt en förklaring genom att
hänvisa på det senlatinska cratale,
dryckeskärl). Samtiden var högst intresserad för den
hemlighetsfulla graalen, och »Perceval» fick
många fortsättningar och avslutningar. Viktig
är den, som härrör från skalden Robert de
Bor ron (från början av 1200-talet). Därigenom
att »graalen» slutligen kom att bli uppfattad
som relik, »Saint-Graal» (skålen, som Jesus
använt vid nattvarden och vari sedan av
Josef av Arimatia uppsamlats den korsfäste
Frälsarens blod), upphörde romanerna att vara
ett uttryck för ridderskap och galanteri och
fingo i stället en mystisk-religiös
anstrykning. Samtidigt inkom mycket av den
allegori och symbolism, som utmärkte den senare
medeltidslitteraturen. Romanerna
förflackades emellertid alltmer, uttänjdes i det
oändliga och omskrevos under 1300- och 1400-talet
på prosa. I denna form övertogos de av
renässansens diktning och ingingo som ett av
elementen i denna tids äventyrsromaner
(Ama-dis m. fl.).
De bretonska romanernas uppträdande
inledde ett nytt skede, själva blomstringstiden
i den fornfranska vitterhetens historia, och
den höviska anda, som först i dem fick sitt
uttryck, spreds hastigt till nästan alla arter
av litteraturen. Genom översättning nådde
deras inflytande efter hand till alla övriga
europeiska kulturländer. Så översattes flera
av dessa sagor till norska (t. ex. »Ivan
Lejonriddaren») och därifrån även till svenska (se
Eufemiavisorna) och danska. Särskilt
återgår i de skandinaviska folkvisorna
mycket till denna riktning. I Tyskland var det
just den höviska franska epiken, som väckte
till liv den litterära blomstringen. Största
betydelsen fingo de bretonska romanerna
emellertid för den italienska litteraturen. Två
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
