Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bufflar - Buffo - Buffon, Georges Louis Leclerc de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
193
Buffo—Buffon
194
Asiatisk buffel, Bos bubalus.
nen halvmånformigt böjda och vanligen
mycket långa (ända till U/2 m). Den är
stamform för tambuffeln, vilken som husdjur
spritts till s. Kina, s. Japan, hela s. Asien,
Egypten samt s. ö. Europa (s. Ryssland,
Balkanhalvön, Ungern och s. Italien). Till Europa
anses den ha kommit omkr. år 500 e. Kr. I
Bortre Indien och på Indiska arkipelagens
öar skiljer sig tambuffeln ej från den vilda
formen, medan övriga tama raser ha kortare
horn. Alla b. tycka om att vältra sig i vatten
och gyttja, men särskilt gäller detta om
tambuffeln, som gärna för ett fullständigt
amfi-biskt liv och tillbringar många timmar
dagligen i vatten med endast näsborrar och ögon
synliga. Tambuffeln är som dragdjur
kraftigare än oxen. Den är godmodig och ytterst
förnöjsam samt behöver nästan ingen skötsel;
den tävlar emellertid med svinet i osnygghet.
Buffelmjölken är utmärkt och fettrik, köttet
av vuxna djur däremot ganska oätbart.
Huden ger utmärkt läder.
Afrikanska b. (B. caffer) är mer
väl-proportionerad och har kortare horn, vilkas
starkt förtjockade baser med åldern nästan
mötas över pannan; den är uppdelad i flera
olika raser. Av dessa blir kafferbuffeln
1,5—1,8 m hög och är mörkt svartaktig; dess
hemland är Kapprovinsen, men med undantag
av en skyddad hjord är den nu utrotad. Raser,
som stå kafferbuffeln närmast, finnas
huvudsakligen i s. och ö. Afrika, såsom slättdjur
levande i stora hjordar. En annan rastyp
bildar den något mindre (1,2—1,5 m höga)
Egyptisk buffel.
rödbuffeln (B. caffer nanus) från Kongi,
Denna är rödbrun och har rakt uppåt-utåt
riktade horn med rätvinkligt inåtböjda
spetsar. De korthornade raser, som stå denna
typ närmast, äro utbredda över Västafrikas
urskogar. Den afrikanska b. gäller för att
vara denna världsdels farligaste villebråd;
sårade b. ställa sig ofta i bakhåll för
jägaren. Rend.; T. O.
Buffo (it., fem. buffa), komisk, lustig. —
Aria buffa (buffa-aria), aria av komisk
karaktär. — Duo buffo, komisk duett. —
Opera buffa, komisk opera. — B. är även
substantiv och har då samma betydelse som
b u f f o n e (fr. bouffon), gyckelmakare, narr,
komisk sångare. — Buffo-bas (buffo),
bassångare, som sjunger komiska partier. —
Buffo-tenor, tenorsångare med speciella
anlag för att utföra komiska partier. A. L.*
Buffon [byf å’], Georges Louis L
e-clerc de, greve, fransk naturfilosof (1707
7/9—88 16/»). Född i Bourgogne, son till en
ansedd jurist, uppfostrades B. för samma kall,
kom av en tillfällighet till England, blev där
bekant med Newtons upptäckter och ägnade
sedan sitt liv åt att tillämpa dessa på olika
naturföreteelser. B. blev 1739 chef för nuv.
Jardin des plantes i Paris och 1753 led. av
Franska akad. Lysande stilist, vältalare och
salongsman, var han en typisk
representant för sitt sekels kultur med dess religiösa
skepticism och hänförda tro på vetenskapens
framsteg. Sitt vetande och sina idéer nedlade
B. i jätteverket »Histoire naturelle» (1749 ff.,
flera uppl.), varpå han arbetade till sin död.
Han sökte där konsekvent genomföra en
enhetlig uppfattning av alla naturföreteelser,
framställde en, i detaljer visserligen naiv,
teori om jordens utveckling ur glödande
tillstånd, sökte indela den därpå följande
geologiska utvecklingen i perioder, varvid han
öppet bröt med den dittills gängse bibliska
kronologien och sökte bestämma de särskilda
djur- o. växtformernas uppkomst i samband
med klimatiska och geologiska förändringar.
Livet ansåg han bero på en massa smådelar,
som, själva levande, genom att förenas och åter
skiljas framkalla alla vitala förändringar.
Han erkänner ingen högre livsenhet än
individen och förkastar Linnés system såsom
innebärande ett våld på naturens enhet; sina
egna djurbeskrivningar indelar han enligt ett
slags åskådningsmetod, med de allmännaste
formerna först. Åt husdjursraserna ägnade
B. stort intresse: bl. a. gör han ett försök
att härleda de olika hundraserna ur en
gemensam stamform, som erinrar om Haeckels
stamträd. Hans beskrivningar av däggdjur
och fåglar utmärkas av glänsande
framställning och mångsidig behandling av ämnet:
kroppsbyggnad, levnadsvanor och utbredning
skildras med en utförlighet, som är så olik
Linnés korta diagnoser som möjligt. Även
människan behandlas ingående, med försök
IV. 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
