Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brouwer, Adriaen - Browallius, Carl Axel - Browallius, Johan - Brown, Ernst William - Brown, Ford Madox
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
39
Browallius—Brown, F. M.
40
rad. — man har kvar rättegångshandlingar,
i vilka B. själv uppträder som vittne
angående äktheten av målningar, som gått under
hans namn. Han utövade ett starkt
inflytande på den jämnåriga och närmast yngre
generationen av genremålare både i Holland
och i spanska Nederländerna. Senare
fördunklades hans namn av den habile men honom
i själfullhet, humor och målarbegåvning vida
underlägsne D. Teniers d. y. — Litt.: W. von
Bode, »Die Meister der holländisehen und
vlämischen Malersohulen» (1917); monografi
av F. Schmidt-Degener (1908); se också C.
Hofstede de Groot, »Verzeichnis der Werke
der hervorragendsten holländisehen Maler des
17. Jahrhunderts» III (1910). H. W-n.
BrowaTlius, Carl Axel, skådespelare (f.
1868 7/e). Från 1885 anställd vid olika teatrar
och sällskap i Stockholm, landsorten och
Helsingfors, är B. sedan 1906 fästad vid
Dramatiska teatern. Bland B:s roller märkas:
Aslak-sen i »En folkfiende», Krogstad i »Ett
dockhem», Mortensgaard i »Rosmersholm», Kent
i »Kung Lear», Fregattkaptenen, Lindkvist
i »Påsk», Tobias i »Sockenskomakarna» och
Jemmerling i »Advokaten Knifving». — Skarp
iakttagelse, humor och naturligt
framställningssätt utmärka B:s skapelser, antingen
det gäller mindre sympatiska slughuvuden
eller män med hjärtat på rätta stället. I
återgivandet av folkliga karaktärer når B.
högt. G. K-g.
Browa’llius, Johan, biskop,
naturvetenskapsman, politiker, statsrättslig författare
(1707 30/8—55 25l?). Född i Västerås, blev B.
1720 student i Uppsala, 1731 präst och s. å.
fil. mag. Mångsidigt
begåvad och sällsynt
energisk, försökte han
sig åt olika håll.
Redan 1731, alltså innan
Dalins Argus börjat
utkomma, utgav B.
en tidskrift, Oskyldig
Målro, som dock
tyngdes av lärdomskram
och upphörde efter 5
nummer; sedan Argus
upphört, utgav han Den
philosophiske Mercu-
rius (1734) och Den svenske Patrioten (1735), i
vilka han tillgodogjort sig föregångarens
populära maner, ehuru hans satir var mindre
godlynt. Samtidigt hade hans intressen ägnats åt
naturvetenskaperna. Såsom huspräst och
informator hos landshövdingen i Kopparbergs län,
Reuterholm, hade B. 1733 vistats i Falun och
där bl. a. åhört föreläsningar av Linné, vars
lärjunge och vän han blev. Han utgav 1737
en skrift om betydelsen av naturvetenskapens
studium vid ungdomens uppfostran och blev
s. å. professor i fysik (med botanik) vid Äbo
universitet. Som sådan verkade han nitiskt
på skilda områden, företog en mängd
botaniska exkursioner och utgav ett antal
fy
siska och kemiska avhandlingar, däribland ett
rön om arsenikens metalliska natur (»den
experimentella kemiens förstling i Finland»).
Redan 1739 hade B. erhållit ett
prebende-pastorat (Piikkis), där han snart lärde sig
predika på finska; 1746 övergick han till
teologiska fakulteten och blev s. å. domprost;
1749 blev han biskop i Åbo stift och
pro-kansler. Han genomdrev 1746 en ny finsk
bibelöversättning och deltog själv i dess
utarbetande. B. var Åbo stifts representant vid
riksdagarna 1746—47 och 1751—52 och intog
därvid en framstående ställning inom
hattpartiet. Hans egentliga glanstid var 1751—52
årens riksdag, då han spelade den ledande
rollen såsom den obegränsade
ständersuveräni-tetens främste förkämpe. Det var han, som
fällde orden, att »den idén, att ständer kunna
fela, är emot rikets fundamentallag», och i
hans skrift »Om irriga begrepp rörande
fundamentallagen», vilken C. G. Malmström
betecknar såsom »en av de märkligaste
skrifterna i tidevarvets statsrätt», finner man
första gången (i anslutning bl. a. till Locke)
de republikanska åsikterna tillämpade på 1720
års regeringsform; skriften var
grundläggande för den senare frihetstidens statsrättsliga
åskådningssätt. Den högsta makten utginge
från folket och utövades genom ständerna,
som ägde den egentliga friheten; rådets
tillvaro och myndighet grundade sig på att det
var ständernas fullmäktige; konungen ägde
ingen självständig rättighet utan erhölle sin
makt genom ständernas fria val och lagens
kraft. Det farligaste vore, om man antoge,
att riksens ständers pluralitét ej ägde nog
förstånd och insikt eller beginge fel, ty om
lagstiftande makten vore oförståndig eller
fore vilse, så följde ju, att lagarna bleve
oförståndiga och orättvisa, och därav skulle följa,
att man ägde frihet att följa dem eller ej.
B :s sista märkliga avhandling var
»Betänkande om vattuminskningen» (1755), där han
i polemik mot Dalin åter upptog den gängse
vattuminskningsteorien till prövning »efter
den heliga skrift, naturens lagar och
förfaren-heten» och bestred denna teori både ur biblisk
och naturvetenskaplig synpunkt. Led. av
Vet.-akad. 1740. Litt.: L. Stavenow, »De politiska
doktrinernas uppkomst och utveckling under
frihetstiden» (1897); C. G. Malmström,
»Sveriges politiska historia från konung Karl XII :s
död», III—IV (2:a uppl. 1897—99). K. W-g.*
Brown [braun], Ernst William,
eng-elsk-amerikansk astronom (f. 1866 25/u), sedan
1891 prof, i matematik vid Haverford college,
Pennsylvania. B:s förnämsta arbeten behandla
teorien för månens rörelse, och hans för denna
utarbetade tabeller anses vara de f. n.
tillförlitligaste. B—d.*
Brown [bråun], Ford Madox, engelsk
målare (1821—93). Blev av stor betydelse för
måleriet genom sitt uppträdande mot den
härskande akademiska riktningen i England
och sin fordran på starkt betonad karaktär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
