Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Byggnadskonst, Arkitektur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
333
Byggnadskonst
334
en konstnärligt tillfredsställande lösning åt
talrika nya uppgifter av praktisk och
representativ art. Dess kraftfulla och
monumentala hållning har icke överträffats av
någon yngre b., icke heller dess rika och
märgfulla ornamentstil. Se vidare Romersk
konst. H. W-n.
Den fornkristna b. har sitt ursprung
inom två skilda kulturkretsar, nämligen dels
den hellenistisk-romerska i Medelhavets
kustländer, dels den orientaliska i Främre Asiens
inre delar, alltså Syrien, Mesopotamien, det
inre av Mindre Asien och Armenien. Det
hellenistisk-romerska områdets
karakteristiska byggnadstyp är basilikan (se d. o.)
med trätak och kolonnstöd, en typ, som av
allt att döma utvecklat sig ur antika
förutsättningar och som, ehuru valvbågar stundom
ersätta kolonnernas entablement, principiellt
tillhör bjälkkonstruktionen. Kännetecknande
för orienten är däremot valvbyggnaden,
särskilt kupolen, som här uppträder i andra,
mera komplicerade, djärva och eleganta
former än under den romerska antiken. Den
romerska kupolen var slagen över en cirkulär
underbyggnad (d. v. s. vilade överallt på
rummets omfattningsmurar), och dess radiellt
riktade tryck upptages huvudsakligen av
underbyggnadens massivitet och tyngd. Däremot
är den orientaliska kupolen uppförd på
kvadratisk grundplan, och den överföres till
kvadraten med hjälp av pendentiv eller tromper
(se dessa ord, jfr Valv). Dess sidotryck
upptages i mera utvecklade byggnader av
strävanordningar, vilka göra det möjligt att
bygga kupolen på helt lätt underlag, t. o. m.
på fyra valvbågar mellan jämförelsevis
smäckra murpelare. Strävanordningen består
ofta av nischer, täckta med halvkupoler, som
med sin öppna sida anslutas till
kupolrummet, eller av på liknande sätt anordnade
kors-armar, täckta med
tunnvalv. En
vanlig form är en
kupolbyggnad, stödd
av tre halvkupoler
och med den fjärde
sidan öppnad mot
ett långhus
(trikon-cha, »rum med tre
absider»); vanlig är
också den
korsfor-made kyrkan med
kupol över kor
smitten. Rikast har
denna kupolarkitektur
utbildats i
Armenien (se A r m
e-nisk konst). I
sina mest
konsekventa former leder
den till en strängt genomförd
centralarkitektur (se Centralbyggnad); genom
påverkan från riktningsbetonade
kyrkobyggnader uppstodo många längdriktade kupolkyrko-
Bild 8. Bysantinsk kupolkonstruktion med
försträvande tunnvalv och konchor: längdsektion av
klosterkyrka i Dau, Ättika.
typer, av vilka trikonchabyggnaden är en.
Tunnvalvet, som av gammalt brukats i
Mesopotamien, var där och i Mindre Asien den
härskande valvformen. Blandningsformer
mellan hellenistiska och orientaliska typer
uppstodo såväl i österlandet som i västerlandet.
Se vidare Fornkristen konst.
Den bysantinska b., vars
spridningsområde tidtals också omfattade delar av
Italien, arbetade huvudsakligen vidare på den
armeniska och mindreasiatiska
valvbyggnadskonsten, något modifierad i anslutning till
hellenistisk tradition. Rena centralbyggnader
äro tämligen sällsynta, men det rikt
utvecklade kupolbygget med strävsystem dominerar,
om också längdriktningen nästan alltid
fram-hålles. Formrikast och djärvast var den
bysantinska b. under sin första blomstringstid,
som ungefär sammanfaller med Justinianus’
regering (527—565); Sofiakyrkan (se d. o.; 532
—537) i Konstantinopel är en enastående
genialisk lösning av den längdriktade
kupolkyrkans problem. Senare blev
formförrådet fattigare; den korsformiga kyrkan med
kupol över korsmitten och tunnvalv eller
kupol över varje korsarm blev den vanliga
bysantinska kyrkotypen, och därjämte
förekommer trikonchan. Av den bysantinska b. har
hela den grekisk-katolska kristenheten varit
beroende ända in i vår tid. Av profana
byggnader från det bysantinska riket är föga
bevarat. Se vidare Bysantinsk konst.
Protoromansk b. kallas den
västerländska arkitekturen intill den romanska
stilens genombrott på 1000-talet. Av b. från
denna tid äger Europa n. om Alperna föga.
I fråga om kyrkorna märkes, att jämte det
vanliga basilikaschemat med T-formig
grundplan den verkliga korsformen (+) vann insteg
med benediktinerna på 600-talet; det är
otvivelaktigt, att vi här ha att göra med en form
av den orientaliska korskyrkan med kupol.
Den korsformiga kyrkoplanen synes tidigast
ha slagit igenom i Frankrike, först under
900-talet i Tyskland. I olika former visar sig ett
starkt orientaliskt inflytande i Spanien un-
Bild 7. Armenisk
försträv-ningsanordning: tvärsektion
av Ananiaskyrkan i Alaman,
Armenien (kyrkans plan
återges vid art. Armenisk
konst, sp. 115).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
