Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brialmont, Henri Alexis - Brian el. Brian Borumha - Briançon - Briand, Aristide
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1215
Brian—Briand
1216
övade B. en flitig författarverksamhet,
omfattande nationalekonomi och historia,
arméorganisation, taktik och strategi samt, i
främsta rummet, befästningskonst. 1859
framlade B. sin stora plan till Antwerpens
befästande, vilken på tillstyrkan av Sevastopols
försvarare Todleben antogs; utförandet
anförtroddes åt B.
Vida känd genom sina såväl teoretiska som
praktiska arbeten, tillkallades B. som
sakkunnig av ett flertal stater, såsom Rumänien,
Turkiet, Bulgarien och Danmark. Bukarests
befästningar utfördes enligt hans planer, och
S A. Hedin föreslog under debatterna om
Bodens fästning B:s inkallande till Sverige.
Trots starkt motstånd lyckades B. av sina
planer till Maaslinjens befästande genomdriva
utförandet av fästningarna Liége och Namur,
som blevo färdiga 1892. Då emellertid
Maaslinjens befästningar blevo flerdubbelt dyrare
än man beräknat, nödgades B. till följd av
den starka oppositionen 1893 taga avsked men
invaldes då i stället i deputeradekammaren
och deltog livligt i det politiska livet. Bland
hans i samband med Maaslinjens befästande
utgivna skrifter märkas »La fortification du
temps présent» (1885), »Influence du tir
plon-geant et des obus torpilles sur la
fortification» (1888), »Les regions fortifiées» (1890)
och »La défense des états et la fortification a
la fin du XlX:e siècle» (1895). Han utgav 1900
sitt sista större arbete: »Projet de
1’agrandis-sement d’Anvers de nouveaux travaux» (dessa
hans senaste förslag vunno dock ej gillande).
Omkring B. och hans verk har stått mycken
strid. Han bröt genom sina första förslag
med den gamla franska befästningsskolan och
övergick till det tyska polygonalsystemet.
Han var en banbrytare för betongens och
pansarets användande inom befästningskonsten.
Vad som alltid måste erkännas har varit hans
omfattande lärdom och beläsenhet, hans ofta
genialiska idéer och konstruktioner, hans
outtömliga uppfinningsförmåga. B:s namn
kommer alltid att stå bland de främsta i
befäst-ningskonstens historia. L. W :son M. (L. af P.)
Brian [bräl’øn] el. B. B o r u m h a, irländsk
konung (926—1014). Kämpade omkr. 968
framgångsrikt mot nordiska vikingar, besegrade
en mängd keltiska småkonungar och blev 1001
irländsk överkonung. Han stupade mot en
vikingahär i det ryktbara »Brianslaget» vid
Clontarf (se d. o.).
Briangon [briäså’], stad och fästning i fr.
dep. Hautes-Alpes, omkr. 1,320 m ö. h., vid
övre Durance; 5,013 inv. (1921).
Textilindustri. — Den starka fästningen, påbörjad 1722
men färdig först under Ludvig Filips
regering, är av stor betydelse som spärrfästning
mot Italien, i det att den tillsluter övre
Du-rancedalen åt Italien till och spärrar vägen
från Susa och Turin. B. var romarnas
Bri-gantium.
Briand [briä’J, A r i s t i d e, fransk
statsman (f. 1862 28/3). Född i Nantes, studerade
B. först juridik men blev snart politisk
journalist. Han var till en början
vänstersocialist, medarbetade i den halvt anarkistiska
tidningen Le Peuple, utgav en kort tid La
Lanterne och deltog
1904 med Jaurès i
uppsättandet av
socialisttidningen Humanité.
B. valdes 1902 till
deputerad och
koncentrerade då sin politiska
verksamhet på
förhållandet mellan stat och
kyrka. Det av honom
1903 utarbetade
ut-skottsbetänkandet i
ämnet blev
grundläggande för 1905 års lag
om kyrkans skiljande från staten. Vid de nya
lagbestämmelsernas genomförande medverkade
B. som kultus- och undervisningsminister i
ministären Sarrien (mars—okt. 1906) och därefter
på samma post i Clemenceaus första ministär
till jan. 1908, då han blev justitieminister. B:s
inträde i en rent borgerlig ministär
föranledde franska unifierade socialistpartiet att
på en kongress formligen utesluta honom ur
partiet. Trots enstaka våldsamma uppträden
lyckades B. genomföra skilsmässolagen vida
lugnare, än någon väntat. Efter Clemenceaus
avgång juli 1909 bildade B., som nu tillhörde
de s. k. »oberoende socialisterna», sin första
ministär. Vid den stora järnvägsstrejken i
okt. 1910 tvekade- den forne antimilitaristen
och storstrejksagitatorn ej att bryta de
strejkandes motstånd genom att inkalla alla
värnpliktiga järnvägsmän till militärtjänst och
därpå kommendera dem till att, vid den risk
militärlagarna inneburo vid desertering, göra
tjänst vid järnvägarna. Våldsamt angripen
härför i kammaren av Jaurès och Viviani (29
okt.), förklarade B., att nationens rätt att
leva gick före allt annat. Efter ett med
knapp nöd vunnet förtroendevotum avgick
ministären, och B. bildade (4 nov.)
omedelbart en ny, som emellertid störtades redan
27 febr. 1911. B. var sedermera
justitieminister i Poincarés första ministär jan. 1912—
jan. 1913 och för tredje gången
konseljpresident jan.—mars 1913. Han inträdde 26 aug.
1914 som justitieminister och vice
konseljpresident i Vivianis »nationella
försvarsmi-nistär», var efter dennas fall ånyo
premiärminister okt. 1915—dec. 1916, då samtidigt
även utrikesminister. Vid en konferens i
Calais 4 dec. 1915 med brittiska
regerings-representanter inleddes mera metodisk
samverkan mellan den brittiska och den franska
krigsledningen i världskriget, och kamrarnas
önskan om ordnat samarbete mellan
ministären och de stora kammarutskotten
tillgodosågs även. Ministären rekonstruerades dec.
1916; den avgick 17 mars 1917, närmast till
följd av en konflikt mellan krigsministern
Lyautey och kammaren om den militära
sekre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
