Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brunflo (tingslag) - Brunfläcksjuka - Brunhilda - Brunhilde (Brynhild) - Brunholts - Brunius, August Georg - Brunius, Carl Georg - Brunius, Emma Maria Pauline, f. Lindstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
69
Brunflo—Brunius, E. M. P.
70
Brunflo, förr eget tingslag, ingår sedan
1906 i Revsunds, Brunflo och Näs
tingslag (se d. o.).
Brunfläeksjuka, sjukdom på veteax, vilken
visar sig som bruna fläckar på agnarna. Som
orsak har betraktats svampen Macrophoma
Ilennebergii, men även andra svampar kunna
framkalla samma symtom. Th. Lfs.
BrunhiTda, dotter till västgotakonungen
Atanagild och omkr. 567 förmäld med konung
Sigibert av Austrasien. B. tog synnerligen
livlig del i de vilda släktfejderna inom det
merovingiska huset samt blev 613
tillfångatagen av konung Klotar II av Neustrien och
pä ett grymt sätt avlivad. Se vidare M
e-r o v i n g e r.
Brunhi’lde (B r y n h i 1 d), en av de tyska
och nordiska hjältesagornas mest bekanta
gestalter. Se Nibelungenlied och S
i-gurdssagan.
Brunholts, se Caesalpinia.
Brunius, August Georg, författare (f.
1879 5/5). Efter avlagd studentexamen
ägnade sig B. åt journalistik, var 1902—18
anställd i Svenska Dagbladet som litteratur-,
konst- och
teateranmälare och återvände dit
1924, efter att 1918
—24 ha medarbetat i
Göteborgs
Handels-och Sjöfartstidning. Av
B:s rika och
mångsidiga alstring må
nämnas »Hus och hem»
(1911), om villastäder
och villabyggen i
Sverige, »Färg och form»
(1913), studier av de
konstriktningar, som
uppkommit under det nya århundradets
första årtionde, »Det moderna
originalträsnittet» (1917), om denna konstarts senaste
utveckling, de litterärkritiska arbetena
»Engelska profiler» (1914), »Shakespeare och
scenen» (1916), »Ansikten och masker» (1917)
och »Shakespeare» (1924) samt det estetiska
»Kätterier» (1923). För scenen har han
skrivit »Furstens återkomst» (1920; uppf. 1919
i Sthlm), »Två små komedier: Enfin seuls.
Nyckeln och ringen» (1920; den senare uppf.
1919 i Sthlm), »Den gröna flickan» (1920;
uppf. s. å. i Sthlm) och »Dalin och
drottningen» (uppf. 1925 i Sthlm), lätta komedier,
av vilka flera haft betydande framgång.
Dessutom har B. varit synnerligen verksam som
kritiker och estetisk författare i tidningar
och tidskrifter, med förkärlek för den
engelska kulturen, vars företrädare han gjort
kända och uppskattade i Sverige, liksom han
själv tagit starka intryck därifrån. Hans
författarskap är övervägande intellektuellt
betonat; komedierna äga lätt, fyndig dialog och
en pikant satirisk udd. G-g N.; R-n B.
Brunius, Carl Georg, klassisk filolog,
arkitekt och konsthistoriker (1792—1869). B.
blev docent i grekiska i Lund 1815 och
efterträdde 1824 Tegnér i professuren i grekiska.
Han framträdde tidigt som latinsk skald,
utgav 1822 »De diis arctois libri sex», ett slags
nordisk teogoni, som
lär vara det längsta
latinska poem någon
svensk diktat, och 1857
en samling »Poemata,
partim jam ante,
partim nunc primum
edi-ta» men ägnade sig
fr. o. m. 1830-talet
huvudsakligen åt
byggnadskonstens studium
och utövning. 1833—
59 ledde han
restaure-ringsarbetet på Lunds
domkyrka (se d. o.); samtidigt utförde han
talrika andra arbeten: om- och påbyggnad av nu v
gamla biblioteket i Lund (1837—39), nybyggnad
av nuv. biskopshuset i Lund (1842—45) och
Kristinehamns kyrka (1854—57), restaureringen
av Växjö domkyrka (se d. o., 1849—52) samt
av flera stads- och landskyrkor i Skåne jämte
om- och nybyggnader på skånska herresäten
(Sövdeborg m. fl.). Som arkitekt var B. den
förste och länge den ende i Sverige, som
anslöt sig till den medeltida byggnadskonsten
och ställde sig i opposition till renässansen
och de därpå följande stilarna, t. o. m.
nyantiken. Som restaurator visade han
skonsamhet och förståelse för de gamla
byggnadernas individuella karaktär; hans om- och
nybyggnader röja emellertid, att han av brist
på konstnärlig fantasi icke själv förmådde
behandla det av honom beundrade formspråket.
Hans för Sveriges senare arkitektur så
viktiga propaganda för medeltidskonsten
utfördes på ett lyckligare sätt i hans av
förvånande iakttagelseförmåga och noggrannhet
kännetecknade konsthistoriska
skriftställar-skap, genom vilket han grundläde den svenska
arkitekturhistorien. Bland hans skrifter
märkas följande: »Nordiska fornlemningar» (utg.
tills, m. J. G. Liljegren 1823, med 100
planscher), monografier över Lunds domkyrka
(1836, omarb. uppl. 1854), Glimmingebus (1844)
och Hälsingborgs Kärna (1845), »Antiqvarisk
och arkitektonisk resa... år 1838» (1839),
»Skånes konsthistoria för medeltiden» (1850),
»Konstanteckningar under en resa år 1849»
(1851), »Om renaissans- eller barockstilen i
Skåne» (1856), »Konstanteckningar under en
resa till Bornholm år 1857» (1860) samt
»Gotlands konsthistoria» (3 dir, 1864—66). H. W-n.
Brunius, Emma Maria Pauline, f.
Lindstedt, skådespelerska (f. 1882 10/a).
Genomgick Kungl. teaterns balettskola och
blev därefter elev av Lotten Dorsch.
Engagerad vid östermalmsteatern 1902, där hon
som Birgit i »Ljungby horn» först tilldrog
sig uppmärksamhet, och vid Dramat, teatern
1904—06, inträdde hon hösten 1906 vid
Svenska teatern, som hon alltsedan tillhört, med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
