Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brunelleschi, Filippo di Ser - Brunering - Brunetière, Ferdinand - Brunett - Brunetto Latini - Brunfels, Otto - Brunflo (socken)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
67
Brunering—Brunflo
68
programmatisk karaktär och tid efter annan
förnyades i andra former men som avbröts
först av barocken. Högt berömda äro finheten
och fantasien i detaljformer och ornamentik
hos hans byggnader. Märklig är ock hans
tekniska djärvhet och skicklighet, grundad på
ingående studier och självständiga lösningar av
statiska problem. B. studerade matematik och
geometri, drev också vittra studier och
arbetade med perspektivteoriens problem samt
verkade som fortifikations- och
vattenbyggnadsingenjör. — Monografier av C. von
Fa-briczy (1892) och H. Folnesics (1915); se
vidare H. Willich, »Die Baukunst der
Renais-sance in Italien», I (1914). H. W-n.
Brunering (av fr. brunir, göra brun),
ytbehandling med kemikalier på föremål av järn
eller koppar för att giva dem ett konstgjort
brunt oxidöverdrag till skydd mot rost, ärg
o. dyl. eller enbart i prydnadssyfte. På järn
användes härför, t. ex. vid brunering av
ge-värspipor, en blandning av antimonklorid och
olivolja (bronsersalt). G. H-r.
Brunetière [bryntia’r], Ferdinand, fransk
kritiker och litteraturhistoriker (1849—1906).
Inträdde 1875 i redaktionen av Revue des
Deux Mondes och blev 1893 dess
huvudredaktör. S. å. invaldes han
i Franska akad. Sedan
1886 var han dessutom
föreläsare vid École
normale supérieure. —
B: s flesta arbeten äro
i bokform
sammanförda uppsatser och
föreläsningar. Viktigast
äro »Études critiques
sur 1’histoire de la
littérature frangaise»
(8 bd, 1880—1907),
»Le roman naturaliste»
(1883), »L’évolution des genres dans 1’histoire
de la littérature» (blott ett band,
behandlande kritiken, fullbordat enl. den urspr.
planen; 1890), hans grundläggande
programskrift, vidare »Les époques du théätre
fran-Qais» (1892), »L’évolution de la poésie lyrique
en France au dix-neuvième siècle» (2 bd,
1894), »Manuel de 1’histoire de la littérature
frangaise» (1897) och »Histoire de la
littérature frangaise classique, 1515—1830» (1904
ff.). B. är som systematiker den franska
kritikens största namn efter Boileau, vars
estetiska ideal han gjorde till sina och sökte
tillämpa på den moderna litteraturen.
1600-talets klassiker, i vilka han såg föregångarna
till 1800-talets naturalister, representerade
för honom den franska litteraturens
höjdpunkt. Han var som kritiker i hög grad
doktrinär: traditionalist, anti-individualist,
sträng moralist, slutligen troende katolik,
efter att under uppseendeväckande former ha
förkunnat »vetenskapens bankrutt».
Omvändelseprocessen, rent intellektuell, tog fem år
(1894—99). Som litteraturhistoriker kom-
pletterade han Taines analytiska metod på
en viktig punkt: ej blott rasen, miljön och
det historiska ögonblicket bestämma ett
litterärt verks karaktär utan också — enligt
B. i främsta rummet — den litterära
traditionen. Sålunda drevs han att uppställa sin
berömda teori om diktarternas utveckling efter
den darwinistiska evolutionslärans mönster,
varvid han visserligen kom att alltför starkt
betona den litterära kontinuiteten på
individualitetens bekostnad. Trots denna
uppenbara ensidighet har hans betraktelsesätt,
vederbörligen korrigerat, visat sig mycket
fruktbart för den litteraturhistoriska
forskningen, varom i Sverige framför allt Henrik
Schücks verksamhet vittnar. — Jfr
monografier av É. Faguet (1911), V. Giraud (i »Les
maltres de 1’heure», 1911) och E. Curtius
(1914) samt I. Babbitt i »The masters of
modern french criticism» (1912). Kj. S-g.
Brune’tt (fr. brunette, av brun, brun),
kvinna med mörk hy, bruna ögon och brunt hår.
Jfr Blond.
Brune’tto Latini, florentinsk lärd (omkr.
1210—94). Tillhörde liksom Dante, vars
lärare han skall ha varit, guelfernas parti och
drevs på 1260-talet i landsflykt till
Frankrike, där han då på nordfranska skrev en
en-cyklopedi, »Li livrés dou tresor» (utg. av
Wiese i Zeitschrift für romanische Philologie
1883). Hemkommen 1269, anlitades han på
viktiga ämbetsposter, bl. a. som kansler och
medlem av priorskollegiet. På italienska skrev
han den allegoriska lärodikten »Il tesoretto»
och några översättninj
siker. Litt.: Th. Sune
skrifter» (1869).
Brünfels, Otto, tysk
botanist (1488—1534).
Var först munk,
därefter lutersk
skollärare i Mainz och
läkare. Utgav »Herbarum
vivae eicones» (1530
ff.), ett stort verk om
växterna, deras namn
och egenskaper,
vilket blev förebilden för
otaliga senare
»örteböcker», varför Linné
kallade B. »botanikens
fader». E-k N-d.
Brunflo, socken i
mellersta Jämtland, s.
ö. från Östersund,
utmed ö. stranden av
Brunfloviken av Storsjön; Revsunds, Brunflo
och Näs tingslag, Jämtlands län; 282,57 kvkm,
2,620 inv. (1925). Närmast Storsjön tillhör
B. Jämtlands jämna och bördiga silurområde.
I s. och s. ö. är marken ganska kuperad. Nära
B. järnvägsstation ligger Gusta stenhuggeri.
1,782 har åker, 22,920 har skogs- och hagmark.
Bildar med Marieby och Lockne ett pastorat
i Härnösands stift, Östersunds kontrakt.
• från latinska
klas-; »B. L:s levned og
Otto Brunfels.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
