Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brons - Bronsart von Schellendorf, Paul - Bronsera - Bronsersalt - Bronsfärg - Bronsåldern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15
Brons—Bronsåldern
16
Brons, legering, som huvudsakligen
innehåller koppar och tenn. En del bronser hålla
dessutom mindre mängder andra metaller,
särskilt zink och bly men även antimon,
arsenik etc. De olika beståndsdelarnas relativa
mängder växla för olika ändamål inom vida
gränser. B. är hårdare än koppar och
användes därför i forntiden till svärd, yxor,
andra arbetsverktyg o. dyl., innan järnet
ännu var känt. B. är dessutom mera
lättsmält och fyller vid gjutning formarna väl,
varför den tidigt började brukas till bl. a.
konstföremål. Legeringens hårdhet och
hållfasthet ökas med tennhalten till ett visst
maximum, varefter hållfastheten åter avtager
på grund av inträdande sprödhet. Tennhalten
bör därför i regel icke överskrida 35 % men
är vanl. betydligt lägre. Då med hög
tenn-halt även följer mindre smidbarhet, äro de b.,
som hålla under 6 %, lämpligast för
prägling, kallpressning och dylik bearbetning. B.
har haft så stor betydelse för
människosläktets utveckling, att den gett namn åt en hel
kulturperiod, bronsåldern (se d. o.). — Av de
viktigaste för olika ändamål numera
tillverkade b. håller klockbrons omkr. 80 %
koppar och 20 % tenn, spegelbrons omkr.
70 % koppar och 30 % tenn, b. för gjutning
av statyer och andra konstföremål 80—90 %
koppar och 3—8 % tenn. I sistnämnda art
ingår även intill 10 % zink. Den förr för
gjutning av kanoner använda b. höll vanl.
omkr. 90 % koppar och 10 % tenn. Inom
maskintekniken förekomma bronser, som utom
koppar och tenn hålla zink, stundom även
bly. I instrumentfabrikation och
maskinteknik nyttjas särskilda bronsarter, kallade
aluminiumbrons, fosforbrons och
manganbrons. E. S. B.
Bronsart von Schellendorf [bråsä’r fån-],
Paul, preussisk general (1832—91). Var
under kriget 1870—71 avdelningschef i stora
högkvarteret och gjorde sig därvid bemärkt,
bl. a. efter slaget vid Sedan vid
underhandlingarna om franska arméns kapitulation. Efter
kriget blev B. efter hand befordrad, till
generalmajor 1875, till generallöjtnant 1881 och
general av infanteriet 1888. Han var
krigsminister 1883—89. B. har skrivit det mycket
uppskattade arbetet »Der Dienst des Generalstabes»
(1875—76; 4:e uppl. utg. av hans son 1905).
— En broder till Paul B., Walter B. von
S. (1833—1914), var preussisk general och 1893
—96 krigsminister. Han blev 1889 general
av infanteriet. C. O. N.*
Bronséra, giva ett föremåls yta bronsartat
utseende. Metaller bronseras genom galvanisk
utfällning, anlöpning eller behandling med
kemikalier (jfr B r u n e r i n g). Trä, gips o. dyl.
bronseras med bronsfärg, som fästes med
limlösning eller fernissa. G. H-r.
Bronsèrsalt, antimonklorid, blandad med
olivolja. Användes för bronsering och
bru-nering av metall. G. H-r.
Bronsfärg utgöres vanligen av pulvriserade
metaller och metallegeringar. Avfall från
bladmetalltillverkning finrives till guld-,
silver- och aluminium-»brons». För tapettryck,
dekorering av galanterivaror o. dyl. användas
kopparzinklegeringar med gula till röda
nyanser och tennzinklegering för vitt.
Ytterligare nyanser åstadkommas genom anlöpning
eller medelst inblandning av anilinfärger. —
En del kemiska föreningar, som kristallisera
i metallglänsande fjäll, förekomma i handeln
såsom bronsfärger, t. ex. vattenfri kromklorid
(violett), blyjodid (gul). G. H-r.
Bronsåldern är den mellersta, mellan
sten-och järnåldrarna belägna perioden av den s. k.
förhistoriska tiden. Namnet betecknar, att
bronsen under sagda tid utgjorde den
förnämsta råvaran för
tillverkning av vapen, redskap,
vissa husgeråd och smycken.
Uppfinningen av legeringen
brons, som, när
framställningen nått fulländning,
innehöll 10 % tenn mot 90 %
koppar, föregicks av en
period, då oblandad koppar
brukades som råmaterial.
Möjligen är det från Indien,
som kännedomen om
kopparn kommit till länderna
vid Eufrat och Tigris, där
den synes varit känd omkr.
4000 år f. Kr.; tidigt kom
kunskapen därom till
Egypten, och från nämnda länder
spred den sig till andra
områden; från Grekland
sålunda till det övriga
Sydeuropa och vidare till
Mellaneuropa, där Ungern
särskilt visar en rik
kopparålder. Även i norden har
man, om ock i ringa utsträckning, funnit
föremål av oblandad koppar. I tredje årtusendet
uppträdde den tennfattiga bronsen i
österlandet och vid slutet av sagda årtusende den
tennrika; i Sydeuropa kan den egentliga b :s början
sättas till början av andra årtusendet, i
norden brukar b:s inträde beräknas till omkr.
1800 år f. Kr. Liksom varje ny upptäckt
kräver sin tid för att allmänt tillägnas, fanns
kännedomen om metall (koppar, brons) säkert
på de olika områdena, samtidigt som bruket
av sten och flinta som råvara ännu fortsatte;
vissa forskare anse, att detta, särskilt i
norden, varit fallet i ännu större utsträckning
än allmänt antages. Likaså började järnets
första framträdande, långt innan den
egentliga b. upphörde; under hela järnåldern
fortsatte tillverkningen av smycken och en del
husgeråd av brons.
För närmare kännedom om den höga
kultur, som under b. härskade i vissa delar av
orienten, Egypten, på Kreta och i det övriga
Grekland, hänvisas till litteraturförteckningen
och specialartiklar (A s s y r i e n, B a b y 1 o-
Bild 1.
Kopparyxa. (V2) Skåne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
