Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brunkow (Brunke), Johan von - Brunkrut, Chokoladkrut - Brunkulla - Brunn - Brunn (socken) - Brunn, Heinrich von - Brunnby
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Brunkrut—Brunnby
75
Magnus Ladulås inkom till Sverige från
Tyskland och blev medlem av dennes råd. B. steg
högt i ynnest och inflytande hos konung
Birger Magnusson. 1314 var han riddare och
medlem av rådet och 1316 drots. Det må
lämnas därhän huruvida B. verkligen, såsom
de ingalunda oväldiga krönikorna uppge, var
upphovsman till det ryktbara »Nyköpings
gästabud». Säkert är, att B. i allmänhet
starkt inverkade på den lättledde konungen,
liksom han ock var en av dennes trognaste och
verksammaste vänner i nöden. Under försöket
att från Gotland undsätta Stegeborg togs B.
till fånga. Av sina fiender dömdes han till
döden och avrättades 1319 på den vid
Stockholm belägna höjd, som troligen efter honom
sedan fick namnet Brunkeberg. J. Th. W.*
Brunkrut, Chokoladkrut, kallades
efter sin färg en avart av svartkrutet, vars kol
är framställt av vid låg temperatur förkolad
halm. B. nyttjades huvudsakligen som krut
för grova kanoner men är numera ersatt av
det röksvaga krutet (se K r u t). G. H-r.
Brunkulla, Nigrite’lla ni’gra, en orkidé med
smala blad och tätt, rundat ax av små
svartröda blommor. Förekommer i Sverige på
ängsmark i Jämtland och närliggande landskap.
Jfr pl. vid art. Alpväxter. G. M-e.
Brunn. 1. Ett för uppsamling av
grundvatten nedsänkt rör eller schakt.
Rörbrunnar el. »borrbrunnar» äro lämpligast för
större djup eller där grunden består av grovt
grus, schaktbrunnar för finare sand
eller uppsamling av större vattenmängder. B.
kan ha täta eller perforerade väggar; i förra
fallet inströmmar vattnet endast från
bottnen, i det senare även från sidorna. Större
b. sammanfogas av murverk eller järnringar,
som sänkas genom belastning och muddring.
Inom bebyggda områden är grunden ofta
förorenad, varför rent vatten kan erhållas
endast från större djup genom rörbrunnar. De
sistnämnda ävensom sänkbrunnar av järn
erbjuda f. ö. alltid större säkerhet mot
förorening än grävda och murade brunnar. En b.,
vars vatten användes på platsen till tvätt o.
dyl., bör alltid omgivas med en upphöjning,
från vilket vattnet avrinner, och helst bör
pumpen placeras på något avstånd från b.,
som upptill igenmuras kring sugröret.
Mången tyfus- eller koleraepidemi har blivit spridd
från en b., som förorenats genom smutsigt
tvättvattens nedträngande från jordytan. B:s
vattenmängd beror av dess storlek, av
vattenytans sänkning samt det vattenförande
lagrets beskaffenhet. Mest givande äro b. i
grovt grus eller förklyftat kalkberg. A. E.
Nordenskiölds bekanta försök ha emellertid
visat, att även i urberg (granit och gnejs)
förekomma sprickor, genom vilka
grundvatten cirkulerar. Åtskilliga på hans initiativ
utförda »bergbrunnar», bestående av med
diamant borrade hål (se Bergborrning), ha
lämnat överraskande goda resultat, men i
allmänhet är deras kapacitet obetydlig. En
76
bergbiunn bör enligt Nordenskiölds åsikt
nedgå till den »geotermiska gränsen», omkr.
30 m under jordytan. Se vidare Artesisk
brunn och Vattenledning. J. G. R.*
2. Se Brunnsorter.
3. Redan under antiken förekommo
arkitektoniska brunnsanläggningar, rikast
utbildade i de större städer, vilkas vattenbehov
tillgodosågs med vattenledningar. Sådana
vattenledningar inleddes endast i undantagsfall
i husen men lämnade i regel sitt vatten till
offentliga fontäner. Under medeltidens senare
del återupptogs denna anordning, ehuru i mera
sällsynta fall och i mindre omfattning. Även
naturliga brunnar fingo stundom en
arkitektoniskt anordnad överbyggnad. Såväl
fontänen som den egentliga brunnen med eller
utan pumpanordning omhuldades av
renässansens och barockens konst liksom av senare
tidevarv, ofta i förening med dekorativ
arkitektur och figurskulptur. Under barocken
användes fontäner i stor utsträckning som ett
element i arkitektoniska plats- och
parkkompositioner; Bernini införde de »realistiska»
fontänerna, som i monumental anda och ofta
med användande av rik figural utsmyckning
varierade de naturliga källsprångens former.
Ända till det moderna
vattenledningsväsen-dets tillkomst hade fontäner och brunnar i
städerna en praktisk uppgift vid sidan av den
estetiska; de tillhöra fortfarande
monumentalskulpturens vanligaste uppgifter och
stads-planekonstens viktigaste smyckande detaljer
men utföras numera uteslutande av estetiska
skäl. Se bilder på vidstående plansch. H. W-n.
4. Brunn kallas även en på segelbåtar
befintlig fördjupning i däcket invid rorkulten,
avsedd som plats för rorsmannen.
Brunn, socken i s. Västergötland, utmed
Asundens v. strand, strax v. om Ulricehamn;
Redvägs härad, Älvsborgs län; 27,85 kvkm,
666 inv. (1925). Naturskön trakt med
dal-kjusor och lövskogsklädda kullar. 481 har
åker, 1,850 har skogs- och hagmark. Annex
till Ulricehamns pastorat i Skara stift,
Redvägs kontrakt.
Brunn, Heinrich von, tysk arkeolog
(1822—94), professor i klassisk arkeologi i
München 1865, direktör vid glyptoteket där
1888. B. hör till de första, som bearbetat den
antika konsten med modern stilkritisk analys.
Bland hans arbeten äro »Geschichte der
griechi-schen Künstler» (I—II, 1857—59, ny uppl.
1889), »Griechische Kunstgeschichte» (I—II,
1893—97, ofullb.) samt det stora
planschverket »Denkmäler griechischer und römischer
Sculptur» (utg. tills, m. F. Bruckmann 1888
ff., ny följd av P. Arndt och Bruckmann
1897 ff.). H. W-n.
Brunnby, socken i n. v. Skåne, omfattar
udden av halvön Kullen; Luggude härad,
Malmöhus län; 41,88 kvkm, 3,458 inv. (1925).
Det klippiga och skogbevuxna Kullaberg
sträcker sig utmed Skelderviken genom hela
socknen. I s. jämn och bördig slätt. Inom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
