Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Buddeus, Johann Franz - Buddha (den upplyste) - Buddha (stiftaren av buddismen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
177
Buddha
178
impulser till historisk forskning och
uppfattning han gav. B. skrev bl. a. »Institutiones
theologiæ moralis» (1711) och »Institutiones
theologiæ dogmaticæ» (1723). E. Bg. (M. Pf.)
Buddha, »den väckte», »den upplyste», d.
v. s. den, för vilken sanningens ljus uppgått,
som appellativ beteckning på envar, som på
intuitiv väg når fram till kunskap om den
absoluta sanningen om tillvaron. Särskilt
brukas denna benämning om buddismens
stiftare; se nästa artikel. J. Ch-r.
Buddha, stiftaren av buddismen (sannolikt
omkr. 560—omkr. 480 f. Kr.). Levde och
verkade i n. ö. Främre Indien. Absolut
historiska upplysningar om B. finnas överhuvud
taget icke, endast legendariska berättelser,
som i många fall visa påverkan av indisk
mytologi. Det huvudsakliga innehållet av
dessa är ungefär följande. B. tillhörde den
högadliga éäkyasläkten, hans fader hette
Suddhodana och härskade över ett litet
område vid foten av Himalaja i Nepal med
huvudstaden Kapilavastu (nära det nuv.
Gorakh-pur). Det berättas, att B. i en vit elefants
skepnad nedsteg från Tusitahimmelen i sin
moder Mäyäs sköte och att han föddes i
Lum-binilunden nära Kapilavastu. Sju dagar
efter sonens födelse dog modern. Den nyfödde
erhöll namnet Siddhärtha, och en av de
vid namngivningen närvarande astrologerna
förutsade, att barnet skulle bli antingen
en cakravartin, en världshärskare, eller en
’buddha, stiftaren.av en universell religion —
detta dock först sedan han skådat »de fyra
tecknen», en åldring, en sjukling, ett lik och
en tiggarmunk. Siddhärtha uppfostrades i
furstligt överflöd men hölls av sin far under
noggrann bevakning i olika palats, för att
han ej skulle komma i tillfälle att få se »de
fyra tecknen». Under sina utfärder i
slottsparken fick han dock genom gudarnas
till-skyndelse se dessa fyra skepnader och
fattades, när han fick höra, att sjukdom, ålderdom
och död voro mänsklighetens gemensamma
lott och att endast den världsförsakande
munken kunde vinna förlossning härifrån, av
häftig vedervilja för det världsliga livet. Åsynen
av de i palatsets sal i osköna ställningar
sovande haremstärnorna — drastiskt skildrade
av Asvaghosa (jfr Charpentier, »Ur Indiens
klassiska litteratur», sid. 86 ff.) — ökade blott
hans äckel, och han beslöt att fly från hus
och hem. Hans unga hustru hade nyss fött
honom en son, Rähula, men icke heller detta
återhöll honom; utan att väcka de sovande
kära betraktade han dem tyst och begav sig
därpå ut ur palatset. Han skall då ha varit
29 år gammal.
Siddhärtha, som nu levde en tiggarmunks liv,
begav sig först till konung Bimbisära i
Ma-gadharikets huvudstad, Räjagriha. Denne
sökte först förmå honom att avstå från sitt
beslut, men då han fann honom ståndaktig,
prisade han honom som en blivande buddha
och utbad sig hans besök, då han vunnit den
fullkomliga visheten. Siddhärtha lovade detta
och begav sig till skogen vid Uruvelä, där
han underkastade sig allehanda späkningar.
Fem munkar slöto sig till honom, men ingen
kunde överbjuda honom i asketisk stränghet.
Till slut åt han endast ett sesam- eller
riskorn om dagen. Då han efter sex år icke
nått den fullständiga upplysningen, övergav
han späkningarna och började åter äta. Då
övergåvo honom de fem munkarna.
Siddhärtha satte sig nu under ett fikonträd
vid Neranjaräs strand (nuv. Buddh-Gayä, s.
om Patna), och här nådde han efter sju
veckors meditation slutligen den fullkomliga
visheten. Under en natt blev han medveten om
sina föregående existensformer, under den
nästa gavs honom det himmelska (allseende)
ögat, under den tredje kom han till klarhet
om orsakskedjan. Han var nu vorden en
buddha, en ny länk i den långa kedjan av
dem, som predikat den enda sanna och
universella religionen för världen. Då framträdde
frestaren, Mära, och bjöd honom ingå i
nir-väna (se d. o.), men B. avvisade frestaren och
sade, att han först måste gå ut och förkunna
sin lära. B. ställde nu sina steg mot Benares,
i vars närhet de fem eremiterna befunno sig.
För dem höll B. i en park utanför Benares
sin berömda predikan om medelvägen och de
fyra sanningarna (se B u d d i s m), vilket
hade till resultat, att de antogo hans lära;
därmed var början gjord till det nya religiösa
samfundets tillkomst. Den nya munkorden
vann snart en mängd mer eller mindre
framstående anhängare, bland vilka må nämnas
två av B:s kusiner: Änanda, hans älsklings-*
lärjunge, buddismens Johannes, och
Deva-datta, dess Judas. Den senare säges
upprepade gånger ha traktat efter mästarens liv och
ha förmått en mängd
munkar till avfall.
Även konung
Bimbisära och sin egen
fader säges B. ha
övertygat om sanningen
av sin lära. Sin son
Rähula lät han redan
tidigt viga till munk.
Kvinnor vägrade B.
till en början inträde
i orden men gav
slutligen vika för sin
mosters och
fostermoders, Mahäpajäpatis,
böner. Småningom
genomfördes en
fullständig organisation inom
samfundet, som kom
att bestå av munkar
och lekmän, av vilka
de senare avgåvo vissa
löften; framför allt skulle de sörja för
munkarnas och nunnornas lekamliga behov.
År efter år vandrade B. omkring och vann
anhängare bland höga och låga. Män och
Minnessten pä Buddhas
födelseplats, rest av
konung Asoka på 200-talet
f. Kr., återupptäckt 1896.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
