Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Byggnadskonst, Arkitektur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
339
Byggnadskonst
340
ningar, dels den akademiskt regelbundna
fortsättningen av högrenässansens b., skolad
genom grundliga och alltjämt fördjupade
antikstudier och fr. o. m. 1500-talets senare hälft
starkt beroende av Palladios systematik
(»pal-ladiansk klassicism», jfr P a 11 a d i o), dels
den från Michelangelo utgående, rörligare och
mera effektsökande arkitektur, som utgör
första stadiet av barocken (se nedan).
Karakteristiskt för renässansen är, att
profanbyggnaderna framträda i främsta ledet bland
byggnadskonstens uppgifter, estetiskt likvärdiga
med kyrkorna. — Renässansens b. spred sig
långsamt inom Italien, men omkr. 1500
utbredde den sig med stor snabbhet över hela
v. och mellersta Europas fastland. Därvid
utvecklades överallt utanför Italien egenartade
nationalstilar; först mot slutet av
århundradet vann den regelrätta italienska
senrenässansen större spridning utanför sitt hemland.
Jfr Renässans.
Barocktidevarvets b. (slutet av
1500-talet till början av 1700-talet) utgör en direkt
fortsättning av senrenässansen. Karakteristisk
tidsstil är den oroliga, rörliga barocken, som
ersätter renässansens ytstil och lugna
jämvikt med en kraftig, målerisk modellering av
såväl hela byggnadskroppen som dess detaljer
och med en strävan efter våldsam,
rörelsebe-tonad effekt. Vid dess sida framträder
fortfarande den klassiska traditionen från
högrenässansen. I konstruktivt avseende är
barockens byggnadskonst närbesläktad med
renässansens. — Kyrkobyggnaden hävdar sig
ännu som en av konstens viktigaste uppgifter,
men de med höga estetiska anspråk anlagda
profanbyggnaderna, palats, bostadshus,
teatrar, ämbetsbyggnader, bibliotek, militära
byggnader m. m., bli allt flera, likaså rena
pryd-nadsbyggnader som fontäner, monumentala
trapp- och terrassanläggningar m. m.
Utmärkande för perioden är den förkärlek, varmed
arkitekterna ägnade sig åt enhetligt
verkningsfull genomkomponering av hela platser
och stadsdelar. Barocken är den
monumentala stadsplanekonstens och
trädgårdsarkitekturens guldålder (jfr Stads planekonst
och Trädgårdskonst). — Fortfarande
gick Italien i spetsen för utvecklingen med
Rom som ledande konstcentrum. Därjämte
utvecklade sig talrika nationalstilar; främst
bland dessa märkas den nederländska och den
sydtyska barocken, den spanska
churriguera-stilen, den franska och den engelska
klassicismen. Den romerska barocken och den
franska klassicismen voro tidens
internationella modestilar. Jfr Barock.
Rokokons b. (tiden omkr. 1700-talets
mitt) var företrädesvis en dekorations- och
interiörstil, som uppträdde som en reaktion
mot barockens pompösa prakt. Stilen rör sig
med lätta, graciösa former och ljusa färger:
vitt och guld, pärlgrått, blekgrönt, rosa,
ljusblått och terosgult; den undviker barockens
symmetri och tyngd och spinner över väggar
och tak med eleganta, lekfullt oregelbundna
ornament, byggda av snäck- och musselformer,
girlander och buketter. Typiska rokokoformer
användas också i exteriören, som emellertid
ofta har en klassisk hållning i lättare och
sprödare former än de föregående periodernas
klassiska b. Rokokon är en typisk hov- och
aristokratistil men utövade också inverkan på
den borgerliga konsten. Palats,
slottspavil-jonger och teatrar utgöra dess främsta
uppgifter; den kyrkliga b. träder fr. o. m. denna
tid tillbaka för den profana. Rokokon
utbildades i allt väsentligt vid franska hovet;
mönster härifrån efterbildades och varierades
i de flesta europeiska länder. Endast i
Tyskland behandlades rokokostilen stundom på
ett mera självständigt sätt. Jfr Rokoko.
Den nyklassiska b., nyantiken,
som framträder omkring 1770, anknyter sig
till antiken, som man nu genom
utgrävningar i det 1748 upptäckta Pompeji och
i andra ruinstäder, särskilt Rom, lärde
känna med ny grundlighet. Särskilt starkt
inverkade den graciösa pompejanska
interiörstilen; exteriörarkitekturen, som till en
början närmast anslöt sig till romersk antik
och högrenässans, påverkades snart av den
grekiska byggnadskonsten, som man nu först
började uppmärksamma. Empirestilen,
som är karakteristisk för 1800-talets början,
upptog åter romerska former av större tyngd
och värdighet. Ända fram mot 1800-talets
mitt behärskades västerlandets b. av
antik-efterbildningen, som med sin fasta och nyktra
proportionskonst också präglade byggnadsverk
av mera anspråkslös art. Både den äldre, mera
fantasirika och självständiga nyklassicismen
(»Ludvig XVI:s stil») och den senare, mera
doktrinära empirestilen voro liksom rokokon
franska hovstilar. Båda spredo sig med stor
snabbhet över hela den civiliserade världen;
märkliga insatser gjordes särskilt i Tyskland,
England och Amerikas förenta stater. Jfr
Nyklassicism.
Nyklassicismen blev den hittills sista
verkliga stilen i Europas arkitekturhistoria.
Konstutvecklingen, som tidigare hade omhuldats av
kyrkan eller mäktiga furstehov, fann sig i
1800-talets borgerliga Europa sakna den
kultiverade förståelse och de inspirerande
initiativ, varmed dess uppdragsgivare förut stött
den. Livskraftiga nyskapelser inom konsten
uteblevo. Romantiken hade väckt intresset för
medeltidens konst, och den börjande
konsthistoriska forskningen hade utrett och klargjort
stilbegreppen, på samma gång som den fullt
utbildade nationalkänslan vände samtidens
uppmärksamhet mot gångna tider. Följden
blev en allmän imitation av snart sagt alla
för borgerliga byggnadsändamål någorlunda
användbara stilarter. Vid mitten av
1800-talet hävdade sig den i anslutning till gotisk
byggnadskonst utbildade byggnadsstilen
(»nygotiken») på vissa håll som en någorlunda
allmän tidsstil; under århundradets senare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
